Jag är rätt säker på att jag är galen

Vad kan man säga om en sådan film som Pirates of the Caribbean: At World's End?
Det beror kanske på vem man är. Jag kan tänka mig att det finns de som tycker att denna film är dålig. Att det är en krystad uppföljare vars enda uppguift är att mjölka pengar ur ett redan urvattnat koncept. Att Jonny Depp bara larvar sig och att han inte är den neda tt gör abort sig. Att det är en film där effekterna och dålig humor är filmens huvudsyfte och att den bara är ett irriterande och meningslöst dravel.

Jag måste tyvärr vara den att säga att jag inte håller med. Jag måste tyvärr erkänna att jag är en av de som var såld redan från film ett (även om jag tycker att egentligen skulle vi fått nöja oss med ettan).

Vad har Pirat trean att tillföra oss? Ingenting, nej, ingenting. Men vad är den? Jo ren underhållning, och jag njöt av varje filmruta.
Den innehåller mer fäktning än tvåan, den är något mörkare, mer bitter och ödesdiger, den innehåller mindre "dratta på ändan"-humor och fler blinkningar åt ettan (humor). Jonny Depps Jack Sparrow är inte fullt lika mycket en meningslös och fån-rolig bifigur (även om han blivit något schitzo på gamla dar) även om man får lite av en känsla att han spelar i sin egen film (men det är nog ganska typiskt Jack Sparrow).
Jag skulle tro att det är allt som andra kritiker hatar med filmen som jag älskar. Den är bara ett rent äventyr med tillräckligt många mystiska och fantasy-referenser för att jag ska njuta i fulla drag (det görs inte tillräkligt många äventyr eller fantasyfilmer nu för tiden så man får hålla till godo med det man får).
På minus sidan ligger att den är något för lång, och slutet aldeles för utdraget.

Det bär mig dock emot att erkänna att den har ett naturligt upplägg till en fjärde film, ett upplägg som känns mer naturligt än det som tvingade fram en tvåa. En fjärde film skulle bli den egentligne tredje delen i den s.k trilliogin där ettan står helt och fullt för sig själv som unik även för den genre som den mer eller mindre skapat åt sig själv.

Vad är då min slutsatts? Bättre än tvåan men ändå inte samma sak som ettan. Men ett hejdundrande äventyr med mycket action, fäktning och pirater från början till slut! Och är det det som du vill ha; Se Pirates of the Caribbean: At World's End.

I Januari i år var jag på vårdcentralen och gav ett cellprov. Eftersom mina erfarenheter sade mig att det inte var någon fara (det är andra gångne som jag ger cellprov) så tänkte jag inte mer på det. en-två månader senare fick jag hem ett brev: "Provet visade på en cellförändring och du kommer få en remiss till Gynekologen". 
>Paniiik!< Cellförändring! Cancer! Hjälp! Jag kommer att dö! Var mina första tankar. Men sedan lugnade jag ner mig och tänkte att det säkert inte var något fara. En cellförändring behöver inte betyda något allvarligt, det behöver inte innebära cancer.
*
Jag var så på Gynekologen i på Borås lasarett i tisdags och fick lämna ytterligare ett prov och så tittade läkaren på mig med ett mikroskop (humor). Jag fick veta at det finns tre grader av cellförändringar. 1; Mild, den gör de inget åt för den kan försvinna av sig själv. 2; Medel, den skär de bort. 3; Allvarlig, den skär de bort.
 Så om ca en månad ska jag få veta ifall de måste skära bort en bit av min slidtapp. Det ska dock inte påverka eller försvåra för exempelvis framtida förlossningar eller liknande. Men ändå.
*
Kanske inte världens roligaste framtidsutsikter men...hellre stympad en cancer eller? *hehe* Ja "stympad" är väl att ta i lite i det grövsta. Det är ju inte att jämföra med könsstympning.

Mne i alla fall. Nu ska jag ät amin frukost och tänkte på trevliga saker.

Jag har i dagarna läst ut två böcker;

"Jenny" av Jonas Gardell och "Blommornas Krig I, Sista avfarten till Älvlandet" av Tad williams.

