Jag är rätt säker på att jag är galen

 Det är nu snart en vecka sedan som det fruktansvärda hända. det var en händelse som gastkramande och hemsk att den förvandlade mig till ett darrande och snyftande vrak i flera timmar, ja dagar efter åt.
I tisdags förra veckan kunde jag plötsligt inte öppna mitt USB-minne längre!
Jag vet inte vad som har hänt med det, men när jag kopplar in det i en dator så hittar datorn antingen inte det eller så vill det... omformatera det!
Och om jag omformaterar då förlorar jag allt på minnet, allt!
Och jag mitt dumma flane, eller snarare: Förvirrade flane har inte lagt över mina dokument från minnet till den stationära, som jags kulle ha gjort för över ett år sedan då jag skulle flytta allt från den bärbara till den stationära.
><

Jag har förlorat allt, allt! Allt från gamla och nya skolarbeten och uppsatser till mina noveller, dikter och romanidéer.

Det var nog mest de som gjorde att hela min värld tycktes gå under. Vargkrönikan/Arvingen som jag jobbat med av och till i nästan tio år! Prequelen Blodsband och Månförmörkelse (working title), Älvdimma, min deckare om Kommissarie Houdini! Alla mina noveller: De Rosa skorna, Angelas berättelse, Månbalen. Alla mina halvfärdiga roman- och novellskisser, som Sagoberätterskan, Skyddsängeln m.fl. m.fl. Mina fanfictions!
Några av dessa texter minns jag knappt vad jag skrivit i!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag var så otroligt oförutseende att jag inte hade någon backup någonstans på något utav allt det där.

Jag har letat som en desperat genom hela datorn och över nätet efter några som helst spår efter... ja någonting alls!

Som tur var har jag på Fefo.se lagt ut större delen av Arvingen, och även början på min deckare. På Fanfiction.net hittade jag min HP fanfic om Marodörerna.  Och till min stora förvåning finns delar av min gamla hemsida kvar och där hittade jag ytterligare några gamla texter.

Dessutom kan jag skatta mig lycklig att jag har många utav mina nyare texter nedskrivna som kladd i diverse olika anteckningsböcker.

Dock är alla mina gamla skolarbeten puts väck. Som tur var hade jag precis dagen innan sparat en version av magisterarbetet på den stationära. Hade det gått förlorat hade jag nog gett upp på riktigt.

Det kommer att krävas mycket jobb för att återställa allt. Men jag måste göra det, för lägger jag ner med mina texter och mitt skrivande kan jag lika gärna byta namn, för tillsammans med mitt tecknande som även det ligger på is är skrivandet vad jag upplever som en av de viktigaste aspekterna av hur jag ser mig själv och hur jag uttrycker mig kreativt. Utan det är jag inte jag längre.
:'(

Eller... ja, det finns många orsaker till varför jag måste söka (och skaffa) ett jobb.
Jag måste ha en inkomst/ Dra mitt strå till stacken.
För att öka mitt självförtroende/ komma upp ur soffan och få något gjort.
Träffa nya människor och få nya erfarenheter osv osv

























Men en av många orsaker är denna: För att vårda Nörden i mig.
Ja ni läste rätt; för att vårda Nörden i mig!
Så att jag kan köpa mer elle rmindre onödiga skaker, föremål, böcker, serier, smycken, kläder osv som är anpassade för mitt nörderi utan att jag ska behöva skämmas för de pengar som det kostar.

Mitt senaste inköp (som jag hoppas ska komma fram) är manga/serie albumet  NÖÖÖRD! Jag älskar Avatar: The Last Airbender och ser med förhoppningar frame mot filmen. Zuko är en av mina favoriter från TV-serien och ett helt album om hans öde (ni vet, varför han är bränd och så bestämt jagar Aang) det kan jag bara inte låte bli. ><

Här är helt appropå en länk till tecknarens blogg: intergalactic messages
Jag vet inte om det är en tjej...man jag tror att hon är det ^^
Mycket duktig f.ö.

Idag är det en riktig jävla CRAP DAG!

