True Blood Quiz
Här är resultatet:
More on True Blood. Created by BuddyTV
Mina tankar om detta:
Naje!! Jag vill inte daita Bill! Ok, han är het och sexig och allt det där men han är ju alldeles styrande och ställande och "lilla dockan"-aktig också!
*mummemmummelgrymt* Jag vill jhu ha Sam jhu!
Go Team Sam!
Eller Alcide, han är het, men jag har inte kommit så långt i serien eller böckerna ännu så att jag lärt känan honom. Men het är han ^^
Go Team Alcide!
The Last Airbender-Ong?
Jag lyckades hitta några klipp på nätet från The Last Airbender-spelfilmen. Även om det var låg kvalitet på klippen (Xvid CAM) så beslutade jag mig för att ta ett kik, mest för att bara får en liten snabb överblick. Tanken är att vi ska gå och se den på bio, även om jag kanske kommer att bli besviken så vill jag det. Och jag är så nervös inför Dev Patel som Zuko (eftersom han är min favorit).
Men jag ska säga er det; Tack och lov att jag smygkikade lite på den, annars hade jag nog skämt ut min pojkvän där i biomörkret.
Aang: The monks used to call me Ong?
Jag: WTF? Han heter Aang! Aang! AANG! Varför uttalar de hans namn Ong? VARFÖR?!!
"According to M. Night Shyamalan, the "mispronunciation" of the names of some of the characters (Aang, Sokka, Avatar, etc) is due to the fact that he wished to 'honor the source material' and use the Asian pronunciation." (källa imdb)
Jag har hört talas om de här förändrignarna i uttalat, och tydligen ska det finnas någon mer eller mindre acceptabel förklaring, men seriös, Ong? Sokka uttalar de också skumt, ungefär SoOkaa, jag fattade först inte vad de sa.
Men tacka gudarna att jag nu är förberedd inför bion, annars hade ni som haft oturen att se den samtidigt som jag fått se hur någon reser sig upp i salongen och hoppandes av frustration skriker: Aang! Han heter Aang!!!! Varvid resten av hennes sälskap skyndsamt lämnar biografen (Vi känner inte den där dåren).
Säkert skulle jag inte ensam.
Men av vad jag läst på nätet kommer det finnas fler möjligheter för mig att skämma ut mitt sällskap med uutryck som "BESVIKEN!!!!" Men vi får se. Vi får se. Iroh verkar vara bra kastad iallafall. Till min förvåning så är faktiskt Azula med på ett hörn i slutet, det hade jag fått uppfattningen om att hon inte skulle vara. -Glädjande!
Men jag ser ändå fram emot att se den på bio.
Men nu får jag nog ta och radera filerna så att jag inte riskerar att lockas att titta på hela fö, särskillt om jag blir besviken på resten av filmen, så vill jag åtminstonde se den i bra kvalitet.
Det där med släktnamn
Jag sitter och funderar av namnen på tre av mina Härkarsläkten som jag inte är nöjd med.
Det än namnet på Alvernas, De mytiska varelsernas och Djurens herres -ätter.
Solana, Pegaous och Varé klingar inte särskilt bra, och de är inte särskilt inspirerande heller.
Jag försöker hitta lite inspiration från gamla mytiska traditioner från olika delar av världen, men återvänder ständigt till Keltiska, Germanska och Nordiska myter och legender.
Just nu ligger Cernunnos, ganska br
a till för ätten till Djurens Härskare.
Cernunnos är även känd som "den behornade" och Djurens herre. Det skulle kunna passa då den släkten (som i dagsläget heter Varé) är inspirerade av honom från första början i allt från att de härskar över alla skogens (vanliga) djur till det att den styrande Härskaren har hjorthorn i pannan.
Andra namn som dykt upp under min jakt är Herne, en mytisk gestalt som sägs hemsöka Windsor Great Park i storbrittaninen, Gwyn (Gwyn ap Nudd) Underjordens härskare enligt keltisk mytologi.
Samtliga tre tolkas av och till som bara olika versioner av en och samma.
Annars har vi den germanska Wotan, som även anses vara en germansk variant av Oden (Wotan kallas även Wotan eller Woden).
