Jag är rätt säker på att jag är galen

Detta är Angelas berättelse.
Angela är min vampyrdrottning, hon har en ganska liten men i mina ögon framträdande och viktig roll i Arvingen. Det här är är hennes berättelse om vem hon är och vad som ledde henne till de val som hon gör i Arvingen.

Det är lite av en synopsis, men egentligen för lång för att vara det, så den är mer som en novell. Jag har nämligen planer på att utveckla den, brodera ut lite :)

Det här är Del ett av..jag vet inte två...tre? Vi får se.
I den här delen berättar hon om sitt liv som dödlig och hur hon blev vampyr. Men framförallt om hennes två första kärlekar.

Ha överseende med mig, detta är det första utkastet och därför lite... aehh... sisådär.

 

Angela

Del ett

Även en vampyrs hjärta kan krossas. Vi låtsas väldigt sällan om det, men det är så det ligger till.
Mitt hjärta har krossats fyra gånger, fyra smärtsamma gånger. Och det är om dessa fyra hjärtesorger som jag nu ska berätta.
Min historia börjar redan då jag fortfarande var människa, fortfarande var dödlig.  Då jag var ung och oskuldsfull. Du har kanske svårt att tro att jag någonsin varit det, men det är sanningen.

Jag levde i ett land som inte längre finns, på en liten gård vid en numera uttorkad sjö. Min familj var av fin börd och varorna från vår gård var av hög kvalité och efterfrågade över hela riket.
Jag älskade verkligen mitt liv där, huset, gården, stallet och hästarna. Min fars marker med odlingar av vid och oliver så långt ögat nådde, huset, trädgården och sjön. Allt var så vackert där.

Jag var trolovad till en ädling, en man många år äldre än mig. Men det var inget jag ifrågasatte, det var min faders önskan och jag fogade mig.
Men när jag var sexton år blev förälskade jag mig i en av drängarna på gården. Han var så vacker, starks om en oxe och skön som en sommarkväll.
Varje gång som jag såg honom tog mitt hjärta dubbla språng i mitt bröst och mina kinder hettade. Han behövde inget annat än be mig och jag skulle göra allt för honom.

Men min far fick reda på våra känslor, och trots att vår kärlek var ren förvisade han drängen från gården och mig till ett nunnekloster, med förbud om att träffa en enda man intill min bröllopsdag.

Jag var övertygad om att jags kulle dö av sorg och brustet hjärta där i klostrets kalla salar. Men det var där, på klostret som jag mötte mitt öde.  Hennes namn var Ianthe och hon levde djupt ner i klostrets katakomber. Hon var ett Nattens barn. Om nätterna vandrade hon genom klostrets salar och livnärde sig på de dygdiga nunnornas blod, men aldrig mer än att hon för dem förblev en hemlighet.
Jag kom samman med henne under en månklar natt då jag sömnlös och tröstlös själv vandrade i klostrets korsgång som inramade den vackra klostertärdgården. Jag fann i henne en vän och förtrogen som förstod mig i min ensamhet och olycka och jag älskade henne för det. Hon var en varelse lika dold och undangömd som jag.

Trots att hon likt mig hölls gömd i klostret avundades jag hennes frihet och självståndighet. Hon levde ett liv som hon själv valt att leva och hennes liv blev något som jag själv började åtrå.

En natt gjorde hon mig den äran att skänka mig odödlighetens gåva.  Min familj sörjde, som de borde som det förväntades av dem. Men både min far och min blivande make fann min död och den sjukdom som förekom den såväl mystisk som olycksbådande. Tre dagar efter min begravning sökte de två samman med några män från gården och en helig man därför upp min grav för att försäkra sig om att deras farhågor inte skulle bli besannade.

Hade det inte varit för min älskade Ianthe hade mitt nya liv tagits lut där, redan innan det börjat.
Hon förde mig i säkerhet i sin krypta under klostret och tillsammans beslöt vi att söka hämnd på min far och min trolovade.

En natt sökte vi upp dem på min faders gård. Vi plågade dem, skrattade åt dem och vi drack av dem. Jag avslutade själv livet på min trolovade. Och det var där, mitt i denna galenskap dränkt i blod som min forna kärlek steg in genom dörren redo att befria mig från den ondska han ansåg slagit klorna i mig. I förtvivlan såg jag mina två älskade kämpa, och oförmögen att handla såg jag dem avsluta varandras liv. Genom att med sin sista ansträngning kasta sig själv över ett vässat spett avslutade min levande kärlek bådas liv. Jag kan fortfarande inte svara på vem av dem jag sörjde mest. I förtvivlan och med brutet hjärta satte jag eld på min faders hus och flydde ut i natten för att aldrig återvända.

 

Det har släppts ännu en trailer till Funcomes nya MMO game The Secret World.



Det ser väl bra coolt ut. Och hela mytologin är spännande.
Du får välja att delta i en av tre Sällskap; Illuminati, Dragons och Templars, alla tre är olika och kan ge dina karaktär olika förmåor och vapen. De tre sällskapen kämpar om att ta makten i världen som håller på att gå under på grund av en reva i verkligheten som lett till att diverse monster och demoner långsamt sipprar in i vår värld.