Jag har ingen inkomst, a-kassan bara drar ut på det och jag kan slå vad om att jag in te kommer få några pengar i alla fall... även om jag jobbat, bra för att jag vara mammaledig eller något annat jävla crap! Medan andra slörövar som jag känner verkar kunna få pengar från jag vet gud inte vad även om de är arbetsskygga AS som inte jobbat en dag i sina liv!

Jag får inga jobb, jag har erfarenhet och kunskap och vilja att jobba men inte får jag komma på en enda intervju för det.
Jag är väl för dålig på att sälja mig eller ngt.

Sims 3 fungerar inte för det måste uppdateras, men uppdateringen fungerar inte och så har det varit var-ända-jävla-gång som det kommit en patch till spelet. WTF ska jag behöva ominstallera hela skiten varje gång som den ska uppdateras?!

Det är för kallt för att ens sticka näsan utanför dörren, och jag har dessutom ingen lust att gå någonstans, släpa på den gräsliga vagnen, is och snö överallt som gör det nästan omöjligt att ta sig fram med eller utan vagn.

Jag har ingen lust att baka, vilket var vad jag hade tänkt göra idag.

Inga pengar!
Pengarna är nog värst, det är det värsta jag vet att vara osäker på sin ekonomi.
Ja, min sambo jobbar ju och sliter och hans pengar täcker ju alla våra direkta behov, men ändå...
Det känns så satans meningslöst att inte kunna bidra med någonting utan bara..

Och allt, ALLT irriterar mig idag.
Allt från de jobbiga programledarna i barnprogrammet (vad fan ska hon prata låtsas småländska för när hon berättar sin fåniga meningslösa saga?) till ja till människorna omkring mig.

Datorer som krånglar, mail som jag väntar på, folks om inte hör av sig, barn som inte vill sova.


Nej, livet suger bara idag.

Japan är ett spännande land. Deras kultur, natur och mat är så annorlunda, exotiskt och alldeles underbar!

Jag är ingen total Japan-freak men av de många länder i världen som jag skulle vilja besöka så ligger japan högt på listan, nästan etta, ja faktiskt, om jag blev erbjuden att resa vart som helst vad det än kostande så skulle det bli japan.

En sak är i alla fall säker, om jag någonsin skulle åka till japan så måste jag:
1, Prova det lokala köket, inte bara shushi alltså.
2, Köpa mig en japanska docka (även känd som asian ball-jointed dolls) de är bara så vackra!
3, Se den vackra och speciella naturen.
4, Köpa mig en riktig japans the servis, en sådan i järn.
5, Besöka studio Ghibli museet i Tokio.

Inte nödvändigtvis i sagd ordning. Först och främst vill jag nog besöka Ghibli museet, jag skulle springa runt som ett barn i en godisaffär, eller kanske snarare en yr höna ^__^ äta maten, se naturen och köpa servisen och kläder! Dockan är mest om jag skulle haft råd. Men de är ändå bland de vackraste jag har sett.

Under tiden får jag nöja mig med att samla på studio Ghibli filmerna och köpa mig Tokyo food (ISBN 9127118428) av Petter Bjerke; Gustav Karlsson Frost och Markus Karlsson Frost.

 ^_____^

Ettusenfyrahundraarton kronor. Så mycket blåste jag på shopping igår. På kläder, skor, hudkrämer och (den enda nödvändiga igår) mat. Hur ofta händer det? För mig? Jag har lagt löjligt mycket pengar på onödiga saker som kläder, smink och kroppsvård på sista tiden. Jag fattar det inte.

Ja vist behövde jag en ny ansiktskräm, men att köpa ögonkräm och peeling? Visst har jag användning för det, men behövde? Nej. Och shorts. Jag som inte ägt ett par shorts sedan jag var elva år.  Och en topp. En topp! Jag som har så många. Sedan var det sommarskor som jag genast fick skoskav av. Visst de är snygga och jag hade inga sommarskor. Men...ja.

Nej. Jag undrar vad som har hänt med mig. När hände detta?  Förr i världen lade jag aldrig så mycket pengar på sådana saker, inte i månaden. Kanske någon gång om året, men nu är jag uppe i nästan 2000 i månaden, om inte mer! På så meningslösa saker som kläder och skor. Förr i världen kunde jag lägga nästan tusen kronor i månaden, visst, men då på bra saker som böcker, filmer och seriealbum. Ja ni vet, nördiga saker, bra saker.

