Jenny & Sista avfarten till Älvlandet

Jag har i dagarna läst ut två böcker;

"Jenny" av Jonas Gardell och "Blommornas Krig I, Sista avfarten till Älvlandet" av Tad williams.

jenny                                                                        williams

  "Jenny" av allas vår Jonas Gardell är en mycket gräslig liten bok (den pocket version som jag läste var på endast 174 sidor).

Jag har läst mycket få av Gardells böcker, men jag har läst "En komikers uppväxt" och delar av "Ett UFO gör entré". Och jag minns väl att jag gillade dem.
Jenny är likt de båda gärsligt äkta, gärsligt uppriktig och en olidlig påminnelse. Det var så hemskt att gå i högstadiet, folk var så gärsliga mot varandra och alla mådde dåligt. Ibland kan det vara bra att bli påmind om hur hemskt det var. Vi människor har annars en förmåga att minnas allt i något rosenglimmande skimmer. Även om jag minns att jag aldrig tillhörde de mobbade så var jag ganska långt ner i skalan. Jag hörde inte till de coola men jag var en i gruppen (om en än så lien del).

"Jenny" handlar om hur något outsägligt hemskt händer Juhas barndomskamrat Jenny. Det gräsligaste är att man vet vad som ska hända redan från första bokstaven i det första ordet på den första sidan. hela boken är sedan ett upplägg, en upptakt till det oundvikliga som ska ske. Och man mår bara dåligt av vetskapen om att man inte kan göra något. Men kan inte rädda Jenny.
 
Jag kommer med all säkerhet att läsa om denna bok. Att läsa den sporadiskt på buss och tåg gav den ingen rättvisa. Ändå lyckades den inge mig en känsla av vanmakt och förtvivlan trots att mitt läsande var så upphackat.
Gardell är en mycket bra författare, och en duktig spårkonstnär. Han vet hur man ska handskas med det svenska språket och hans berättarstil är personlig och närgången. Det är som om man satt bredvid och lyssnade på honom medan han själv berättade denna berättelse för oss.

Jag läser vanligtvis inte denna typ av böcker, men eftersom jag hade läst de två förra i serien (om man kan kalla den det) och för att jag redan då jag hörde talas om den kände en dragning till boken tvekade jag aldrig att vika av från mitt vanliga läsande och ta upp denna lilla hemska bok.
Hemsk är den. Den (eller de två andra) är inga böcker man ska läsa när man börjar fundera på barn. När man påminns om hur hemska barn kan vara mot varandra lockas man inte direkt att sätta fler stackars själar till världen för att få uppleva denna tortyr. Eller så är det kanske just dessa böcker man ska läsa, så att man blir mer uppmärksam och för en gångs skull gör något när ett barn far illa. Så att man kan vara där, se vad som händer och se till att det som hände Juha och Jenny inte händer någon annan. Man kan alltid hoppas.




Det är ett ganska stort steg från Gardell till Williams. Det är två helt olika genre, två helt olika författare och två helt olika berättarstilar.
Jag har tidigare läst två andra serier av Tad Williams. Det är "Minne Sorg och Törne" och "Otherland". Mina minnen av dessa två serier är väldigt spridd. Jag uppskattade inte alls "Minne, Sorg och Törne" som jag upplevde pågick i evigheter och hade lånat alldeles för mycket av Tolkien. I slutändan insåg jag att jag inte ens brydde mig om vad som hände med karaktärerna och gav helt enkelt upp.
"Otherland" å anda sidan älskade jag. Kanske var den tillräckligt skum för att passa mig, jag vet inte. Men allt detta undrande, denna ytterst tilltrasslade story och denna vidd på karaktärer där alla var lika intressanta fångade mig. dessutom hade den ett fungerande slut (vilket inte kan sägas om alla serier med samma invecklade historia).

Men åter till "Blommornas krig" och "sista avfarten till Älvlandet". Jag hade onda aningar när jag började på den. Den var en fantasy, om mina tidigare erfarenheter av Willimas som fantasyförfattare var inte goda. Men jag blev positivt överraskad. Storyn är kanske inte den unikaste men klart med en helt ny infallsvinkel på det där med älvor. Vår hjälte är precis lika okunnig och grön som de brukar vara men han är åtminstone inte helt urblåst (som Simon i Minne sorg och Törne). Vi har dessutom ett antal starka kvinnliga karaktärer (dock inget som är ovanligt för Williams).
Även om detta är den bästa fantasyboken jag har läst tillhör den klart kategorin "de bättre" och även "de lite mer unika".

Jag vet inte. Kanske är det erfarenheten som gjort att jag drar mig allt längre bort från den "klassiska" fantasyn och kräver lite mer än den vanliga; "ung, oerfaren och ganska blåögd (läs korkad) svinaherde/bondpojke hittar något ovanligt (infoga valfritt föremål här), tvingas ut på en resa och dras in i striden mellan ont och gott och kommer i slutändan att påverka hela världens framtid" berättelse. En del av genren där de flesta tycks anse att byta ut hjälten till en hjältinna är vågat.
Inget ont om den simplare versionen av ?Heroic Fantasy?. Jag har läst många bra böcker i det stilen och det är en god inkörsport till genren. Som allt annat finns där enklare och djupare sidor av genren. Efter en tid kräver man lite mer. Man vill ha lite mer genomtänkt story, lite djupare karaktärer och lite bättre berättarspråk.

Nåja.
Summan av kardemumman är detta; Läs "Jenny" för att den är så hemsk och samtidigt inger ett hopp. Läs även "Sista avfarten till Älvlandet" för att den är välskriven och genomtänkt.

Tack för mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0