På hemisdan thescretworld.com kan du bland annat göra ett test där du får veta vilket sällskap du skulle passa bäst i.
Själv blev jag Dragon :)  och om jag ger mig på att spela det ska jag nog även ansluta mig till sed sällskapet.


Men mest av allt vill jag att funcom ska bli klara med TSW snart så att de kan börja jobba med Dreamfall Chapters istället.

Jag har alltid varit svag för brittiska TV-deckare. Jag är även en stor älskare av Terry Pratchetts Discworld böcker.

Jag fick i dagarna veta att det nu planeras en TV-serie baserad på Terry Pratchets The Watch-böcker, eller Vaktmanskapet som vi kallar dem på svenska.
Det ska bli en "crime of the week"-upplägg. DVS avslutade historier med ett nytt fall i varje avsnitt, om jag förstår det rätt.


Tre gånger tidigare har Practhets skapelse blivit TV-serier. Hogfather, The Colour of Magic och Going Postal. Jag tyckte att Hogfather vra en bra version, jag var mindre nöjd med Colour of Magic och har inte hunnit se Going Postal än, men har hört att den ska vara bra och den ser välgjord ut. Så Vi kan alltid hoppas att The Watch kommer bli bra. Dock kan man inte låta bli att oroa sig inför kastingen. Vem ska spela Vimes, Carrot och Angua, Ditirus och alla de andra?

Jag var ju så himal besviken på castingen av Rincewind i The Colour of Magic medan castingen i de övriga serierna var bra. Men jag har ett helt annat förhållande till the city Watch, det är lika oroligt som om de skulle göra TV-serie med häxorna, vem i hela fridne skulle kunna göra en bra Granny Weatherwax?

Aja.
Läs mer här.


Det har även gått rykten om en filmadaption av Niel Gaimans och Terry Pratchetts Goda Omen. Detta har nu bekräftats från både Pratchett och Terry Jones som är inblandad i projektet.
Det har varit diskussioner om en filmatissering ända sedan boken kom, ska det nu äntligen bli av?
Vi kan alltid hoppas.
Läs lit emer om projektet på Terry Jones egen sida här.

I går kom äntligen min leverans med böcker från adlibris.

Jag gör lite studier inför en av mina romaner som jag jobbar med så jag har köpt lite gammal gotisk skräck.
Inte för att jag tänker skriva en skräckroman, nej det kan jag nog inte, men en historia om en vampyr non the less.

Den ska handla om min Vampyrdrottning Angela som är med i VargKrönikan; Arvingen. Den utspelar sig från tidne innan hon blir Vampyr fram till det som sker i Arvingen, en berättesle om hennes liv ur hennes eget perspektiv. Jag ska lägga ut Synopsisen här sedan när jag har renskrivit den på datorn, när jag får tid.
Jag vill få lite inspiration från klassiska Gotiska skräckromaner, framförallt med vampyrer, menst för stämningens och känslans skull.

Därför har jag nu införskaffat några av de tidigaste Vampyr roman/noveller som tryckts; Carmilla av J. Sheridan Le Faun från 1874, en roman som (erkänt) inspirerade Bram Stoker själv till att skriva Dracula, den första roman där Vampyren är sensuell och förförisk till skillnad från folklig tradition fram till dess där vampyrer som är obehagliga halvruttnande gengångare.

  

Carmilla var min förstahands val, men när jag även upptäckte en liten samlingsvolym med gothisk skräck där John Polidoris The Vampyre ingick kände jag mig kallad att köpa den med.
The Vampyre är från någon gång 1816-1819, äldre än Carmilla alltså. Och var därmed först (?) med den Aristokratiska vampyren.
The Vampyre har påståtts varit skriven av Lord Byron, men både Byron och Plolidori lär har blivit likadels upprörda över detta påstående. Byron för att han sägs ha ansett novellen vara rent skräp och Ploidori, ja han avskydde Byron, tänk dig själv att ha gjort något och sedan får någon annan cred för det? Särskillt någon som du peronligen avskyr? Stackarn.

Utöver det köpte jag även Dracula och hans Arv av Anders Kaliff, en mycket itnresant avhandling om vad som inspirerade Bra, Stoker till Dracula. Så den handlar om Dracula i synnerhet och vampyrer i allmänhet. Mycket intresant läsning för den som intresserad av arkeologi, etnologi och vampymyterna och deras ursprung.

Idag är det fettisdagen, eller Fet-tisdagen, jag vet inte hur man ska skriva det där.

Jag tänkte att det kunde vara trevligt att fundera ut vem i världen som man skulle vilja bjuda på en Semla idag.


Den som jag skulel vilja bjuda på en mumig Semla (var) är....

Alla deltagarna i Americas Next Top Model säsong 15! (och alla andra säsonger före och efter)

 

+

=
<3<3<3<3

Kolla in det här:



Det är en tjej (tror jag) som gjort Den Store A'tuin + de fyra elefanterna och Skivan som Amigurumi!
Gud, jag bara måste försöka mig på den jag med! Inte för att jag är världsbäst på Amigurumi, snarare Noob en ändå. Den Store A'tuin!

Här är en länk till henne blogg.