När blev jag...så feminin i mitt shoppande? När? Och när började jag shoppa så mycket över huvudtaget?  Sedan Charlie föddes? Varför då?

Svar: för att när jag bara går hemma och leker med honom blir shopping en viss avslappning, en viss paus i vardagen. Min egen grej.

Men det vill jag inte! Jag vill att min grej ska fortsätta att vara spel, böcker, teckna och skriva! Inte shopping!

HJÄLP!

I veckan fick vi veta att våran hyresvärld tragiskt gått bort. Ja, det är en tragisk historia som jag inte tycker att vi ska gå in på av ren respekt, men jag kan nämna att jag tror att mannen dog av sorg.

Hur som helst så har det lett till att några i husen har tagit initiativet till att börja diskutera att omvandla dessa hyresrätter till bostadsrätter.
Detta är ett guldtillfälle för våran del. Tänk er: en stor 2a, centralt i Lerum, välskött, uteplats och balkong, egen ingång. Det är ett bra utgångsläge vi har, förutsatt att vi skulle kunna köpa loss lägenheten.
Vi har inget sparat, vi hade men lågkonjunkturen och det faktum att min inkomst halverats sedan jag blev mamma ledig har tärt på vårat sparkonto. Jag har ingen fast anställning, jag har egentligen inte ens ett jobb. Vilket jag nog lätt kan skaffa, förutsatt att jag uppdaterar min CV och börjar söka.
Charlie står i dagiskö så i alla fall till nästa vår borde jag kunna se till att skaffa mig en anställning av något slag. Förutsatt att jag fixar min examen och just det, min CV.

Det min CV ligger lite efter på är just nu mina referenser. Jag har tappart bort telefon nr till min teamledare på Manpower så jag kan inte kontakta honom och fråga om jag kan ange honom som referens. Sedan vet jag inte vem av alla de e-mail adresser till projektansvariga som är den som gäller (vi bytte PA flera gånger och jag minns inte vem som var sist).
Jag måste ha referenser från Manpower! Delvis för att det är mitt senaste jobb, och delvis för att de hade bara positiva saker att säga om mig och hur jag skötte mitt jobb, guld värt!

Jag vill och måste ha ett jobb! Jobb betyder pengar, pengar betyder att vi kan spara, och sparande betyder att vi kan få lån och köpa loss lägenheten. Helst skulle jag vilja få, åtminstone, ett vikariat på biblioteket är i Lerum eller i Partille. Och nu har jag börjat arbeta upp mod att gå eller ringa och prata med dem, men jag vill ha min CV färdig till dess så att det bara är att lämna in den.

Klockan fyr ai morse vaknade Charlie och skrek, han skrek och skrek och var otröstlig. Han ver het som en stekpanna och när jag provade febern hade han 39.0 och naturligtvis blev jag orolig. Men ett samta med sjukvårdsupplysningen senare så ble jag lite lugnare.
Det är tredje gången under sitt 1a levnadsår som Charlie är sjuk. Men så här hög feber hade han inte förra gången. Men några timmar senare hade febern gått ner till 38.7 och jag gav honom panodil. Han är trött och gnällig men han dricker gott och han har god aptit. Vilket är possetivt.

Men jag är ändå orolig. Jaja, det är jubara lite feber men han var så ynklig i morse, och är fortfarande väldigt hängig.
Han är ju min lilla bebis!

Jag hoppas att det inte blir långdraget, för hans skull. Det är inte kul att ha feber.
Men han sover nu, och det är ju bra, jag hoppas att han får sova gott i natt också.
Jag jag med  =)

Jag vet inte vad det var med mig i går kväll. Jag var ute med Lisa och hennes sambo och några vänner på det lokala vattenhålet. De har något som de kallar 28+ varje sista fredag i månaden, och även om jag inte är 28 förrän i december så är det kul att gå på, för det är en av de få gånger som det verkligen är folk där.

Men jag vet inte vad det var med mig. Jag slutade dricka vid tolv och gick hem vid halv ett och är nu hemma och redo för sängen kl ett.

