Jag är rätt säker på att jag är galen

Nu är det bara tre dagar kvar till nya Mysterty Case Files kommer ut på BigFishGames!

 

 

 

Det här med flickan i Skår som blev bortförd påväg till skolan och ingen påbörjade något sökande förrän efter en hel skoldag då föräldrarna upptäckte att hon inte om hem, ja det har väl ingen missat.

Det är för jävligt att ett barn ska försvinna och att ingen börjar söka förrän nästan fem sex timmar senare. Men det som är lite överraskande för mig är hur upprörda och förvånade alla tycks vara för att skolan inte genast kontaktade föräldrarna när Anna inte dök upp redan på morgonen.
Visst är det hemskt, särskillt nu när hon verkligen blev borförd och inte "bara" skolkade, men att skolan inte hör av sig, ja är det något nytt?
Jag tror inte en enda skola som jag gått på någonsin kontaktat föräldrarna då barnen uteblivit från en lektion, lika lite en hel skoldag.
I så gott som alla fall har föräldrarna fått veta sådant först vid föräldramöten "Ja nu är det ju så att erna lilla /.../ har skolkat så mycket att hen inte kan få ett fullständigt betyg/måste gå om en årskurs."

Själv fick jag gå om en klass redan i grundskolan eftersom jag hellre var bland barnen i nollan än i ettan. Detta må väl en sak, lärarna visste ju var jag var, jag var ju på skolan och inte frånvarande på det sättet, men att mina föräldrar inte kontaktades om detta i god tid annat än vid föräldrasamtalet är ju...skumt. Men lärarna hade väl sina orsaker. (bara ett litet fundersamt inlägg).

Jag tycker mycket väl att skolan ska kontakta föräldrarna så fort deras barn inte dyker upp, varesig det är på morgonen eller en senare lektion. Och även om barnet dyker upp senare på dagen också.

Föräldrarna ska kontaktas så att de vet, vare sig det har hänt någonting som i Skår eller om barnet "bara" skolkar, för då kan föräldrar gemensamt med skolan ta tag i sådant i tid. Föräldrarna ska inte behöva vänta till det redan är försent. Och det gäller även ungdomar i gymnaseit och över 18. Jag känner personligen en hel del personer som gått ut gymnasiet utan fullständiga betyg eftersom de skolkade och ingen kontaktade föräldrarna.

Det är mist lika förjävligt som när ingen uppmärksammar när barn uteblir på grund av dåliga hemförhållanden (någon som minns de där två små barnen som blev dränkta av sin mor för så där ett år sedan, villka hade varit frånvarande från skola och dagis i flera veckor utan att någon tydligen reagerat?), att det handlar om ett bortförande eller att de skolkar. Det handlar om barn för i h... och de är skolan/förskolans ansvar under den tiden som de förväntas vara där. Och är de det inte och ingen sjukanmälan eller liknande gjorts som förklarar barnens frånvaro då ska ansvarig kontaktas...med en gång!
Så är det bara.

 

Men att det skulle vara något nytt att skolor dröjer med att kontaka föräldrar när barnen uteblir. Ja...det förstår jag inte hur folk kan tycka.

Förhoppningsvis kommer skolorna bli mycket bättre på det från och med nu.

Jag läste om något underbart i tidningen just nu på morgonen.
GP hade en artikel om ett nytt fanbase fenomen; Bronies = Vuxna män som älskar My Little Pony. Smaka på den! Män som tittar på, tecknar, skriver gör filmer och diskuterar på forum om My Littel Pony!

Bara det!
Jag älskar dessa män redan. Så himla underbart!

De hänger sig åt den senaste inarnationen av My Litte Pony, TV-serien Friendship is Magic som går på The Hub. Jag vet inte om den kommit till sverige eller finns i svenkdubbning för men what the hell det spelar ju ingen som helst roll. Den kan ju inte vra särskilt mycket sämre än en del annats som går på barnkanalerna.

Bronies är en sammanslagning av orden Brothers och Ponies, kort och gott kan man säga att de kallar sig Ponny Bröder.

Det är tydligen stort i USA där de flesta Bronies finns.
De möäts upp i forum där de diskuterar serien, karakräterna och visar upp sina bilder, filmer och fanfictions.

