Jag är rätt säker på att jag är galen

Ibland surfar man bara för skojs skull. Ibland letar man efter något vettigt och ibland letar man efter något ovettigt.
Jag håller på att sammanställa en önskelista (tänkte att jag för en gångs skull skulle ha en) och letade efter nya titlar från min favorit författare Terry Practhett.
Jag upptänkte att det var dags att börja invänta ännu en bok i Tiffany Aching serien. Den går under arbetstiteln "When I Am an Old I Shall Wear Midnight".
Under beskrivningen av boken förklarades det att titeln var en lättare parafras på "Warning- When I Am an Old Woman I Shall Wear Purple" vilket är en dikt skriven av Jenny Joseph som tydligen är rätt spridd i UK.

Jag kollade upp den dikten och hade en rätt kul stund medan jag läste den. Nu vill jag dela med mig av den till alla er.

Så öppna länken och njut av den:
 

Warning - When I Am an Old Woman I Shall Wear Purple av Jenny Joseph

I lördags var jag och såg Shrek the third.
Jag är ett stort fan av de två andra Shrek filmerna och såg verkligen fram emot denna. Döm av min besvikelse när jag serverades en tunn soppa där skratten var få och inte alls så överväldigande.

Storyn: Fionas far, grodkungen av landet Långt, Långt borta ligger för döden och förklarar för Shrek och Fiona att de står näst på tur att ärva tronen. Shrek som anser att han inte är "Kung material" ger sig av för att hitta Fionas kusin Artur Pendragon. Under resan måste han tacklas med kunskapen att han snart ska bli pappa. Samtidigt går prins Charming till attack mot Lånt långt borta med mål att ta över tronen. Fiona och hennes prinsessvänner; Askungen, Törnrosa, Snövit och Rapunsel tänker dock inte låta riket gå utan strid.

Ok, storyn känns mest som en ursäkt för att få göra ytterligare en Shrek film. Alla underbara filmskämt och drivandet med sagor och legender är som bortblåsta. De få sago- och filmreferenser som finns sjabblas bort och det görs inget vettigt vare sig med prinsessornas kamp eller Merlin som pensionerad gymnasielärare.
För att inte tala om att de inte gör någon vettig grej av Shreks oro över att bli pappa. Det går som en tråd genom filmen, men det ges varken djup eller känsla tillskillnad från "Du duger som du är"-temat i de två tidigare filmerna.

Höjdpunkterna är åsnedrak ungarna och Shrekbebisarna.

Jag är grymt besviken på Shrek The Third som trots att den kanske är den mest välgjorda av filmerna helt tappat charmen och finurligheten som återfanns i de två tidigare.
Till och med soundtracket var sämre.

:(

Jag skapade en ny kategori (nyheter eller!). Detta för att jag tänkte att kategorin "personligt" kanske satt folk lite off.
"Personligt" ska ju kanske vara hur det gick för mig på min cellförändrings operation eller att jag saknar vänner som aldrig hör av sig (och undrar själv varför jag inte hör av mig;), inte vad jag tycker om Brittans senaste fiasko eller att jag tycker att folk beter sig som svin på bussen... eller?

Jag vet inte, men jag tyckte att "Tankar från roten" var en passande ny kategori. (Yepp, jag har snott det från Tage Danielsson, han råkar vara en av mina favoriter).

Vet ni vad blogwalk är? Det visste inte jag heller men så sökte jag på "Bloggportaler" och hittade dem. Som bloggare vill man ju ha många besökare och då är bloggportalre alldeles utnärkt om man inte vill locka folk med sex , sex och  sex. Jag testade en gång på en community där man kunde läggaut "dagboksinlägg", ingen tycktes bry sig om min dagbok så jag skrev ett inlägg med en snuskig titel och se: Mängder av folk ville läsa. De kände sig nog lagom lurade.