                                                                       

  "Jenny" av allas vår Jonas Gardell är en mycket gräslig liten bok (den pocket version som jag läste var på endast 174 sidor).

Jag har läst mycket få av Gardells böcker, men jag har läst "En komikers uppväxt" och delar av "Ett UFO gör entré". Och jag minns väl att jag gillade dem.
Jenny är likt de båda gärsligt äkta, gärsligt uppriktig och en olidlig påminnelse. Det var så hemskt att gå i högstadiet, folk var så gärsliga mot varandra och alla mådde så dåligt. Ibland kan det vara bra att bli påmind om hur hemskt det var. Vi människor har annars en förmåga att minnas allt i något rosenglimmande skimmer. Även om jag minns att jag aldrig tillhörde de mobbade så var jag ganska långt ner i skalan. Jag hörde inte till de coola men jag var en i gruppen (om en än så lien del).

"Jenny" handlar om hur något outsägligt hemskt händer Juhas barndomskamrat Jenny. Det gräsligaste är att man vet vad som ska hända redan från första bokstaven i det första ordet på den första sidan. hela boken är sedan ett upplägg, en upptakt till det oundvikliga som ska ske. Och man mår bara dåligt av vetskapen om att man inte kan göra något. Men kan inte rädda Jenny.
 
Jag kommer med all säkerhet att läsa om denna bok. Att läsa den sporadiskt på buss och tåg gav den ingen rättvisa. Ändå lyckades den inge mig en känsla av vanmakt och förtvivlan trots att mitt läsande var så upphackat.
Gardell är en mycket bra författare, och en duktig spårkonstnär. Han vet hur man ska handskas med det svenska språket och hans berättarstil är personlig och närgången. Det är som om man satt bredvid och lyssnade på honom medan han själv berättade denna berättelse för oss.

Jag läser vanligtvis inte denna typ av böcker, men eftersom jag hade läst de två förra i serien (om man kan kalla den det) och för att jag redan då jag hörde talas om den kände en dragning till boken tvekade jag aldrig att vika av från mitt vanliga läsande och ta upp denna lilla hemska bok.
Hemsk är den. Den (eller de två andra) är inga böcker man ska läsa när man börjar fundera på barn. När man påminns om hur hemska barn kan vara mot varandra lockas man inte direkt att sätta fler stackars själar till världen för att få uppleva denna tortyr. Eller så är det kanske just dessa böcker man ska läsa, så att man blir mer uppmärksam och för en gångs skull gör något när ett barn far illa. Så att man kan vara där, se vad som händer och se till att det som hände Juha och Jenny inte händer någon annan. Man kan alltid hoppas.

Det är ett ganska stort steg från Gardell till Williams. Det är två helt olika genre, två helt olika författare och två helt olika berättarstilar.
Jag har tidigare läst två andra serier av Tad Williams. Det är "Minne Sorg och Törne" och "Otherland". Mina minnen av dessa två serier är väldigt spridd. Jag uppskattade inte alls "Minne, Sorg och Törne" som jag upplevde pågick i evigheter och hade lånat alldeles för mycket av Tolkien. I slutändan insåg jag att jag inte ens brydde mig om vad som hände med karaktärerna och gav helt enkelt upp.
"Otherland" å anda sidan älskade jag. Kanske var den tillräckligt skum för att passa mig, jag vet inte. Men allt detta undrande, denna ytterst tilltrasslade story och denna vidd på karaktärer där alla var lika intressanta fångade mig. dessutom hade den ett fungerande slut (vilket inte kan sägas om alla serier med samma invecklade historia).

Men åter till "Blommornas krig" och "sista avfarten till Älvlandet". Jag hade onda aningar när jag började på den. Den var en fantasy, om mina tidigare erfarenheter av Willimas som fantasyförfattare var inte goda. Men jag blev positivt överraskad. Storyn är kanske inte den unikaste men klart med en helt ny infallsvinkel på det där med älvor. Vår hjälte är precis lika okunnig och grön som de brukar vara men han är åtminstone inte helt urblåst (som Simon i Minne sorg och Törne). Vi har dessutom ett antal starka kvinnliga karaktärer (dock inget som är ovanligt för Williams).
Även om detta är den bästa fantasyboken jag har läst tillhör den klart kategorin "de bättre" och även "de lite mer unika".