Det var inte det att jag inte hade trevligt, det hade jag. Men jag vet inte. Det var inte Lisa, det var inte Magnus, inte Lena eller matts eller någon annan. Jag hade trevligt. Men jag kände inte för det.

Igår såg jag fram emot det, men inte i morse. Det kan vara det som låg kvar och tryckte. Jag hade egentligen inte lust, och det suger.

Eller så känner jag alldeles för många onödiga och opåkallade krav på mig nu som mamma. Jag kan inte komma hem för sent, inte vara full, inte vara bakis. Men hallå! Jag har en sambo som ar hand om allt i morgon bitti! Jag vet inte ad det är med mig. Jag fattar inte vad jag fått allt ifrån, att jag måste vara mogen, nykter och överdrivet ansvarsfull. Jag har en sambo som kan vara det i kväll och i morgon, Jag är det alltid annars, någon gång får jag väl slappna av.

Kanske var det bara så att jag innerst inne inte kände för det igår.

Jag vill kunna festa i bland trots att jag är mamma.

Det har jag väl rätt till? Utan att känna mig dålig, behöva räkan drinkar och timmar för att inte vara bakis dagen därpå. Man har rätt att släppa loss ibland.

Nej nästa gång får vi gå ut på stan, då kanske jag kan slappna av lite mer.

Jag vet inte...

Och så fungerade inte Internet heller.

Jaja, rock on!

I dagarna låg jag och funderade över min mormor, eller Ami som vi kallade henne. Till sommaren är det...tre år sedan hon dog. Det som jag låg och funderade över var vem hon var, egentligen. Jag minns henne som Ami, min mormor, men vem var hon?

Jag låg och tänkte på hur kalt hennes sovrum var. Hon och morfar sov inte i samma rum. Morfars rum var och är fullt av hav böcker och framförallt frimärksgrejer, han samlar på frimärken. Men Amis rum, vad fanns där? En liten bokhylleliknande möbel, men jag minns inte om det var särskilt många böcker i den. En stor gammal byrå med, kläder har jag för mig, gamla kläder. Ett par inramade fotografier av min mamma och min morbror när de var barn. Men mer? Det minns jag inte. Jag har för mig att det var ganska kalt hennes sovrum, och det mest personliga var just de där fotografierna. Men ett rum är ändå bara ett rum. Är det verkligen ett utryck för en persons personlighet? Vad säger det om den som bor där? Betyder ett tomt och kalt rum att den personen inte har någon personlighet, inget inre liv? Eller betyder det bara att den personen inte bryr sig om att samla på sig en massa saker?

Jag kände nog inte min mormor så väl. Vem hon egentligen var. Vad var hennes drömmar och förhoppningar? Var hon nöjd med sitt liv? Vad hade hon hoppats på med sitt liv när hon var ung?

Hur skulle hon vilja att vi skulle minnas henne som? Och som vem? Jag önskar att hon hade fört dagbok, i alla fall någon gång i sitt liv, så att vi, henne barn och barnbarn kunde få lära känna hennes inre. Så vi kunde få veta hur hon tänkte och såg på världen. Då kanske vi skulle ha fått en bättre bild av vem hon var, inte bara våran uppfattning av henne och även hennes egen.

Fler människor borde skriva dagbok. Ja jag vet, numera bloggar gud och alla människor, men en blogg är inte statisk, går inte att bevara för eftervärlden. En dagbok finns kvar.

Jag skriver dagbok, ibland. Jag har ett par, tre stycken varav två är fyllda. Det är ofta nu som jag tänker att jag borde ta mig mer tid med min dagbok, att jag borde skrivit nästan varje dag när jag var gravid. Det är så många tankar, så många känslor som drar genom huvudet varje dag, och man borde skriva ner dem, alla. Inte i en publikfriande blogg utan i en helt personlig dagbok, ett dokument till eftervärlden. Till våra barn, barnbarn och barnbarns barn. Lägga till din lilla bit av det historiska pusslet.

Poetiskt va?

Nu är det officiellt, nu är det ute i det öppna, nu är et dags för erkännandet: Jag är en Nerd. En riktig ärkenerd (eller nörd om man så vill).