Att samtliga av dessa gudar/andar har vissa släktskap framgår om man söker lite på internet och läser in sig lite.
Man ska ju inte tro på allt som står på Wikipedia men att de keltiska, germanska och nodriska myterna skulle ha vissa släktskap med varandra är inte otroligt om inte snarare ganska logiskt.
Jag har varit inne lite på Oden tidigare, men det blir inget bra som ett släktnamn skulle jag tro. Övriga Nordiska gudar som jag anser motsvarar mina kriterier (djurens herre) är väl Ull eller Skade (men hon är ju en Gudinna, dessutom heter redan en av de tidigare Varghärskarna Skade).
Som ovan sagt: just nu ligger Cernunnos, eller någon variant av det bäst till. Jag vet kanske lite fantasilöst att bara sno det namnet rakt av eller vad? Men jag har ju redan snott andra namn som Fafner, Lilith, Grendel och Agamemn(on) mfl.
Nåja, det är något som tål att tänkas på. Men inte mer i kväll.
(Bild 1; Cernunnos @ Omnia 2000. Jag hittade bilden via ett Google bildsök men kunde inte spåra den till vart den publiserats först, tyvärr. Folk är dåliga på att ange källor till vart det tagit sina bilder ifrån :(
Bild 2; En av bildning på Cernunnos (?) från från Gundestrup kitteln upphittad i en mosse i Danmark. Tros vara från 100-200-talet fvt).
Vargkrönikan Arvingen Kapitel 31
I går fick jag värsta inspirations kicken och skrev ner några ganska bra rader till min ombearbetning av kapitel 31 i min numera återfunna, outgivna roman Arvingen - En berättelse ur Vargkrönikorna (jag kallar den fortfarande för Vargkrönikan eftersom det var det den hette fram till ungefär ett år sedan).
Jag hade tänkt fixa till hela det kapitel i kväll men eftersom den är en del som händer i det innan just den biten som jag skrev i min lilla anteckningsbok i går så ha rjag nu blivit sittandes och stirrat oinspirerad på datorskärmen i snart två timmar. Missförstå mig rätt här, jag fått till en hel del och läser egentligen mest igenom den. Men det finns stycken som är pinsamt dåliga och måste rättas till. Men ibland är det svårt att få till det bra och inte trilla in i någon fälla fylld med kassa och överflödiga beskrivningar av händelser som är helt ovidkommande för berättelsen och vars enda funktion enbart är sidutfyllnad.
Låt mig ge er ett exempel:
Detta är den gamla texten;
I samma stund som den sista av ljuset rann bort bakom bergskarmen tändes det ett ljus i ena ändan av Lochen.
Månen höjde sig, stor och rund över den tysta dalen och det ensamma ljuset.
Det var mörkt och stilla, hela Dalen föll in i en tyst respekt inför döden och den döda.
Ljuset flammade upp och blev till en brinnande fackla vars låga antänder en väntande facklan vid dess sida. Fackla efter fackla tändes och det såg ut som ett pärlband av eld som inringade gläntan invid Lochen.
Vid ljudet från en trumma börjar fackelbärarna att dansa. I mörkret som fallit är det nästan bara facklorna som man ser då dansarna svänger gör konstfulla men invecklade rörelser med kropp och händer.
Allt meddans trummans rytm blir allt hetsigare rör sig dansarna allt snabbare och de börjar dra sig in mott mitten av gläntan. De kommer allt närmare varandra det är så att man blir förvånad att inte deras facklor slår i varandra. Så tystnar trumman tvärt, det samma gör även dansarna, det står flämtande vända in mot mitten av sin ring där det ligger en bår upphöjd på en stenhäll.
På båren, med sitt svarta hår utspritt kring huvudet lik en mörk gloria ligger >....<.
>....< anletsdrag är avslappnade och ögonen slutna, det vore som om >....< sov.
Kring huvudet bär >....<en guldring med en månsten i pannan. Tecknet på >....< ställning som dotter till vargherren och >....< rang som fullmånensbarn. >....<var klädd i sina bästa kläder och kring hennes kropp hade man lagt blomstergirlanger.