Jag vet inte. Kanske är det erfarenheten som gjort att jag drar mig allt längre bort från den "klassiska" fantasyn och kräver lite mer än den vanliga; "ung, oerfaren och ganska blåögd (läs korkad) svinaherde/bondpojke hittar något ovanligt (infoga valfritt föremål här), tvingas ut på en resa och dras in i striden mellan ont och gott och kommer i slutändan att påverka hela världens framtid" berättelse. En del av genren där de flesta tycks anse att byta ut hjälten till en hjältinna är vågat.
Inget ont om den simplare versionen av ?Heroic Fantasy?. Jag har läst många bra böcker i det stilen och det är en god inkörsport till genren. Som allt annat finns där enklare och djupare sidor av genren. Efter en tid kräver man lite mer. Man vill ha lite mer genomtänkt story, lite djupare karaktärer och lite bättre berättarspråk.

Nåja.
Summan av kardemumman är detta; Läs "Jenny" för att den är så hemsk och samtidigt inger ett hopp. Läs även "Sista avfarten till Älvlandet" för att den är välskriven och genomtänkt.

Tack för mig.

I lördags skickade jag in två synopsis på Vargkörnikan/Arvingen till förlaget Fabulera.Det ska bli spännande att se ifall de är intresserade.Men de tror säkert att jag är galen för på mitt första mail fick jag ett felmeddelande, så jag fick panik och skickade ytterligare tre mail med synopsisen, två från min Spray och en från min hotmail, sedan ytterligare ett där jag frågade om deras synopsis mail fungerade. Så ja?de måste tro att jag är hysterisk eller något ;) 

Här är den längre av mina två synopsisar, ifall ni ha rust att läsa. Varför två? Jo de är olika långa och olika utfyllande. Synopsis 1 är kortare (ca en A-4 sida) och synopsis två är längre (ca fyra A-4 sidor).

__________________________________________________________

Vargkrönikan/Arvingen

I ett mörker som lika gärna kunde vara en historias slut återfanns endast två levande varelser. De var de enda som överlevt den slutliga striden och sin världs undergång. De var kända som Yin och Yang, ytterligheternas andar.Yin var mörkret, jordens krafter och det kvinnliga. Yang stod för ljuset, himmelens krafter och det manliga.
Enligt en legend, som härskarnas folk kallar sanning utkämpade Yin och Yang den eviga striden mellan ljusets- och mörkrets krafter. Allt medan de gamla världarna rasade samman omkring dem. De insåg inte vad som höll på att ske förrän det var för sent och den gamla tidens världar hade fallit samman och dött. Då möttes de på Seidos ängar för att invänta Makten, deras skapare. "Makten" är bara ett av många namn på den skapande kraft som födde dem alla och som ensam hade rätten över liv och död. Den styrande kraft som skapat allt liv och som lika lätt kan förgöra det.
Nya världar formades ur stoftet från de gamla och en balans mellan ljuset och mörkret upprättades. Sju nya släkten föddes för att upprätthålla denna balans. De var barn till ljus och mörker.
Tre av dessa varelser skulle därför vara födda ur ljuset, Yang styrde skapandet av dem.
Ur det mest lysande skapade han den sköna solögda Solana som gavs makten över alla alv- och älvfolk. Ur de varma vindarna skapade han den andre, till hälften man och till hälften häst. Denna son av ljuset gav Yang namnen Pegaus. Pegaus tilldelades makten över alla de magifödda djurfolken. Enhörningar och kentaurer blev hans tjänare. Den tredje av ljusets barn var en man vars namn blev Varé och han fick härska över skogens och ängarnas alla oskyldiga varelser.
Ur det åldrigaste mörkret skapade Yin en vacker kvinna som hon gjorde odödlig och evigt ung. Hennes namn var Lilith och hon var den första vampyren och därmed även deras första härskarinna. Ur det milda och smygande mörker som alltid finns i vår närhet skapade hon ännu en kvinna. Hon fick namnet Lupera och tog makten över skuggornas smygande jägare, varulvarna och vargarna. Den tredje som skapades blev född ur det djupaste av mörker och var en kvinna med stora magiska förmågor. Daimon blev hennes namn och hon fick makten över demonerna och viddundren.
Den sjunde härskaren skulle vara en varelse från ljus och mörker tillsammans. Därför blev det draken Younu som fick i uppdrag att med visdom och godhet leda dem längs fredens och samförståndets väg.
Alla ljusets- och skuggornas folk böjde sig för sina härskares vilja och knöts till dem för tid och evighet. Deras öde lades i Härskarnas händer och Härskarnas öde avgjordes av deras folks välmåga. Dessa härskarätter skapades att åldras långsamt och leva längre än alla andra varelser i skapelsen. Detta eftersom han eller hon alltid måste vara den mäktigaste och visaste av sitt folk. Dessutom måste Härskaren alltid finnas där för dem. När dessa sju dog tog deras barn vid, och efter dem deras barn och så fortsatte det generation efter generation.
Men det fanns ett folkslag som valde att ställa sig utanför. Hon kallades människan och hon vägrade underkasta sig en Härskare, utan ville ställa sig direkt under Maktens inflytande. Hon blev de sju folkens följeslagare och vän, deras byte och deras förgörare, deras kärlekskamrat och deras fiende. Människans ovilja att underkasta sig skulle resultera i många strider och missförstånd mellan folken.  