Jaha. Jag söker jobbsom en liten idiot och ska på en arbetintervju idag (lycka). Och i morgon ska jag tillbaka till mitt gamla jobb och ta några timmar. De ringde och tiggde om det så... Kommer inte tjäna mycket på det men jag får två biobiljetter (wow, då kan jag se Shrek den tredje gratis!).

Nå. Nu ska jag äta en grötfruckost (som om inte DET var perosnligt så säg).

Jag har alltid varit lite av en författar-wanabee. Jag har alltid skrivit (mer elle rmindre bra) berättelser (för det mesta fantasy av olika slag). Och eftersom det finns ytterst få forum för författare som vill visa upp sina egna alster (vilka inte är fanfiction)  så får jag använda min egenm blogg tille en sådan plats.

Detta är en gammal text som jag skrev...ja vad kan det var anu? 6-8 år sedan? Det är slute tpå en berättelse som jag inte ha rnågon början, inte heller någon mitt på. Bara en ide´ ;)

Här är den då:

Slutet

Striden hade varit hård. Blod och svett hade blandats med strandens gyllene sand och havets salt.

Mina krafter var uttömda, så även hans. Jag var förvånad över att vi båda fortfarande levde, men tränade av samma mästare kunde vi kanske inte vara annat än varandras likar.

Med varje vingslag smärtade som tusen knivsting sänkte jag mig ner mot stranden och Lloche, min barndoms lekkamrat, min vän. Av hans rustning återstod bara skrot, hans kropp var täkt av brännskador och blödande sår, det ljusa håret hängde i svedda stripor. Och ändå, trotts att han var utmattad och stod vid livets ände, ändå lyste han av den där inre glöden, det ljuset som bara återfinnes hos en hjälte, en sann hjälte. Jag slöt ögonen och svalde, min kropp återgick till sin sanna mänskliga form och jag föll handlöst de sista metrarna. Jag tog mig upp på knä och vände en mörk blick mot honom. Lloche, min vän, med en sista kraftansträngning tog han sig upp på fötter. Haltande tog han sig fram emot mig stödjandes på sitt svärd.

Det där förbannade svärdet! Den vita klingan som Silvermagikern hade smitt åt honom. Varken min hetaste eld eller grymmaste besvärjelse kunde ens repa dess sjungande blad. Det enda vapen kraftfullt nog för att döda mig. Jag visste med ens att det var över, att allt var över. Jag mötte hans klara blick och nickade, han viste också. Jag såg hur han kämpade mot tårarna, mot sorgen. En hjälte kunde inte tillåta sig att gråta över fallna fiender eller över förlorade vänner.

"Vi har en profetia att uppfylla, min vän. Både du och jag vet att slutet är oundvikligt."

Han skakade på huvudet som om han försökte att ruska av sig de sista spåren av tvivel.

"Är det inte underligt," sa han. "Hur tiden kan förändra än människa?"

"Jo," svarade jag. "Jag har märkt det."

Lloche sträckte ut en darrande hand för att röra vid mig, låta fingertopparna smeka min kind, mina läppar och min hals innan de slöts kring juvelens kedja och drog till. Den vägrade brista och han stönade, det stod nu slutligen klart för honom att det inte fanns någon annan utväg. Han skakade i hela kroppen och jag visste att det varken var av rädsla eller köld.

"Var det verkligen meningen att det skulle sluta så här?"

"Det vet bara Gudarna. Men ett vet jag, vi valde våra vägar för längesedan och det är inget som vi nu kan göra ogjort. Allt som återstår för oss är att uppfylla de Gyllene skrifterna. Rädda världen Lloche, bli den hjälte du är. Den du föddes till att vara."

Jag visste att han aldrig skulle ifrågasätta skrifterna. Hedern, det var allt för honom. Riddarkodexen, hans liv, han kunde inte låta känslorna gå före allt det. Vi såg på varandra, barndomsvännerna, de älskande, fienderna. Jag log mot honom.

"Farväl då, mitt hjärtas broder."

"På återseende, min själs syster."

Medan jag böjde mitt huvud i bön höjde han sin vita klinga, lät den falla och jag lämnade den här världen.