Nog har jag vetat att jag var en nerd ända sedan jag för nästan tio år sedan började köpa kartor över Discworld och sedan dess har min nerdhet ökat och minskat över åren, beroende hur pass nerdig jag har kunnat vara.

Eller vad sägs om kartorna över DiscWorld, ett halsband med piratguld ur filmen Pirates of The Carribbean, en massa Star Wars figurer, Drakar i alla dess former, en ring i mässing föreställande Ringen från Sagan om Ringen trilliogi (ok den vann jag i en tävling, men jag känner mig jävligt cool över den). Slutligen: sittandes inne med diverse meningslös information om saker som de flesta skulle skaka på huvudet över att någon total nerar sig i.

Mitt senaste utslag av nerdhet uttryckte sig i min glädje över att en kommentar som jag skrivit till en krönika på metro.se sedan blev publicerad tillsammans med sagda krönika i den tryckta tidningen!
Jag tänker inte säga vilken krönika det var, eller vilken dag som denna krönika publicerades (dock ej idag).
Men jag blev helt till mig och visade (nästan) alla jag kände detta. Lite pinsamt är att min kommentar ser ut att vara lite av "nu ska jag tala om för dig hur det ligger till"-slaget. Men, gud, jag är tyvärr sådan. Jag har drag av att bli lite messersmith ibland.

Jaja, humor.

Jag var sjuk i förra veckan.  När jag väl kunde ta mig ur sängen och till soffan började jag beta av filmer som jag inte hunnit sett ännu. En av dessa var Miss Potter med bland andra Renée Zellweger och Ewan McGregor.
Filmen handlar om illustratören och författaren Beatrix Potter. Hon som skrev och tecknade bland annat barnboken Pelle Kanin.
Filmen var väldigt rar och jag kände en viss gemenskap med den Beatrix som gestaltades i filmen. Jag kände ingen lite av mig själv i henne så att säga. Hur som helst. Det som slog mig var att hon egentligen hade en väldig tur. Hon hade tre män i sitt liv som förstod henne. Hennes far som ständigt uppmuntrade henne att teckna och som alltid stödde henne i hennes konstnärliga intresse, sin förläggare (som hon i filmen blir kär i) som förstod sig på hennes fantasier och berättelser och närde samma kärlek till dem, och slutligen sin gamla barndomsvän och blivande make som likt hennes förläggare och första kärlek förstod sig på hennes sätt att tanka och fantisera.

Det är inte alla kvinnor, ja inte ens alla människor som har den turen, att ha människor omkring sig som tror på dem och som förstår dem. Framförallt vad det gäller livspartner.

Sedan insåg jag en annan sak, jag tillhör de människor som har den turen. Mina föräldrar har alltid stött mig och mina syskon i det mesta som vi fått för oss, jag har vänner som förstår mitt sätt att tänka som stöttar mig i mina fantasier, och framförallt jag har en partner som om inte direkt alltid förstår hur jag tänker men som alltid försöker och gör sitt bästa för att förstå och stödja mig. Som alltid frågar och vill veta mer även om han och jag är så olika i en hel del. Han får mig ibland att skämmas för att jag inte alltid är lika engagerad i hans drömmar och tankar som jag känner att han är i mina.
Men jag blir varm i hela kroppen varje gång som jag tänker på det, på honom. På allt han gör för mig och allt som jag vill göra och gör för honom.

The Greatest Thing You Will Ever Learn, Is Just to love, and Be Loved in Return.

Bara en tanke som slog mig.

Så avslutar vi med det bästa citatet ur filmen Miss Potter:
Rupert Potter till sin fru Helen (Beatrix föräldrar): "Our daughter is famous, Helen. You're the only person who doesn't know it."

Jag är rätt trött på folk som inte är raka med vad de vill eller tycker. De smyger runt ämnen lik katter kring het gröt och vill att man ska gissa sig till vad det är som de vill.

My GOD människa! Säg det i stället! Jag är inte tankeläsare!
Särskillt inte nu när jag har en massa annat och tänka på, då duger inte ett kryptiskt samtal om vad jag ska göra i helgen för att jag ska förstå att man vill att jag ska komma och hälsa på eller att det planeras en fika/middag för att fira någon eller något. Jag är inte lika finkänslig för folks outalade önskemål som en katts morrhår är för miljön runt dem.