Den värld som föddes ur askan av de gamla var spiralen. Likt ett band av pärlor uppträdda på en spiralvriden fjäder knoppades de unga världarna. Till botten sjönk de världar som fylldes med ondska och girighet, mot toppen strävade de världar av fred och överflöd. I toppen av spiralen tronade Dimhavet, den värld som var Härskarnas hem. De lägre världarna åldrades, förintades och förnyades i en fortgående cykel av krig, fred, samförstånd och katastrofer. Inget varar för evigt utom ett fåtal världar som aldrig tycks dö ut. Dessa var Dimhavet i spiralens topp och Hålet, en värld i spiralens botten vilken få med sinnen i behåll skulle få för sig att besöka.
Dimhavet var en värld av ett evigt hav ständigt täckt av dimma. Få vet vilka varelser som döljer sig i dimman förutom stjärnvalarna.
Ur dimmorna reser sig klippor och öar där städer ligger utspridda och där ett gammalt och välbeprövat samhälle, som kretsar kring bevarandet av freden mellan folken och tillbedjan av Makten, blomstrar. Här ligger även Dalen, Härskarnas hem. Här lever Ljusets- och Mörkrets härskare i fred och välmåga i två mäktiga borgar belägna på var sin sida om en väldig spegelblank sjö. Här har Härskarna levt i årtusenden och här ifrån har de härskat över sina folk, utspridda över Dimhavet, och i världarna under dem.

