Krama en främling.

Ibland får jag lust att krama vilt okända människor. Helt oprovocerat. Det kan vara en människa som jag ser på tåget eller på gatan eller bara en person som ringer till supporten som jag arbetar på.
Jag får bara ett ryck och vill gå fram till dem och ta dem i min famn.
 Det kan vara allt från gamla tanter och farbröder till stora tuffa killar med hårt utseende. Jag vet inte vad det är, men jag får bara en sådan lust att krama dem, visa dem lite kärlek och medmänsklig värme. Inte för att jag alltid tror att de behöver det, bara att jag får en sådan väldig lust att dela med mig av det. AV kärlek, av medmänsklighet och värme.
Jag har ännu inte fallit för frestelsen för jag hinner alltid undra vad personen som jag kramar kommer tro om mig. Vanligtvis skulle jag kunna tänka mig att de tror att jag är en galning som antastar dem och skriker på hjälp eller slår ner mig.
Men det hindrar mig inte från att se (och höra) att det fins vissa personer som skulle behöva kramar. Den lilla farbrorn som ser så ensam ut. Den lilla tanten som kämpar sig fram med sin rullator. Pappan med småbarnen och den förvirrade blicken, affärskvinnan med den stressade gången, den tuffe invandrarkillen som kämpar så hårt för att se tuff ut. Ungdomarna som vågar sätta på sig de kläder och det smink som de själva vill. Den gråa lilla musen som trycker sig intill väggen när de färgsprakande ungdomarna går förbi.
Alla behöver en kram, en klapp på axeln, ett "Allt blir bra" eller "Jag är STOLT över dig!". Jag vet att jag själv behöver en kram ibland. Men då brukar jag vända mig till min pojkvän eller någon kompis. Men alla har vi inte det.

Jag undrar hur välden skulle se ut om folk vågade gå fram till främlingar och ge dem en kram. Lite lyckligare kanske?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0