Det där med att vuxna män gillar en tecknad serie om ponnyhästar är tydligen kontroversiellt för alla Bronies har det inte lätt. Deras mentala och sexuella hälsa ifrågasätts. Jag har personer i min närhet som klart skulle anse att en man som gillar något sådant inte kan vara riktigt normal.

Själv tycker jag att de är underbara! Och artikeln om den svenske Bornien Fredrik har fått mig att vilja ta mig en titt på serien.
Jag älskar fortfarande tecknat, och letar alltid efter tv-serier som inte är för fåniga, korkade eller hysteriska, jag kan dock ha ett överseende för viss fjantighet.
Jag älskar till exempel Avatar-serierna The Last Airbender och Legend of Korra för att inte tala om senaste Scooby Doo, och lite skenant kan jag erkänna att jag var helsåld på Sailor Moon en gång i tiden och fortfarande tycker att den är rätt bra för att inte tala om mitt smygintresse för Monster High.
Jag ska nog ge Friendship is Magic en chans. Kanske kommer jag att älska den och få söka upp forumen för Bronies och Pegasisters.
Om inte annat för att ge dessa människor mitt stöd.
Att våga stå för något som man tycker om hur fånigt eller dumt alla andra i ens omvärld tycker att det är, det är mod.
Och som jag brukar säga; Så länge du inte skadar någon annan eller dig själv så får du tycka om precis vad du vill.

Här skulle jag dessutom kunna ha ett utlägg om hur just dessa saker det är internet är som bäst, när människor av oliak intressen kan mötas för att stödja och inspirera varandra varesig det gäller politisk insikt eller en tecknad tv-serie för barn. När det används till gott. Då är internet i sitt esse.
-Men det får bli en annan gång.

 

Ibland lär man sig något nytt från google också.

När jag öppnade min internetsida (har google som startsida) möttes jag av dagens bild:

 

Och genom att hålla muspekaren över den fått veta att "Bram Stokers 165e födelsedag" och med ett klick på bilden kommit vidare till google resultat för en förvald googlesökning på den nämnde mannen.

Trevligt!
Utan den mannen hade det intehaft Dracula, och utan Dracula ingen Vampyrkrönikan eller någon Twilight med flera! Inte i den formen som de har idag i alla fall.

Grattis på bemärkelsedagen Bram. Och tack för allt.

 

Jag spenderade tidigare i dag nästan 30 minuter på att gräva igenom Hemmakvälls outlet låda på jakt efter Twilight/Eclips. Efter att ha hittat jag vet inte hur många New Moon och två Twilight fann jag en enda Eclips DVD (och ca tre BlueRay, men jag har ingen BluRay spelare) och vet ni vad? Då har film-skivan fallit ur och är försvunnen!

 

Surt är bara förnamnet.

 

Men efter lite ringande och satsande fick jag tag i både Eclips och Breaking Dawn pt 1 till ett rimligt åris om 80kr för bägge.

Ännu en vecka på gång. Jag hoppas att jag är mindre blå denna veckan, särskillt till helgen. Det kan ju inte vara kul för Calle att ligga ute hela veckan och komma hem till en tjurig och trulig familj. Men å andra sidan, hur kul är det för mig att vara ensam hela veckan (och skött hem o ungar) så kommer han hem och ligger bara på soffan och är för trött för att göra något på hela helgen? Förutom att tjöta i telefon med sin bror? De tjattrar i telefon med varandra ständigt och jämt som några tonårsbrudar. Jag och svägerskan brukar ha riktigt roligt åt det ^^

Denna veckan då?
Syselsätta barnen med annat än TV. Det är bara det att jag är lite seg på att komma ut. Man skulle kanske bo någonstans där det bara är att sparka sig ut ur dörren så har man en hel gård med lekplats och massa lekyta och fler barn i ungefär samma ålder. Inte mitt i centrum med en gång/cykelväg och en liten obemärkt gräsyta och bara vuxna barnlösa och/eller pentionärer till närmsta grannar.

Även om vi har någorlunda nära till två fina lekplatser så är det ändå en liten process att få med sig hela familjen, inte nödvändigtvis, men det är det.