Två gånger sex härskare har kommit och gått sedan tidens födelse. Lika många Riken har blomstrat och passerat med dem. Det tolfte riket närmade sig långsamt sitt slut och Cana av Lupera, maka till Ulv, varghärskaren i tolfte ledet, skulle just föda. Det skulle bli hennes och Ulvs sjätte barn och med Maktens hjälp deras fjärde född att leva.
Medan Cana samlade dalens barnmorskor omkring sig för den stora händelsen hade Vargherren själv, med sina tre barn blivit förpassad till en karnapp som låg på behörigt avstånd från barnkammaren. Ulv och Cana har sedan tidigare tre barn, två söner och en dotter. Bane är den äldste och starkaste av dem, han vill alltid visa sig vara den främste i allt och den som försöker sticka upp mot honom det minsta får snart ångra det. Grendel är den andre sonen och näst äldst. Han är något lugnare än sin bror och tycker att kunskap och medlande är en bättre väg än rå brutalitet. Den enda dottern heter Ylva och hon är i mycket lik deras mor Cana. Liksom modern är hon en lugn och sansad jägare som ser på sina bröder och deras smågnabb med ett överseende lugn (de är ju ändå bara pojkar).
Ulv är en beslutsam och kraftfull varulv med starka åsikter om hur en varulv bör vara och hans främsta bekymmer är för folket och deras framtid. Han är kanske rent av mer intresserad av folkets säkerhet än sina egna barn.
När barnmorskan så kommer till honom med två knyten i sin famn och presenterar honom för hans nyfödda söner tar hans hjärta ett skutt i bröstet på honom då han ser att tvillingarna bär det märke vilket vanligtvis utmärker den som är född att bli näste Vargherre. Men hans glädje dövas då barnmorskan förklarar för honom att barnen lider stor risk att dö i späd ålder och han väljer att vända de två pojkarna ryggen.
Tvillingarna får namnen Tony och Taliesin, och trots deras faders farhågor överlever de och växer upp. Men Taliesin förblir sjuklig och svag medan Tony på grund av faderns ointresse växer upp till en påhittig och otämjd rackarunge. Ulv anser att valpen verkar ha alldeles för mycket av den gamle Vargherren Lupe i sig. Lupe var Ulvs farfar och känd som en slagskämpe och kvinnokarl. Ulv vill inte bidra till att sätta ytterligare ett sådant brushuvud på varulvarnas tron. Han sänder bort Tony för att utbildas och tämjas, för att formas och styras. Den ende som vågar ifrågasätta vargherrens beslut är Angela, vampyrernas drottning. Hon är den äldste av Härskarna då hon som sittande drottning redan överlevt tre av sina härskarfränder. Hon påstås ha haft ett förhållande med Ulvs farfar, ett rykte som hon gärna uppmuntrar. Hon har utvecklat en ömsint vänskap med Tony och känner sig därmed tvungen att ta hans parti mot vargherren. Ulv förkastar dock hennes kritik och skickar ändå bort sin son. I fem år lever Tony i Salema, en av de få världar som endast tillhör vargfolken. Han utbildas av två utvalda tjänare, Freke vargmannen och Kattjina, den röda kattkvinnan. Den stora krigaren och den listiga jägaren är instruerade att lära Tony allt de kan, vilket de även gör. Tony tränas i både jakt och stridsteknik, men han undervisas även i varulvarnas lagar och moral. Varulvar får endast jaga om de måste och endast döda om det är tvunget. En varulv är ingen mördare, han är en jägare.
Åren passerar fort och Tony är snart åter hemma i Dalen, Härskarnas hem. Där hemma möts han av avund och rivalitet från sin äldre bror Bane. Bane ser Tony som en stark rival om Härskartiteln, vilken han personligen anser borde vara hans arvsrätt och ingen annans. Tony och Bane provoceras snabbt in i ett gräl med olycklig utgång och Ulv väljer att åter sända bort sin son. Men något går fel och den trettonårige varulvspojken hamnar i Darugha City, en främmande plats i en främmande värld kontrollerad av människor.
