Jag är rätt säker på att jag är galen

Ja, ja, ja!
SFBio ska visa Princess Mononoke på bio i höst. Underbara, efterlängtade Princess Mononoke!

Princess Mononoke är min absoluta favorit bland Miyazaki-filmerna -jaja tätt följd av Spirited Away, men jag tycker ändå inners inne bäst om Princess Mononoke.
För mig innehåller den allt, den är vacker som skam, den är spännande, den innehåller magi (gamla gudar och skogsandar), starka karaktärer, starka kvinnliga karaktärer som ändå kan och vågar vara inte svaga men ha svagheter utan att de för den delen framställs som våp. Ett budskap, ett för Miyazaki ganska vanligt budskap: Sköt om naturen, men ändå.
Och något som jag finner mycket fascinerande med anime och asiatisk film överhuvudtaget: ingen karaktär, och då menar jag ingen, är rakt igenom ond.

Spirited Away innehåller också allt det här, och Spirited Away är underbar den med. Men jag gillar ändå Princess Mononoke mer, kanske för att den är mer klassisk fantasy, den utspelar sig i en svunnen onämnbar tid på en onämnbar plats. Vargar har jag alltid tyckt om, och särskilt när de framställs lite magiska, nu är vargarna i Princess Mononoke gudar och inte vanliga vargar men ändå.
Den innehåller en hel del mer våld, vilket man beroende på historia lätt kan klara sig utan men våldet i den här filmen har ett syfte att vara med. Spirited Away är upplyftande fri från allt våld, men den filmen, den berättelsen kräver inget våld.
Sedan var det just Princess Mononoke som fick mig att återupptäcka Miyazaki och hans filmer. De visade den som exempel på Anime när jag läste filmvetenskap i Göteborg 02.
Känslan av den filmen, av de naturscenerna, som när de stiger in i Skogs Andens glänta första gången, så vackert, så underbart vackert att jag bara ryser.

Gud vad jag längtar, gud vad jag väntar! Jag ska se den på bio!

Nu har jag inte bloggat om magen och babyn på ett tag så jag tänkte att när jag ändå satt här framför datorn så...

Har jag nämnt ultraljudet? Jag har inget minne kvar- men det tror jag inte att jag har gjort.

Jo ser ni. Det var UL för snart en månad sedan. Det var riktigt coolt. Även om man har varit med förr så var det lika spännande nu. Särskilt med tanke på att det var ett aktivt litet barn som härjade runt i livmodern på mig. Lilla C sov sig ju igenom UL han.  Men den här viftade och sparkade och snurrade. :)

Ett nytt datum fick vi, 29/11 så det ska bli spännande att se hur nära det kommer.

Sedan har det knallat på, magen växer, babyn sparkar, jag är trött och grinig men har just idag börjat med lite järntabletter så vi hoppas att det ska bli bättre på den fronten. Jag har dessutom börjat få lite förvärkar. Det är inte ovanligt att få det tidigt och det är inte farligt, det är ju bara kroppen som tränar och övar och förbereder sig.

Dock har jag fått kramp ibland när livmodern spänt sig, och i går hade jag en liten liten pytte blödning, knappt nämnbar. Men jag nämnde det för min barnmorska och hon sade till mig att om det fortsätter sådär så ska jag genast ringa till sjukhuset och åka in så de får kolla mig. För risken är att jag har en "överaktiv livmoder", det verkar vara svårt att hitta något om det på nätet, det tycks inte vara en vedertagen medicinsk term.
Men förvärkar har alla kvinnor och omföderskor har det oftare än förstföderskor, risken med att ha en "överaktiv livmoder" -som jag förstår- är att barnet kan komma för tidigt. Så det gäller att vara uppmärksam. 

Jag är inte orolig, men jag är på något sätt mentalt förberedd på att den här babyn kan komma lite tidigare än beräknat. Vi får väl se.

Letade efter ihopvikbara barnbadkar (flexibath) och snubbalde över det här: Tommy Tube. Ett badkar för barn 0-2 år. Tanken är tydligen att det ska påminna barnet om att ligga i mammas mage när de badar. De viks liksom ihop och stoppas ner i vattnet som ska räcka dem upp till axlarna, olika mycket vatten beroende på barnets åler/storlek (hoppas att alla föräldrar minns Arkemedes princip när de fyller på vatten och innan de stoppar ne barnet i det)

Ok, jag förstår tanken. Men visst tusan ser det ut som ett skämt?

Tommy Tube finns att köpa bland annat på barniallt.se

Jag kan väl inte påstå att jag någonsin varit ett större fan av Neil Gaiman, inte så att jag tycker illa om hans böcker, eller honom för den delen han verkar vara en trevlig prick. Det är bara det att han inte riktigt tilltalat mig. Jag har inte heller läst särskilt många av hans böcker.