Det hölls inga tal vid gravsättningarna i Dalen, var och en fick använda sitt eget sätt att ta farväl av den döde, genom sång, genom gravgåvor eller brev som lämnades vid den dödes bår.
Men ingen äkta varg kan lämna jordelivet utan att hyllas av en vargsång. Medan två starka varulvar steg fram och lyfte upp >....< bår på sina axlar för att bära ned den till stranden och den drakbåt som skulle föra henne bort över sjön och över havet av dimmor till hennes sista viloplats, stämde hennes anhöriga upp i en sorgesång. Vargfolket har alltid funnit det lättande för känslorna att släppa ut sina känslor i vargsången, ett ylande fyllt av sorg, av kärlek och längtan.
I Dimmhavets rike firar alla vändpunkter i livet. Födsel, övergång från barn till vuxen, giftermål och begravningar firas alla lika.
Alla är de en del av evigheten, en del av maktens vägar, naturens regler och vid varje vändpunkt i livet så firar man att livet går sin gilla gång.
Varför sörja en död längre än nödvändigt? Klart att man ska sörja en förlorad frände, men man borde även fira att denna trotts allt har levt, man firar hennes eller hans minne på detta sätt.
Detta innebar att så snart man inte längre såg ljuset från facklorna vilka fästs vid fören och aktern på båten som förde bort >....< i natten, samlades alla längre in i gläntan där en festmåltid hade dukats fram i gräset."
Utöver vissa tempusfel, stavfel och andra språkliga fadäser kanske ni inte ser något direkt fel på det här.
Själv tycker jag att det är lite krystat. Dessutom stämmer inte bilden av en båtbegravning ihop med det faktum att familjen Lupera har ett mausoleum där de dödas kroppar läggs. Det är ok att kroppen bräns och man bara begraver askan, men hur tusan ska man hitta askan från en brinnande båt ute på sjön för att sedan föra den till graven?
Dessutom finns det vissa beskrivningar och inlägg som egentligen är,. om inte klart överflödiga så hade de lätt kunnat skrivas på ett annat sätt.
*Suck*
Efter en hel del kämpande med mig själv, och funderingar om hur ofta man kan beskriva musiken från en trumma på fler sätt en rytmiskt dunkande/trummande ser sagda stycke numera ut så här:
Men medan månen började sin mödosamma klättring över himlavalvet tändes ett ljus vid sjöns västra strand. Den lilla lågan glödde klart i sin ensamhet innan dess eld flammade till och blev till en dansad fackla innan den spred sig från fackla till fackla till slutligen gläntan vid stranden lystes upp av en cirkel av ljus. Tolv fackelbärare med en fackla i vardera handen utgjorde cirkeln och i cirkelns mitt stod en högstenhäll och ovanpå den hade det omsorgsfullt travats knippen av ved och ris. Högst upp på vedknippena balanserade det en bår draperad av vackra tyger och gobelänger av hög kvalitet. På denna bädd vilade >....< med sitt svarta hår utspritt kring huvudet lik en mörk gloria. >....< anletsdrag är avslappnade och ögonen slutna, det vore som om >....< sov.
Kring panna bär >....< ett gyllene diadem prytt av glimmande månstenar, tecknet på >....< rang som fullmånensbarn.
En trumma började ljuda rytmiskt åtföljd av ytterligare en och vid ljudet från trummorna började fackelbärarna att dansa långsamt till en början men allt meddans trummornas rytm blev allt hetsigare röde sig dansarna allt snabbare, facklornas rörelser bildar invecklade mönster i nattmörkret. Då tystnade trummorna tvärt, det samma gjorde även dansarna, det stod flämtande vända in mot stenhällen och dess börda i mitten av gläntan.
