Paolinis lidande
Nu har jag i en månad kämpat med Christopher Paolinis verk Brisnigr, det senaste verket i Arvtagaren-cykeln, som den nu mera kallas.
Ett bra ord för övrigt, brising, jag som dyslektiker kan nästan inte stava fel på det eftersom det stavas lite huller om buller från början, ta bara all gånger som jag skriver fårn istället för från.
Hur som helst. I vanliga fall har jag inge problem med att klämma en bok på sådär 700 sidor på under en månad, men nu har jag bland annat haft en liten pojke som krävt min uppmärksamhet. Men jag kan inte skylla allt på Charlie, jag hade kunnat hinna med hela Brisnigr ändå, bara jag hade haft viljan att läsa den. Men Paolinis verk inspirerar mig inte till att läsa. Den är, liksom sina två föregångare, seg, tråkig och utdragen. Det finns flera passager som jag personligen tycker är ovidkommande, de bidrar varken till utvecklingen av berättelsen eller karaktärerna och de som faktiskt bidrar hade kunnat kortas ner eller skrivits annorlunda så att de inte dragit ut på lidande så mycket.
Hela Eragons resa från Helgrind tillbaka till Varden är onödigt långt, även om jag kan anse att avslöjandet om varför Arya har varit så tvär och vem det är hon har sörjt i hal två böcker är viktig information, men det berättigar inte en resa på jag-minns-inte-hur-många-kapitel.
Man kan se en viss utveckling hos Paolinis berättarstil, men det är inte mycket. Han slänger fortfarande in onödiga beskrivningar av ovidkommande kläder, föremål och platser och man märker hur han kämpar med att försöka vara poetisk i bland annat beskrivningarna Rorans och Katrinas förhållande, deras känslor och deras samtal. Tyvärr märks det hur krystat det är och det får mig bra att muttra elak.
Nu ska jag erkänna att jag är överdrivet negativ när jag läser Paolinis verk. Den unge mannen måste verkligen göra riktigt bra ifrån sig innan jag kommer att erkänna honom som en rimlig författare. Men just hans Arvingen-cykel förtjänar inte många hurrar rop.
Åter vill jag säga att ni som verkligen gillar dem, bry er inte om mig, fortsätt tycka om dem, fortsätt läsa dem. Det är Ni som bestämmer vad ni ska läsa, inte någon annan. Och jag är en idiot som läser dem fastän jag inte tycker om dem.
Men jag älskar att hata Arvingen-cykeln. Det gör jag.
Hur som helst. Jag har inte läst klart boken än, jag har fortfarande sådär 280 sidor kvar och idag ska jag egentligen lämna tillbaka boken till biblioteket. Vilket jag väl borde göra så att någon som verkligen vill läsa den får en chans att göra det. Det är en väldig kö för dessa böcker ska jag säga er, biblioteket fick till och med köpa in några extra exemplar för att det var så många som väntade på att få läsa den.
Min fundering är bara; ska jag ställa mig på kö igen, notera vart jag är någonstans och läsa ut den nästa gång? Kontrollera att de inte har boken på engelska och läsa de sista 300 sidorna i original?
Jag vet inte, det enda jag vet är att jag inte komma lägga pengar på att köpa den. Ok, kanske sådär 20 kronor men inte mer än det.
Jag har i alla fall en positiv sak att säga om Paolinis skrivande; det inspirerar mig till att försöka sluta föra mina verk, eftersom jag tycker att kan han så kan allt jag med, eftersom jag är bättre, men det skulle jag aldrig erkänna inför någon annan än mig själv, mina närmaste vänner och...typ en miljon människor på nätet. Inte för att det är en miljon som läser min blogg, men när jag väl publicierat detta så finns det ingen återvändo.
Jag kanske skulle lägga ut något kort här så att ni kan få se hur pass mycket bättre jag är ^^ :P
Hur som helst.
Brisingr var ingen höjdare, de fantastiska avslöjandena var inga fantastiska avslöjanden, och jag undrar om han egentligen menar något med de två kvinnorna vi möter i ett kapitel och titeln på det kapitlet "Krönikor som möts", det ser ju ut som om han hintar om något annat som han kanske tänker skriva om, men man vet aldrig. Hade det varit jag så hade det varit en vink.
Nej, nu tycker Charlie att jag är tråkig så jag måste avsluta.
Gott Nytt År på er.
