Angela Del ett
Detta är Angelas berättelse.
Angela är min vampyrdrottning, hon har en ganska liten men i mina ögon framträdande och viktig roll i Arvingen. Det här är är hennes berättelse om vem hon är och vad som ledde henne till de val som hon gör i Arvingen.
Det är lite av en synopsis, men egentligen för lång för att vara det, så den är mer som en novell. Jag har nämligen planer på att utveckla den, brodera ut lite :)
Det här är Del ett av..jag vet inte två...tre? Vi får se.
I den här delen berättar hon om sitt liv som dödlig och hur hon blev vampyr. Men framförallt om hennes två första kärlekar.
Ha överseende med mig, detta är det första utkastet och därför lite... aehh... sisådär.
Angela
Del ett
Även en vampyrs hjärta kan krossas. Vi låtsas väldigt sällan om det, men det är så det ligger till.
Mitt hjärta har krossats fyra gånger, fyra smärtsamma gånger. Och det är om dessa fyra hjärtesorger som jag nu ska berätta.
Min historia börjar redan då jag fortfarande var människa, fortfarande var dödlig. Då jag var ung och oskuldsfull. Du har kanske svårt att tro att jag någonsin varit det, men det är sanningen.
Jag levde i ett land som inte längre finns, på en liten gård vid en numera uttorkad sjö. Min familj var av fin börd och varorna från vår gård var av hög kvalité och efterfrågade över hela riket.
Jag älskade verkligen mitt liv där, huset, gården, stallet och hästarna. Min fars marker med odlingar av vid och oliver så långt ögat nådde, huset, trädgården och sjön. Allt var så vackert där.
Jag var trolovad till en ädling, en man många år äldre än mig. Men det var inget jag ifrågasatte, det var min faders önskan och jag fogade mig.
Men när jag var sexton år blev förälskade jag mig i en av drängarna på gården. Han var så vacker, starks om en oxe och skön som en sommarkväll.
Varje gång som jag såg honom tog mitt hjärta dubbla språng i mitt bröst och mina kinder hettade. Han behövde inget annat än be mig och jag skulle göra allt för honom.
Men min far fick reda på våra känslor, och trots att vår kärlek var ren förvisade han drängen från gården och mig till ett nunnekloster, med förbud om att träffa en enda man intill min bröllopsdag.
Jag var övertygad om att jags kulle dö av sorg och brustet hjärta där i klostrets kalla salar. Men det var där, på klostret som jag mötte mitt öde. Hennes namn var Ianthe och hon levde djupt ner i klostrets katakomber. Hon var ett Nattens barn. Om nätterna vandrade hon genom klostrets salar och livnärde sig på de dygdiga nunnornas blod, men aldrig mer än att hon för dem förblev en hemlighet.
Jag kom samman med henne under en månklar natt då jag sömnlös och tröstlös själv vandrade i klostrets korsgång som inramade den vackra klostertärdgården. Jag fann i henne en vän och förtrogen som förstod mig i min ensamhet och olycka och jag älskade henne för det. Hon var en varelse lika dold och undangömd som jag.
Trots att hon likt mig hölls gömd i klostret avundades jag hennes frihet och självståndighet. Hon levde ett liv som hon själv valt att leva och hennes liv blev något som jag själv började åtrå.
En natt gjorde hon mig den äran att skänka mig odödlighetens gåva. Min familj sörjde, som de borde som det förväntades av dem. Men både min far och min blivande make fann min död och den sjukdom som förekom den såväl mystisk som olycksbådande. Tre dagar efter min begravning sökte de två samman med några män från gården och en helig man därför upp min grav för att försäkra sig om att deras farhågor inte skulle bli besannade.
Hade det inte varit för min älskade Ianthe hade mitt nya liv tagits lut där, redan innan det börjat.
Hon förde mig i säkerhet i sin krypta under klostret och tillsammans beslöt vi att söka hämnd på min far och min trolovade.
En natt sökte vi upp dem på min faders gård. Vi plågade dem, skrattade åt dem och vi drack av dem. Jag avslutade själv livet på min trolovade. Och det var där, mitt i denna galenskap dränkt i blod som min forna kärlek steg in genom dörren redo att befria mig från den ondska han ansåg slagit klorna i mig. I förtvivlan såg jag mina två älskade kämpa, och oförmögen att handla såg jag dem avsluta varandras liv. Genom att med sin sista ansträngning kasta sig själv över ett vässat spett avslutade min levande kärlek bådas liv. Jag kan fortfarande inte svara på vem av dem jag sörjde mest. I förtvivlan och med brutet hjärta satte jag eld på min faders hus och flydde ut i natten för att aldrig återvända.