Säg vad det är som ni tänker eller planerar, det blir mycket enklare för oss alla.

Det värsta är väl att jag inte är mycket bättre själv, även om jag försöker jobba på det. Precis som jag allmänt försöker jobba på att prata om vad jag tycker, tänker, känner och vill. Och jag har blivit bättre på det!
Jag vet inte varför men jag har svårt att prata om mina egna känslor. Men jag jobbar på det, för allas vår skull.

Vi var föresten på IKEA i helgen. Vi köpte oss en skötstation (ett skötbord) och en byro (plus diverse småskräp). Men det var inte detta jag skulle tala om, det var om toaletterna. Ni vet hur skötrum vanligtvis brukar vara i kombination med handikapptoaletten? Men inte på IKEA. Har var det skötrum på såväl handikapp som både Dam och Herrtoaletten. Ser man på. Vi tar ett steg frammåt i jämlikheten.

Jag tror att en av orsakerna till att jag har så svårt att skriva och rita just nu är att jag inte riktigt har någon ro till det. Jobbet är ju inte till för att skapa :) det är till för att jobba, men det har ju varit så dött ett tag nu så jag hade tänkt ta lite tid över till ja uppsatsen och VKA. Men våran kontorslokal är inte direkt särskilt inspirerande, dessutom är det tjat överallt, inte tjat för att folk sitter i telefon hela tiden (tänk om så vore) utan för att vi just nu inte har några samtal och folk sitter då och pratar om lite allt möjligt, när jag ska skapa!

Hemma är det ju lugnt men jag får ingen ro där heller, jag vet inte vad det är, jag har ju ett bort och ett litet hörn, men jag måste nog pynta det lite, boa mig så att säga, för att jag ska känna att jag har min plats. Kanske.

Men jag tror framförallt att jag måste få lugn och ro, slippa tänka på en massa saker som jag måste tänka på, hinna göra, fixa och oroa mig för. Jag behöver ta promenader i skogen och på stan, flanera, göra något hjärnavslappnande som att shoppa, eller bara sitta på ett caffé och titta på folk. Det är då jag får idéer och får lust att teckna och skriva. Jag har bara inte tid eller ork just nu, eller råd för den delen. 

 Men det kanske jag kan komma att få tid till när barnet kommer, att flanera, promenera, sitta på ett caffé, vandra, göra hjärnavslappnande saker som byta blöja och natta. Men jag kommer väl få en unge med kolik så att jag aldrig får en lugn stund och blir driven till mina sinnens brant i stället.
Fast lite av varje kan man ju överleva, både lugn och skrik, det hör ju till.

Bara jag får min inspiration tillbaka.

Guud vad det är segt att jobba på ett kundcenter när ingen vill veta något. I dag har jag haft ungefär 12 samtal sedan jag kom kl. 8 i morse. Tänk er det; Sitta och tjura framför en dator i fem timmar utan att ha något vettigt att göra. Det kanske inte låter så hemskt men ärligt, när man gjort det tillräckligt många dagar så är till och med Internet tråkigt.

Det roligaste som hänt idag var att jag hittade en ring när jag var på rast. Just det, en ring hittade jag, på gatan! Som om det var något nytt att jag hittade spännande saker när jag är ute och går, jag kan berätta för er om den gången som jag hittade en 500-lapp, men det tänker jag nog inte göra.

Annars, illamåendet är bättre och magen börjar växa så smått. Jag vill att den ska bli stor nu! Jag vill att det ska synas! Annars kan det lika gärna vara.
Jag har redan börjat köpa mammakläder, byxor, toppar och klänningar.
Nu låter det i och för sig som om jag köpt mängder med kläder men det har jag inte, nej, bara det nödvändigaste.

Min svägerska och hennes man åkte in i tisdags kväll till förlossningen och de fick en liten flicka vid 16-tiden i går (onsdag). Jag kan bara gratulera dem och hoppas och be att det går lättare för mig. Men jag lär säkert också få ligga i värkar i minst 24 timmar. Det är min vanliga tur :(

Jag har beslutat att börja på KV-konstskolas öppna kroki på onsdagar. Jag måste komma igång med mitt tecknande på något sätt och vad vore inte bättre än att rita av nakna människor?