Sedan bör jag i vanlig ordning damsuga och plocka. Humm jag har en liten växt som behöver planteras om, cintron tror jag.

Och så borde jag göra något nyttigt som att söka jobb. Framförallt borde jag göra slag i saken och försöka få jobb i en bokhandel, näst bäst efter bibliotek tycker ni inte? Just nu är min dröm att jobba i en bokhandel samtidigt som jag gör färdigt min uppsats och pluggar på körkort.

 

Oj- Sådanahär saker brukar jag inte berätta i min blogg eller annonstäders eftersom jag har bekantingar i min krets som är av det slaget att de brukar tjöta på mig om mina planer och älta med mig även om jag inte sökt deras konsultans.
Jag vet att de bara menar väl, och enbart gör detta för att de älskar mig och bryr sig om mig, men jag blir lite sur när folk utgår från att jag varken kan tänka eller fatta belsut själv. Jag tänker igenom allt jag gör, och fattat beslut på egen hand, behöver jag råd så ber jag om det, när jag berättar vad jag tänker så är det endast för att berätta inte för att be om godkännande.
Jag tycker om att ha flera alternativ och dessutom öppen för alla vägar och förändringar, jag är flexibel och kan tänka mig mitt liv och min framtid på många sätt. Det är därför som jag kan tyckas plötsligt byta riktining men tro mig, det är aldrig av ren impuls, jag funderar alltid och gör en plan, även om den inte blir genomförd så har jag en plan för alla mina drag.

Det är kanske därför som det dröjer för mig att verkligen göra slag i saker, jag tänker för mycket och har en för detaljerad tanke på vad som ska ske och vet att det aldrig blir som man har tänkt sig :)

 

För övrigt älskar jag dessa bekantingar även om de lägger sig i lite för mycket, men jag säger ju aldrig ifrån och låter dem hålla på så... jag fär väl skylla det på mig själv.

 

Oj då. Detta blev lite väl långt och personligt. Det hade jag inte tänkt mig.

 

För att avsluta lite med något mindre seriöst så såg jag att kanal 5 ska ha Twilight-vecka (är inte det ett ord? Ett sammansatt ord alltså,) eftersom Breaking Dawn part II har premiär nästa tisdag. Så jag tänkte nog ha ett Twilighmaraton själv, så jag slipper reklamavbrott kan se alla fyra filmerna och börja redan idag. Om jag nu inte väljer att spela datorspel från Bigfishgames  istället när barnen har gått och lagt sig :P

 

Jag var i kväll på enen liten lokal biograf och såg Modig tillsammans med sonen, min syster och systerdotter.
Barnen sade sig tycka om filmen, men känner jag min son rätt så behöver han fundera lite över den innan han kan säga vad han egentligen tyckte om den.

Själv gillade jag den. Jag tyckte att den höll Pixars höga standard väl över Bilar filmerna. Inte samma perfektion i allt som Wall-E eller Up, men klart i samma nivå som Monsters INC och Hitta Nemo.
Den var vacker och välgjord. Berättelsen var engagerande och budskapet var fint utan att bli alldeles sentementalt.
Det är alltid kul att se filmer eller höra berättelser där flickor får lov att vara någon starka och gå sin egen väg.
Men det hade varit trevligt att se en film någon gång där en pojke får lov att vara mjuk, eftertänksam och stillsam.

Vadan detta plöttsliga erkännande om min smygintresse för Twilight?
Jo. Häromkvällen såg jag SVTs K-special program med titeln "Vampyrens Hjärta".
Det följde två kvinnor i sverige med ett särskillt förhålllande till vampyrer.

 

Rebecca Ljungren, en av många Twilightfans i sverige som här fick berätta som sin fandom och den inspiration och styrka hon fått från Twilight. Till rak motsats mot vad filmernas och böckernas kritiker menar att böckerna ger sina läsare.

 

Och Anna Höglund som är doktor i literatur och har skrivit en avhandling om vampyrlitteratuerns historia (ska se om den går att få tag på, gud vad kul att läsa!-det borde den göra).

