080808 - dagen då allt förändrades.
Nu var det bra länge sedan som jag uppdaterade min blogg. Men det beror på många saker, bland annat att jag för ca två veckor sedan blivit mamma (äntligen)!
Ett sista magkort på min mage ca en vecka innan Charlie föddes.
Den 8 i 8 klockan 14.25 föddes min lille son Charlie. Det var en allmänt omtumlande upplevelse som jag delvis dokumenterat i min dagbok, dessa anteckningar kommer jag att lägga ut här i sinom tid när jag orkar och hinner.
Nu har vi varit hemma i en vecka. Vi var nämligen tvungna att vara kvar på sjukhuset i en vecka tyvärr. Detta eftersom Charlie hade en infektion på grund utav att han bajsat i fostervattnet och sedan troligtvis legat i det ganska länge.
Jag har mått jävligt dåligt och bara fasat för det faktum att Calle ska tillbaka till jobbet snart. Men sköterskan på BVC har varit underbar mot oss och det har varit väldigt skönt att komma och prata med henne. Dessutom så känner jag att jag och Calle fått en närmare kontakt och i alla fall jag vågar prata mer öppet om hur jag känner och tänker vilket har varit underbart just för att jag mått ganska dåligt.
Det har framförallt varit matandet av Charlie, amningen som stressat mig. Eller en bärande faktor till att jag mått dåligt i varje fall.
Jag har haft svårt att äta, mått illa, kräkts, varit utmattad, haft svårt att sova och känt att det varit svårt att knyta an till min lille pojke. Ja visst, stress och svårt att sova är något som drabbar alla nyblivna förstagångs mammor men jag har verkligen mått skit och varit på god väg in i en depression.
Men i fredags beslutade jag mig, med stöd från Calle och BVC-sköterskan, att jag skulle sluta amma, bara för att se om det gjorde någon skillnad. Och jag mår redan bättre.
Min aptit är tillbaka, och även om min mage fortfarande är lite orolig så kräks jag inte längre och magen känns bara bättre och bättre.
Det var rätt beslut för mig att sluta amma.
Vissa mår bra av att amma och älskar det, andra gör det inte och så ser världen ut.
Och allt eftersom tiden går känner jag mer och mer att jag är en mamma, att jag har en son. Det är fortfarande svårt att begripa, men jag tror att det kommer att krypa in i mig allt eftersom. Särskilt allt eftersom han blir äldre. Men jag längtar till den här spädåldern är över och han blir mer Baby, mer "toddler" som det heter på engelska.
Jag har lite svårt för det här att han behöver mig precis hela tiden. Jag har svårt att gå upp i att bara vara en mamma. Men det behöver jag inte vara och det kommer jag inte vara. Jag kommer vara en mamma, Charlies mamma. Och jag kommer att vara det på heltid. Men det kommer inte att hindra mig i med mina intressen eller det som jag vill och kan göra. Jag får naturligtvis lite mindre tid till dem, men behöver inte ge upp dem helt.
Och snart har jag kanske tid över till att avsluta min uppsats och mina romaner; Arvingen en berättelse ur Vargkrönikan, Älvdimma, Drakmagirkerna (working title) och SagoBerätterskan (working title).