Förnekad sitt släktnamn och sin rang tvingas han försöka överleva i denna främmande värld och lyckas med lite tur och skicklighet att vinna sig en plats i Gaima, en av stadens många dolda varulvsflockar. Han finner sig snart hemma som medlem av en flock och som medborgare av Marchala, den värld där Darugha är den största staden. Marchala är en högt utvecklad värld men den ligger ganska långt ner i den spiral som utformar detta universum. Detta gör Marchala till en farlig värld, men inte en helt förgjord. Här finns mycket ondska och våld men även godhet och moral.
Tony som är övertygad om att hans familj har övergett honom i denna främmande och hårda värld hänfaller åt Darugha City med hela dess dekadans och förfall. Det största slaget mot honom är när han genom den kraft som för alltid bundit dem samman känner hur hans tvillingbror Taliesin dör. Tony lämnas med en smärtande tomhet i bröstet på den plats där kontakten med hans bror alltid har funnits till hans tröst. Han finner sig nu totalt ensam och detta driver honom djupare ner i den bitterhet som han redan känner mot livet i allmänhet och kärleken i synnerhet. Detta döljer han under en glättig och kaxig attityd. Hans övertygelse om familjens svek och det faktum att han som varulv tvingas leva i ett samhälle som ser honom och andra av skuggornas och ljusets barn som andra klassens medborgare får honom att långsamt anamma ett liv i bitterhet, brott och ytliga förnöjelser.
Tony glider runt i Draugha City tillsammans med sina två nyfunna vänner Michael och Avhelia. Avhelia är en bestämd ung dam som inte har mycket till övers för Tonys intresse för flickor. Michael är lugn och sansad och brukar vanligtvis försöka hänga på vad Tony än får för sig.
Tony utvecklar snabbt en nära vänskap med dessa två ungdomar och de följer varandra i vått och torrt. Tillsammans med dem gör han allt för att försöka glömma vem han egentligen är. Många av hans upplevelser är långt ifrån fläckfria men lika många är onödiga att berätta om. Han drar mellan lösryckta anställningar och från famn till famn utan att finna något han trivs med eller känner är värt att stanna för. Hans bittra tankar om kärlek förstärks än mer när vampyrdrottningen Angela viker sig för sina känslor och faller för frestelsen att närma sig den unga Tony i förklädnad så att han inte ska veta vem hon är. Angela är en varelse som Tony älskar och beundrar. Detta gör hennes svek än gräsligare än det hans föräldrar utsatt honom för. De förbjudna känslor som de hyser för varandra tvingar in Angela i en djup förtvivlan och Tony blir allt mer säker på sin sak. Kärlek är bara av ondo och alla typer av känslor bör man helst av allt förtränga. Han och Angela skiljs åt med brustna hjärtan och förmörkade sinnelag. På ytan blir han allt mer intresserad av att ta sig genom livet med minsta möjliga ansträngning. När Gaimas flockledare Kaj beslutar att leda flocken i en galnings korståg mot mänskligheten finner sig Tony plötsligt att han måste ta konsekvenserna för sina åsikter (som inte är samma som flockledarens). Hans surt muttrade protester mot Kajs ledarskap gör honom till ofrivillig ledare för ett tyst uppror som han inte vill bli inblandad i. Han finner sig snart i en sits där han är tvungen att försvara sig mot flockledaren. När striden är över står Tony som den nya ledaren för Gaima och måste därmed med ens växa upp från sina tonårsbittra utsvävningar och ta ansvar för hela Gaimas väl och ve. Ansvaret får honom att växa och inse att han kanske är mer värd än att bittert förkasta sitt liv.
En dag räddar han en ung kvinna ur en obehaglig situation. Hennes namn är Dani och hon är en god och vänlig själ. Hennes välvilja mot allt och alla gör att många tycker att hon är lite knäpp. Men hennes oskuldsfullhet och godhet lockar och förundrar Tony och han inser snart att han håller på att förälska sig i denna väna lilla varelse. Känslor som han först försöker förtränga men sedan ger efter för och med det får han erfara att även det mest hårdföra hjärta kan mjukna och finna sann kärlek och lycka, om så bara för en liten stund.

