Jag är rätt säker på att jag är galen

Jag vet inte vad det var med mig i går kväll. Jag var ute med Lisa och hennes sambo och några vänner på det lokala vattenhålet. De har något som de kallar 28+ varje sista fredag i månaden, och även om jag inte är 28 förrän i december så är det kul att gå på, för det är en av de få gånger som det verkligen är folk där.

Men jag vet inte vad det var med mig. Jag slutade dricka vid tolv och gick hem vid halv ett och är nu hemma och redo för sängen kl ett.

Det var inte det att jag inte hade trevligt, det hade jag. Men jag vet inte. Det var inte Lisa, det var inte Magnus, inte Lena eller matts eller någon annan. Jag hade trevligt. Men jag kände inte för det.

Igår såg jag fram emot det, men inte i morse. Det kan vara det som låg kvar och tryckte. Jag hade egentligen inte lust, och det suger.

Eller så känner jag alldeles för många onödiga och opåkallade krav på mig nu som mamma. Jag kan inte komma hem för sent, inte vara full, inte vara bakis. Men hallå! Jag har en sambo som ar hand om allt i morgon bitti! Jag vet inte ad det är med mig. Jag fattar inte vad jag fått allt ifrån, att jag måste vara mogen, nykter och överdrivet ansvarsfull. Jag har en sambo som kan vara det i kväll och i morgon, Jag är det alltid annars, någon gång får jag väl slappna av.

Kanske var det bara så att jag innerst inne inte kände för det igår.

Jag vill kunna festa i bland trots att jag är mamma.

Det har jag väl rätt till? Utan att känna mig dålig, behöva räkan drinkar och timmar för att inte vara bakis dagen därpå. Man har rätt att släppa loss ibland.

Nej nästa gång får vi gå ut på stan, då kanske jag kan slappna av lite mer.

Jag vet inte...

Och så fungerade inte Internet heller.

Jaja, rock on!

I dagarna låg jag och funderade över min mormor, eller Ami som vi kallade henne. Till sommaren är det...tre år sedan hon dog. Det som jag låg och funderade över var vem hon var, egentligen. Jag minns henne som Ami, min mormor, men vem var hon?

Jag låg och tänkte på hur kalt hennes sovrum var. Hon och morfar sov inte i samma rum. Morfars rum var och är fullt av hav böcker och framförallt frimärksgrejer, han samlar på frimärken. Men Amis rum, vad fanns där? En liten bokhylleliknande möbel, men jag minns inte om det var särskilt många böcker i den. En stor gammal byrå med, kläder har jag för mig, gamla kläder. Ett par inramade fotografier av min mamma och min morbror när de var barn. Men mer? Det minns jag inte. Jag har för mig att det var ganska kalt hennes sovrum, och det mest personliga var just de där fotografierna. Men ett rum är ändå bara ett rum. Är det verkligen ett utryck för en persons personlighet? Vad säger det om den som bor där? Betyder ett tomt och kalt rum att den personen inte har någon personlighet, inget inre liv? Eller betyder det bara att den personen inte bryr sig om att samla på sig en massa saker?

Jag kände nog inte min mormor så väl. Vem hon egentligen var. Vad var hennes drömmar och förhoppningar? Var hon nöjd med sitt liv? Vad hade hon hoppats på med sitt liv när hon var ung?

Hur skulle hon vilja att vi skulle minnas henne som? Och som vem? Jag önskar att hon hade fört dagbok, i alla fall någon gång i sitt liv, så att vi, henne barn och barnbarn kunde få lära känna hennes inre. Så vi kunde få veta hur hon tänkte och såg på världen. Då kanske vi skulle ha fått en bättre bild av vem hon var, inte bara våran uppfattning av henne och även hennes egen.

Fler människor borde skriva dagbok. Ja jag vet, numera bloggar gud och alla människor, men en blogg är inte statisk, går inte att bevara för eftervärlden. En dagbok finns kvar.

Jag skriver dagbok, ibland. Jag har ett par, tre stycken varav två är fyllda. Det är ofta nu som jag tänker att jag borde ta mig mer tid med min dagbok, att jag borde skrivit nästan varje dag när jag var gravid. Det är så många tankar, så många känslor som drar genom huvudet varje dag, och man borde skriva ner dem, alla. Inte i en publikfriande blogg utan i en helt personlig dagbok, ett dokument till eftervärlden. Till våra barn, barnbarn och barnbarns barn. Lägga till din lilla bit av det historiska pusslet.

Poetiskt va?

Jag känner mig som en dålig människa, lat. Jag får inget riktigt gjort. Att sägas att jag inte får något vettigt gjort är dock fel, jag både diskar, tvättar, städar och tar hand om mitt barn. Jag har till och med börjat jogga! Men jag får inget riktigt gjort! Något riktigt, som att jag måste slutföra två uppsatser, skriva om en hemtenta och kontakta tre kollegier plus min arbetsgivare. Saker som jag borde ha gjort för länge sedan!

Jag vill få min B- och min D-uppsats färdig. Jag vill få klart min hemtenta, dessutom vill jag fixa de där slöa två poängen som jag saknar i en kurs. Jag vill ha min examen!

Till råga på allt så har jag fått för mig att min uppsats partner är sur på mig och tycker att jag segar, det är kanske för att jag själv tycker att jag är seg och lat som jag tror det, att hon hatar mig för det och tycker att jag är en slöröv. Men det tycker jag själv att jag är också.

Men de tär ju så lätt att snöa in och göra något annat. Som att läsa, titta på tv eller spela datorspel. Jag har ingen disciplin heller för den delen, ingen riktig. Inte mycket till i varje fall.

Men ibland får jag ryck och gör allt som jag ska göra. Ibland är det jag själv som drar igång mig, ibland är det en kommentar från någon annan.

Men nu hoppas jag att vi äntligen kan får uppsatsen färdig (det hänger en del på mig) och att jag kan få tummen ur och fixa min hemtenta och B-uppsats från GU så att jag kan ansöka om min examen någon gång.

Phu. Allt hade säkert gått mycket bättre ifall jag verkligen hade fortsätt att läsa min utbildning i Borås istället för att försöka mig på att tillgodoräkna mig andra kurser. *S* Det hade i varje fall inte tagit längre tid.^^