En ny, långsamme rytm ljöd från trummorna och de tolv dansarna började stillsamt gunga fram och tillbaka i takt med trummornas nästan sövande dunkande. En av de tolv stämde upp i en melodisk om än lite sorgsen solosång och efter varje strof hon sjöng upprepades hennes ord i kör av de övriga elva. De sjöng De Dödas Sång. En sång som handlar om en själs resa genom livet från födseln fram till livets obevekliga slutpunkt. Medan sången börjar närma sig sitt slut lösgjorde sig ledsångaren från resten av ringen och stegade, allt medans hon sjöng, fram till stenhällen och antände bålet. De övriga sångarna följde sakta efter henne och till tonerna av de sista stroferna lade även de sina facklor till bålet och medans sångens sista toner klingade ut tog sig elden i den torra veden och de varma eldstungorna började slicka >....< svarta flätor.
Medan eldens flammor började sträcka sig allt högre mot månens runda skiva stämde en ny kör röster upp i en sång för den döde. Det var Vargherrens familj och deras fränder som lät sin sorg, kärlek och saknad ljuda ur sina strupar.
När också vargsången tystnat drog sig sällskapet undan från stranden och bort mot en glänta längre in i skogen där gravölet skulle intagas. Några väl utvalda brandvakter lämnades kvar tillsammans med tre prästinnor att övervaka likbålet.
I gläntan tändes nu vita lyktor i siden och papper vilka hängdes upp i träden och mjuka filtar och kuddar breddes ut i gräset. När alla närvarande hade tagit sina platser dukades en måltid fram.
I dimhavets rike hedras alltid den döde med en sista fest för att fira den bortgångne och att denne fått leva ett rikt och fullkomligt liv. Det sjöngs till >....< ära, om hennes mod, >....< visdom och kamratskap, alla >....< vänner mindes >....< liv i det godas tecken."
Själv tycker jag att det ser bättre ut nu. Inte bra, men bättre.
Om ni undrar över censuren så är det för att inte avslöja vem det är som är död. Om nu min bok någonsin skulle bli utgiven så är detta en STOR spoiler så...
Och jag är ändå fortfarande nästan en hel sida ifrån den biten som jag har nedskriven i min skrivbok. Det är kanske inte så mycket att ändra på med den kommande sidan men jag vill ändå slippa undan en viss känsla av avsmak som jag får biland då den känns lite... tillrättalagd eller som en halvdan fanficktion med lite allt för starka drag av Mary-Sueness.
I Shall Wear Midnight
I dagarna var det release av Sir Terry Pratchetts senaste Discworld bok om Tiffany Aching, den fjärde och sista i serien.
Det var ett litet launchingparty natten till...idag (alltså natten mellan den andra och tredje september) på en bokaffär i vid Picadilly vilken Terry Pratchett själv bevistade tillsammans med Tony Robinson. Det hölls ett författar samtal och efter det signerade Tarry Pratchett sin bok.
Man skulle ha varit där O.O
I Shall Weare Midnight är som sagt den fjärde boken om den unga häxan Tiffany Aching. De tre tidigare är Wee Free Men, Hat Full of Sky och Wintersmith.
Pratchett säger själv att det den sista boken i serien då det även är den sista där hon fortfarande kan beskrivas som ett barn. Medans den första boken i serien kategoriserades som en banbok har de övriga, i och med att Tiffany själv blir äldre, så smått börjat att glida in under genren Ungdomsroman. Även om det i vissa fall kan vara svårt att se någon större skillnad på barn och ungdomsböcker, och här i Sverige klumpar vi gärna ihop dem till mer eller mindre en och samma genre kan jag hålla med om att Wee Free Men riktar sig till en yngre publik än Winthersmith.
Terry Prattchet säger själv: "I consider I Shall Wear Midnight to be young adult literature with the added bonus that this book doesn’t have any more bloody vampires in it."
^^
Jag ser med spänning fram emot när mitt eget exemplar av boken ska dyka upp i brevlådan, jag älskar Discworld böckerna och tycker mycket om Tiffany Aching serien. Det är lite tråkigt att det inte kommer att komma fler böcker om henne. Men man kan ju ha förhoppningar om att hon kanske dyker upp igen lägre fram. Det gör ju alla de andra karaktärerna då och då. Det kan ju vara lite svårt att skriva flera böcker som utspelar sig i samma värld, och mer eller mindre på samma platser, utan att några karaktärer springer på varandra ibland.
Läs mer om det hela >här<
