Hårda nätter
Shit vad jag tycker synd om de föräldrar som har barn som skriker hysteriskt och otröstligt var och varannan timme. Även om Charlie har haft sina skrikperioder och varit missnöjd så har han aldrig varit totalt otröstlig eller skrikit non stop.
Förutom under helgen som var. Det började lite försiktigt på fredagen och slog ut fullt på lördagen för att trappas ner lite under måndagen. Han skrek och skrek och var (nästan) otröstlig! Vad vi än gjorde. Men fortfarande inte så gräsligt som jag har hört att det kan vara.
På lördags eftermiddagen satte han igång på allvar, då var Calles bror och hans fru där med sin lilla flicka Izabel. Ina (svägerskan) lyckades lugna honom lite, vilket kändes lite snopet, men jag tror också att han hade känt av min oro för att han skulle vara skrikig när vi hade gäster och att det bidrog till hans otröstlighet.
Natten mellan lördagen och söndagen var dock värst. Efter att han fått sitt nattmål vid fyra sate han igång och skrek och skrek och ville inte sova. Han var dock tyst om jag gick omkring med honom. Till slut kom jag på iden att svepa in honom i hans polarn o pyret filt som han alltid haft i vagnen. Den är stor och go och jag kunde svepa in honom ordentligt så att han kände sig riktigt omhuldad. Och då somnade han. Jag vet inte om det hade med filten att göra eller om han skrikit sig trött men nu sov han i varje fall.
På söndagen var han lite småskrikig men inte otröstlig.
Jag kan bara tycka synd om dem som har det så varje natt. Vi hade bara en och en halv timme av skrik men det var jobbigt nog. Och det fick mig att inse hur bra vi har det annars med tanke på att han sover nästan hela nätterna och inte börjar skrika och bråka förrän på morgonen och även det börjar bli lite lugnare. Det är ju upp och ner av och till. Men hittills så har vi haft väldig tur. Han skriker mer är inte otröstlig.
Dessutom så har han ju börjat prata med oss och le åt oss sedan två veckor tillbaka och det är helt underbart!