Min fantasi vad det gäller tecknande ligger ju på minus, men om jag kommer igång att teckna något alls så kanske spärren släpper.
Vem vet.

Inspiration och spärrar ja, jag jobbar på med Vargkrönikan/Arvingen igen. Jag ska ta mig till slutet av den denna gång, sedan ska jag ge den en sista överskådlig blick så ska jag väl ge den en chans och skicka in den.
I värsta fall så finns ju vulkan.se

Semester! Ibland förtjänar man det bara, semester!
Sol, värme, bad. Ja, allt som gör semester till vad den är.

Vi tillbringade nyårsveckan på Kanarieön Lanzarote.
Lanzarote är den östligaste av Kanarieöarna och den ö som ligger närmas Afrika. Detta innebar även att den var den första av öarna att bosättas.

Lanzarote är den torraste av Kanarieöarna och vi slapp regn nästan hela semestern. Det småregnade lite på torsdagen och fredagen men i stort hade vi en solig och varm vecka.

Vi bodde på ett lägenhetshotell, mycket centralt i staden Puerto del Carmen. Vi hade bara ner för en backe så var vi på strandpromenaden och stranden.
Lanzarote hade en vacker svart-grå sand. Mjuk och finkornig. Det syntes att sanden blandats upp med finfördelad vulkanisk sten. Alla klippor var för övrigt av vulkanisk sten, svarta och kantiga.

Lanzarote hade en mycket speciell miljö. Den var som en öken, men en grönskande sådan. Man hade svårt att tänka sig hur någon ens kommit på iden att bosätta sig på ön. Men av vad jag förstod var jorden näringsrik och passade väl för jordbruk.


Vi kom aldrig iväg och tittade på Timanfaya, en nationalpark. Timanfaya är "resterna" av det senaste stora vulkanutbrottet på ön. Det ser ut som ett ökenlandskap med varma källor och mitt i området ligger vulkanen Montanas del Fuego de Timanfaya.
Jag hade gärna åkt dit, men som sagt så kom vi aldrig iväg dit :(
Jag hittade dock ett vykort över Timanfaya och ville gärna köpa det och skicka det till någon med texten:
"Hej! Vi har det bra här på vår semester i Mordor. Det är lite varmt och marken skakar då och då, men för det mesta är det fint". Men jag vet inte vem som skulle uppskattat mitt skämt. Säkerligen alla jag känner men ändå.

Hur som helst.
Vi anlände den 31/12 och såg fram emot ett stort nyårsfirande till kvällen. Tyvärr var vi båda så trötta efter resan så vi somnade som stockar kring tiotiden och missade allt :(

Dock har vi både solat och badat (i havet!) och jag känner att en bättre början på det nya året kunde man inte ha.

Om vi bortser från att jag mådde illa av och till och inte kunde äta allt för mycket. Så jag höll mig till smårätterna och förrätterna på dagen och försökte klämma någon middag på kvällen.

Jag fick en ny favoriträtt: Kanariska skrynkliga potatisar med Mojosås. Helt underbara!
det är små potatisar, liknade färskpotatis, som kokas (eller ångkokas, beror på vem man frågar) med skalet på i havssaltet vatten (mycket saltat). I vissa fall rullas de även i salt efter att de kokas. De äts sedan varma med mojosåsen som finns i både röd och grön variant. Jag kan tänka mig att det är pepparfrukt i den, även paprika, tomater och olivolja.
Jättegott.

Den mesta tiden ägnade vi åt att slappna av, vila och njuta av värmen. Vi hade gärna stannat, och pratade om hur härligt det hade varit att haft en liten lägenhet eller ett litet hus där nere som man kunde åka till på vintern. Men då skulle man ju ha något att göra också, annars hade man varken haft råd eller ork att spendera en del vinter där nere. Man blir ganska trött på att inte göra någonting efter ett tag.
Men vi beslutade att till nästa gång skulle vi hyra oss en bil och åka runt lite mer på ön så att man kunde upptäcka den i sin egen takt.
Men nästa gång har vi ju en liten knodd också. Och då blir nog tiden på stranden både längre och roligare, eller vad tror ni?