Samtidigt som Tony brottas med sina egna inre demoner smyger en skugga av girighet in bland de intet ont anande ättlingarna till Lupera. Denna girighet och maktlystnad får slutligen en upprinnelse i ett dåd så naturvidrigt som till och med får Zombierna att blekna och Tony kallas hem för att åter ställas öga mot öga med sina syskon och åter stå inför sin bror Bane. Tony kommer slutligen att mot bättre vetande ställas inför den avgörande kampen om Härskartiteln och det allt medan en gammal och stympad fiende till härskarnas folk långsamt återvinner sin styrka för att åter hota freden mellan folken.

Detta är inte en historia som handlar om storslagna strider eller om det godas strid mot det onda. Den handlar snarare om händelser som sker vid sidan av det storslagna. Händelser som är en del av Tonys utveckling från en oförstådd och ganska oförskämd valp till en ung man redo att ta upp striden om en titel som han inte vill ha men måste kämpa för eftersom han vet att det är det rätta och det som förväntas av honom.
Detta är inget mäktigt epos i stil med ?Sagan om Ringen?. Nej, detta är en berättelse i det stora eposets utkanter. De stora slagen har redan hänt i ett svunnet förgånget eller väntar på att hända i en förestående framtid. Detta är en berättelse som inte är slutet, inte heller början. Andra berättelser strålar ut från den, har sin upprinnelse här eller sitt avslut.
Tony är vår hjälte med alla sina sidor och det är honom vi följer, inte hans Härskare till far, hans jägare till syster eller lärde och krigare till bröder. Det finns många berättelser som anas i kulisserna, men just denna gång berättar vi Tonys berättelse. 

Jag tittade på några avsnitt av Förhäxad idag. Jag gillar Förhäxad. Visst, den är lite småtöntig med sådär lagom kassa specialeffekter och sådär helt amerikanskt moraliserande, men jag gillar Förhäxad. Det är magi, starka kvinnor och ännu mer magi.
Jag har alltid gillat magi, fantasy och påhitt ända sedan jag var lite. Jag ville (och vill fortfarande) vara en magiker, en besvärjerska eller en häxa. Jag har till och med en del "magi" böcker och några kristaller.
Jag hade lätt kunnat bli en Wicca. Om inte Wicca var så fyllt med en massa larv. "Oh, kristallernas helande kraft, möt soluppgången, placera speglar bakom blomvasen och en rödlök på huvudet, lägg mensblod i kakorna och få din älskade" och sådana grejer. Jag menar; kan man ta det på allvar?
Nej, som de flesta religioner har wicca sin beskärda del av larv och fånigheter. Men den har mystik. Jag har alltid dragits till mystik och har funderat på Voodoo (inte att förväxlas med Hooddoo som är det magiska utövandet inom Voodoo). Jag tror att det är en av de sakerna som den protestantiska kyrkan har förlorat; mystiken. Det är därför som så många lämnar den och dras till andra alternativa religioner, allt från judendom och Islam som Wicca och New Age (inte att förväxlas även om de ibland går hand i hand). Det är de som folk vill ha från en religion; Mystik, tröst och regler.
Islam har exempelvis regler, vissa människor behöver klara regler och riktlinjer för sitt liv, andra inte. Det är inte fel att vilja ha det. Det är inte heller fel att vilja ha en religion att söka tröst och stöd hos eller en religion för att ge livet lite mer mening och färg. Problemet är när människor vill tvinga sin tro på andra, eller vill tvinga andra att inte tro på den religion som de har valt.
Det är precis som politik; Man har rätt att kritisera och diskutera i civiliserad ton men att aktivt och med våld och hot försöka tvinga varandra att överge eller tvinga på någon sin tro (eller politiska övertygelse) är fel.
Det är i all fall min åsikt.

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem". - Voltaire
Handlar egentligen om uttrycks och tryckfriheten men den kan lätt brukas på allt, även religion.
Det är inget fel i att tro, vad du än väljer att tro. Så länge du inte skadar någon annan.
 
Ja, jag är kristen, jag är född och uppfostrad i ett kristet land. Men jag tror inte på den Svenska kyrkan. Jag är agnostiker.
För mig verkar religiösa människor antingen vara överreligiösa smilfinkar som anser sig vara bättre än alla andra för at de minsann tror och att de minsann kommer att komma tillhimmelen när yttersta domen faller, eller galna extremister som genom våld försöker betvinga världen och människorna.
 Ja, jag vet, det är en extrem syn på det. Det finns en mängd vettigt folk i de religiösas led. Forskare, författare, politiker och vanligtfolk. Jag hyser inget agg vare sig mot er eller eran religion. Tro vad ni vill, det är eran rätt. Men försök inte tvinga mig eller någon annan att tro som ni, det är allas rätt att tro som de vill. Vare sig det är Kristendom, Islam, Judendom, New Age, Buddhism, Scientologi eller Wicca. Jag tror inte att Gud bryr sig, bara vi är goda människor som gör rätt för oss och inte tvingar oss på andra. Man kanske ska ta och bli en Wicca i alla fall, jag har ju ändå redan några kryddor? och kristaller (som sagt).