Jag var väl lite väl ung när jag läste Stardust, men jag tyckte då att den var tråkig och trist. Då kunde jag inte riktigt uppsatta sagotemat och stilen boken, något jag däremor idag uppskattar mycket. Goda Omen läste jag bara för att Terry Pratchett var inblandad. Däremot älskade jag Kyrkogårdsboken.

Nu har jag alltså gett mig på Amerikanska Gudar, delvis för att jag fundera på det ett tag men också för att denna bok snart ska bli miniserie hos HBO.

När jag berättade för en bekant att jag skulle läsa en bok med den titeln blev det lite skämtsamma kommentaren ”Men de har väl inga gudar?”, och det är väl på sätt och vis den tesen som Gaiman själv för i boken. Det finns gudar, men alla gudar kommer utifrån, precis som de människor som bor där. ”Amerika är inget bra land för gudar” är en mening som ofta upprepas i boken. ”ursprungsbefolkningen då?” kanske ni undrar, jo det tas upp; de har andar och folklore, sagor och berättelser men inge gudar som de dyrkar på det sättet som den övriga världens gudar behöver.

Var var jag?
Jo, tanken är att gudarna följer med människorna som tror på dem. Och så länge det finns tro så lever de och de lever på att bli dyrkade. Men finns det plats för de gamla gudarna i dagen samhälle där nya gudar dyker upp. Dator gudar, internet gudar, Media gudar, nya gudar som ser sig som framtiden (jag har en känsla av att facebook-guden nog tycker att han/hon är bra mycket viktigare än vad han/hon verkligen är), det nya och det viktiga, det människor behöver och det människor tillber och offrar (oftast sin tid?) till. Finns det då plats för dem alla? Få av dem verkar tro det och båda sidorna börjar förbereda sig på krig. Och där har ni i kort själva intrigen. Men berättelsen handlar om Shadow. En man som just släppts ur fängelset efter ett tre år långt avtjänat straff för att få veta att hans hustru är död och han har varken jobb, hem eller familj att återvända till. Han blir uppsökt av en mystisk man som kallar sig mr Wednesday som vill anställa honom för att skydda honom, köra honom från plats till plats, springa ärenden, och i nödfall göra folk illa. Sedan dras Shadow in i gudarnas krig. Alla verkar vara intresserade av honom och ha honom på sin sida. Men varför detta intresse för en vanlig man som Shadow? Varför valde Wednesday ut honom och varför har alla ett sådant intresse av honom?

Jag har ingenting emot Neil Gaiman, och jag uppskattar väl hans förmåga som författare, dock misstänker jag att Amerikanska Gudar är bättre på engelska än den svenska översättningen. Men dock uppskattade jag boken. Jag gillar böcker där det inte nödvändigtvis behöver hända en massa saker hela tiden utan att det kan vara flera lugna och stillsamma, trevliga, passager. Historier där karaktärerna är det viktigaste och själva mysteriet, i bakgrunden är det verkligt intressanta och där inte allt nödvändigtvis behöver avslöjas.

För min del hade boken kunnat sluta där i Rocky City uppe på Lookout Moutain tillsammans med Shadow och Laura. För min del hade boken varit bäst om den slutat där. Även om jag gillade efterskriften som utspelar sig i Reykjavik så tycker jag att nyta-ihop-de-lösa-trådarna epilogen var överflödig.

Det jag gillade med boken var alla gudar och andar och annat oknytt som dök upp, att känna igen dem och lista ut vilka det var tyckte jag var lika roligt som spännande. Jag kända igen Oden med en gång, det var nästan lite tråkigt tydligt. Men så är ju Asatron en del av vårt kultur arv och för oss är Oden med sina tillbehör ganska bekant. Andra, som Anansis eller Czernobog är mer okända för mig och därför inte lika lätta att känna igen, dock kände jag igen Kali rätt snabbt. Det samma gällde Bast och Anubis, men å andra sidan är dessa gudar några som jag känner någorlunda till. :)

Historien är intressant, vad händer med de gamla gudarna när de inte längre tillbeds? Försvinner de eller fortsätter de att leva på den lilla tro som finns att tillgå? Och förändras de beroende på vart i världen de är? Det är lite intressant att Oden på Island verkar vara en lite trevligare prick än Oden i Amerika.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över Shadow.

 (spoiler)
Är han ”bara” Shadow eller är han som Odens son någon av ehh…Odens söner? Vi får aldrig veta hans riktiga namn. Och jag kanske överanalyserar men finns det en möjlighet att Shadow är Balder? Med tanke på att han dör och återuppstår och hans återuppståndelse för med sig en ny tid är tanken inte helt omöjlig. Inte heller att hans hustru är död, från dödens rike (Hel) är helt olikt Balder i mytologin.

Detta är dock inget som avslöjas, och som jag sade, jag kanske överanalyserar det hela.

Slutsats. Jag tyckte att Amerikanska Gudar var en bra bok. Jag tyckte den var trevlig att läsa och det är alltid kul att få fundera över boken man läser. Och religion, framförallt mytologi, är något som jag personligen tycker är både spännande och intressant. Så ja, jag gillade Amerikanska Gudar.

