Jag är rätt säker på att jag är galen

Vad har hänt i världen? Är det någon ny trend som jag har missat? Är det årets hitt? Är det nya modet?
Vad tror ni?

Anmälningarna om egenmäktigan av sina egna barn har ökat från 750 st år 1997 till 12389 år 2007.
Det betyder att antalet föräldrar som kidnappar sina egna barn har ökat med 11639st på tio år. Och vad är det för människor som gör så? Vad är det för en man eller kvinna som blir så desperat att han/hon gömmer sina egna barn och varför?

Är det för att den andra föräldern är en ond människa som våldför sig på barnet eller misshandlar det? Är det så att den kidnappande föräldern blivit så desperat eftersom hon/han inte får hjälp eller stöd från samhället för att skydda sitt barn från denna våldsverkare?
Visst förekommer det, men av vad man läser i tidningar så är det nog vanligare att föräldern kidnappar sina barn av mycket mer själviska orsaker än så. Vanligtvis handlar det om en person som inte klarar av att de måste dela eller helt överge vårdnaden av sitt barn till den andre föräldern. Person som genom att kidnappa barnen med vett och vilja hindrar den andra föräldern att träffa barnet.

En desperat människa som antagligen tror att vad de gör är för det bästa men att kidnappa sitt barn och hålla det gömt, hindra det från att träffa sin mamma eller pappa kan inte vara bra för ett barn.

Vet ni vad det fina i kråksången är? Jo att föräldern som kidnappar barnet kan få vårdnaden. Jo visst, enligt en ny lag som införts så kan mamman eller pappan ifall de håller sig undan tillräckligt länge få hela vårdnaden om barnet, eftersom de har haft det längst.
Det kallas "kontinuitetsprincipen" (fint ord va?) och innebär att man ser till att barnets behov av kontinuitet och stabilitet sätt i fokus. Men vilken kontinuitet och stabilitet kan en förälder som hållit sig gömd tänkas ha gett sitt barn?
Talas det inte mycket om hur illa barn till invandrar föräldrar vilka håller sig gömda eftersom de är hotade med avvisning mår? Skulle ett barn med en infödd förälder som gömmer sig från lagen må särskilt mycket bättre?

Nej, en förälder som kidnappar sitt barn ska inte belönas.
Visst kan det som i alla fall finnas "förmildrande omständigheter", ex att den andra föräldern misshandlar eller på annat sätt skadar barnet. Men då finns det annan hjälp att få innan man blir så desperat att man gömmer sitt eget barn.

Vare sig ni håller med om att det är fel eller rätt att utföra barnarov på sin egen avkomma så vill jag att ni skänker några tankat till Linda och hennes pappa Pär eller Alicia och hennes mamma Maria. Båda föräldrar vilkas barn blivit bortförda av den andre föräldern enbart för att denne inte vill att deras före detta partner ska ha vårdnaden.

Jag hoppas att dessa barn hittas snart och att de kan återförenas med sina föräldrar som väntar på dem här i Sverige. Och att de föräldrar som fört bort dem får ett lovligt straff för att de orsakat sina egna barn den stress och press som att hållas gömda och hemliga från omvärlden utsätter dem för.

http://www.pappaliv.se/index.php?topic=2872.0

http://www.expressen.se/nyheter/1.1095887/hoppas-nagon-kan-beratta-var-alicia-ar

http://www.expressen.se/nyheter/1.1095884/linda-5-sparlost-borta

http://www.expressen.se/nyheter/1.1095891/barnarov-har-aldrig-nagra-lyckliga-slut

Jag var på Bokhandeln idag, och trött som jag var (jag är väldigt trött nu för tiden) slog jag mig ner på en puff i ungdomsavdelningen och ägnande några minuter av att studera vilka böcker som stod där (Hittade en mycket vacker bok om demoner som jag ska köpa sedan).

Då Upptäckte jag boken På Ödets Vingar- Del 1 i Nyckelvätarna-serien  av Julia Sandström.




Detta slog ann en sträng av igenkännande och jag plockade upp boken och bläddrade i den för att upptäcka att det var den berättelsen som jag trodde att det var: Vinnaren i Bonnier Carlsens Eragon-tävling.

Det är som jag alltid har sagt: Det bästa Christopher Paolini och hans böcker har inneburit är inspiration till andra unga (och lite äldre) författare och sporrat dem att kämpa vidare med sina alster, sina ambitioner och sina drömmar.
Kan han så kan jag! ^^

Så vad jag bara ville säga är: Grattis Julia till din första publicerade Roman.
Jag hoppas att det blir många fler.
Och jag hoppas att många ger din berättelse en chans. För det kommer jag att göra.

Läs mer på http://www.bokrecension.se/9163858401

Ibland får jag lust att krama vilt okända människor. Helt oprovocerat. Det kan vara en människa som jag ser på tåget eller på gatan eller bara en person som ringer till supporten som jag arbetar på.
Jag får bara ett ryck och vill gå fram till dem och ta dem i min famn.
 Det kan vara allt från gamla tanter och farbröder till stora tuffa killar med hårt utseende. Jag vet inte vad det är, men jag får bara en sådan lust att krama dem, visa dem lite kärlek och medmänsklig värme. Inte för att jag alltid tror att de behöver det, bara att jag får en sådan väldig lust att dela med mig av det. AV kärlek, av medmänsklighet och värme.
Jag har ännu inte fallit för frestelsen för jag hinner alltid undra vad personen som jag kramar kommer tro om mig. Vanligtvis skulle jag kunna tänka mig att de tror att jag är en galning som antastar dem och skriker på hjälp eller slår ner mig.
Men det hindrar mig inte från att se (och höra) att det fins vissa personer som skulle behöva kramar. Den lilla farbrorn som ser så ensam ut. Den lilla tanten som kämpar sig fram med sin rullator. Pappan med småbarnen och den förvirrade blicken, affärskvinnan med den stressade gången, den tuffe invandrarkillen som kämpar så hårt för att se tuff ut. Ungdomarna som vågar sätta på sig de kläder och det smink som de själva vill. Den gråa lilla musen som trycker sig intill väggen när de färgsprakande ungdomarna går förbi.
Alla behöver en kram, en klapp på axeln, ett "Allt blir bra" eller "Jag är STOLT över dig!". Jag vet att jag själv behöver en kram ibland. Men då brukar jag vända mig till min pojkvän eller någon kompis. Men alla har vi inte det.

Jag undrar hur välden skulle se ut om folk vågade gå fram till främlingar och ge dem en kram. Lite lyckligare kanske?

Inte så dramatiskt som det låter jag lovar ;)
Det är nämligen på det viset att jag känner allt mer och mer hur den lille rör sig i min mage. Det är helt fantastiskt varje gång. Jag kände den sparka flera gånger i går.
Calle är nog lite avis för han vill gärna känna det han med, så han väntar med spänning på att det ska börja kännas på utsidan också och inte bara inuti mig.
Den är ännu så pass liten så att jag antagligen bara känner de stora rörelserna. Men ändå. Helt underbart. Vi får väl se om någon månad när magen blir för trång och jag känner minsta lilla fingerviftning som barnet gör.

Hur ska jag beskriva att det känns? Humm... vissa beskriver det som att det bullbar, andra som "en liten fiskskärt". Och ja, de första rörelserna sådär vecka 18 var man osäker på om det var barnet eller bara gaser. Men nu, det känns som, som...jag skulle vilja beskriva det som att det känns som små vingar som slår där inne, som en liten fågel eller när du håller en fjäril i din kupade hand och känner vingarna mot huden. Det är faktiskt så vackert.