Läs den.

Just det, i sommar läste jag (äntligen) Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist.
Jag gillar Ajvide Lindqvist, jag tycker om honom som berättare och även om jag nog aldrig blvit skrämd av hans böcker (jo, Människohamn var faktiskt lite läskig bitvis) så har jag alltid tyckt om hans sätt att berätta och beskriva, framförallt hans karaktärer. 

Lilla Stjärna är ingen skräckbok på samma sätt som hans tidigare, det är inga spöken eller monster. Men blodigt värre...bitvis. Och av de recensioner som jag läst tycks det finnas de som har svårt för gore, och det är en del gore i den här boken.
Men framförallt är det en bok om utanförskap, att vara annorlunda, inte passa in. Man kan se den lite som en intressant studie i arv och miljö (och tillfälle).
Hans förmåga att på ett både välgjort och sympatiskt sätt beskriva trasiga personer kommer väl fram i Lilla Stjärna där alla (som för det mesta i hans böcker) är trasiga eller skadade på något sätt.

Jag upplever även boken som en powerbok. Ja, även om våra hjältinnor tar till extrema åtgärder så slår de trots allt tillbaka mot samhället och vuxenvärlden. Ett samhälle och en vuxenvärld som svikit dem och på skilda sätt skadat och format dem till brutna men arga flickor.

Jag har av skilda recensioner förstått att det finns läsare som har svårt för det blod och den ingående beskrivningen av våldet och all gore. Jag läser ungefär samma invändningar som jag såg i recensioner av Hantering av Odöda, att det vältras i äckel. Jag vet inte om jag är mer van, eller bara har för dålig fantasi men jag känner inte samma motvilja mot dessa inslag i både böckerna.
Nog har jag svårt att se sådant (jag undviker med hetta filmer som SAW men det är för att jag inte vill se sådant) men i bokformen så känner jag inte riktigt samma motvilja, framförallt för att detta våld och blod är en del av handlingen, det är inte meningslöst vältrande utan viktiga drag i berättelsen.

Nu är det nästan en månad sedan jag läste ut Lilla Stjärna och det första intrycken har lagt sig. Men jag minns att jag tyckte om den, berättelsen, karaktärerna och temat. Även om jag tyckte mycket bättre om Hantering av Odöda och att Människohamn var läskigare så tyckte jag om Lilla Stjärna. Ajvide Lindqvist visar än en gång varför han är en av de få (om inte enda) läsbara svenska skräckförfattaren idag.
Han hittar på nya vägar och nya drag i temat och omskapar genren efter ämnen som är såväl obehagliga som vardagliga. Och som jag sade tidigare; Han är en grym berättare.

Det var det värsta... jag verkar vara klar med min uppsats i BoI, om nu handledaren ger gönt tecken, jag blir omregistrerad och allt går väl har jag evaluering i oktober/november och blir då, om allt går väl, färdig...


Sedan har jag sisådär 15 poäng till eller så att läsa upp  före en examens ansökan men det talar vi tyst om (hush!)

För de som mot förmodan läser den här bloggen och undrar ”varför uppdaterar hon inte oftare” kan jagberätta, vilket jag säkert gjort förr, att det är sällan som jag har ro eller tid att sätta mig ner och blogg om det som jag känner att jag behöver skriva om.

Sedan händer det en hel del i mitt liv som jag kanske skulle behöva få ur mig men inte vill blogga om.

Jag skulle kunna spy ur mig hur trött jag är på en viss den Unge Werther till släkting jag har och alla hans lögner och manipulationer, hur besviken en mycket nära person gör mig, hur trött och besviken ytterligare två närstående kan göra mig eller på hur bitter en annan släkting låter när vi talar om en viss person. Och även om jag hintar en hel del här nu så anser jag att om jag nu skulle vräka ur mig allt så är det inte rätt mot dessa personer, att bara lämna ut dem så utan att ge dem minsta möjlighet till försvar. Men ibland blir jag så trött på dem. Men att spy ut min galla över dem, det är det man har dagböcker till, jag behöver inte dela med mig detta till allt och alla i Cyber-Space.

Det jag borde göra är att få ur mig lite mer kreativa saker, som skriva recensioner på böcker som jag just läst, eller lägga ut texter som jag skrivit, bilder som jag ritat eller länka till roliga saker och nyheter som jag hittat på nätet.

Men ibland, för det mesta, har jag inte tid till det just då jag tänker på det och då blir det inte av alls.

Sedan blir jag bara trött och bitter på alltihopa; familjen, min oförmåga att komma till skott med min kreativitet, jobb, vänner allt.

Men jag ska inte skylla på någon, det är kort och gott endast mitt eget fel att jag inte använder min tid rätt, som den ska, till det som den ska gå, till min kreativitet, min familj, mina vänner allt.