Hon reser till den moderna vampyrens mecca New Orleans och diskuterar hur synen på kvinnor och litteratur har sett ut genom historien och att detta att man ser ner både på verken och dess läsare och ser dem som en skock okunniga och lättledda inte är något nytt. 

Dokumentären är intressant och jag rekomenderar att se den även om jag nog tycker att både Rebecca och hennes Twilight intresse och Anna och henne slitteraturvetenskapliga/historiska vinkel väl hade förtjänat mer programtid.

För det är sant som Anna och de författare hon möter påpekar: Populärlitteratur och de som låter sig uppslukas av den har alltid sett ner på av kulturetablissemanget och särskillt om det råkar vara så att konsumenterna är kvinnor, särksillt unga kvinnor.

 

Programet sänds även på

SVT2 sön 4 nov 2012 kl 12.00
SVT2 ons 7 nov 2012 kl 00.00

 

Programsida Vampyrens hjärta

 

Programmet går även att hitta på svt.play

 

Anna höglunds bok Vampyrer: En kulturkkritiks studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet finns att få tag på bland annat Adlibirs här.

Oh My God!
Breaking Dawn part 2 har ju snart premiär!
Jo du, jag måste ju tyvärr erkänna att jag tillhör den där klicken människor som går och väntar på den sista delen i den "episka kärlekssagan".
My gawd! Jag veeeeet.

Jag tillhör inte dem som är helt kära i Edward, jag tror att jag har skrivit det förr men jag tycker att han är en fjant. Ett pervo och en fjant. Jag tycker inte heller att kärlekssagan är så fantastisk. Men jag erkänner att historien/böckerna har roat mig och att jag gillar filmerna.
Jag kan även lugnt säga att hade jag varit sådär tretton år när jag läste den första boken hade jag nog tillhört de där riktiga rå twihardarna. Det hade jag. Jag nördar gärna ner mig i saker. både förr och nu.
Star Wars, Sagan om Ringen, Disc World, the Hunger Games ja även Twilight. Vampyrer och varulvar, de har alltid varit en svag punkt för mig.

Jag ska väl ta tjuren vid hornen och ta mig igenom En Vampyrs Bekännelse också någon dag. Den är ju lite ett måste för vampyrnördarna.

Varvarjag.
Breaking Dawn del två. Just det. Jo då. Det blir väl till att samla ihop tjejerna och se när det kan bli av. Inte för nära premiären, men lagom. Jag gillar att vara tidigt ute och se en ny film. Annars kan jag lika gärna vänta till DVD släppet.

Och ja, jag vill ha samlingsdockorna signerade Barbie av både Bella och Edward, för att inte tala om Katniss från the Hunger Games. Min inre nörd är prylfixerad. :p

Nu har det väl knappats ungått någon att Disney har köpt rättigheterna till Star Wars för 27-miljader och att de planerar en ny triliogi-serie med release start 2015 (och därefter en ny film med två-tre års mellanrum i...hur länge är oklart).

Som gammal Star Warsare vet jag inte vad jag ska tro.
Personligen förlorade jag min tilltro till Lucas och Star Wars för länge länge sedan. Redan då Lucas "förbättrade" de gamla filmerna började jag ana oråd.

Som Howard sade i Big Bang Theory när de skulle ha Star Wars kväll: "If we don't start soon, George Lucas is going to change it again."

Den nya prequel triliogin led jag mig igenom i ren fasa (det var bara den tredje filmen som går att se fler än en gång känner jag). Och den där animerade TV-serien? *suck*

Så jag har liksom redan gett upp.

Så min första tanke när jag läste att Disney köpt rättigheterna och planerade tre nya filmer var- Men ehh... vad ska de berätta om då? När ska filmerna utsepla sig? Det finns ju redan en långt, långt gående efter historia i böcker och serietidningar. Ska de bara skippa allt det eller? Eller ska historierna utsepla sig mellan dessa, eller efter? Eller vad?
Mara Jade, Jacen, Jaina, lilla Anakin och Ben, Kyp Durron, Jag Fel, Yuuzan Vong-kriget och Chewaccas död med mycket mera. Tänker de införliva dessa element och karaktärer eller skippa dem? Eller ska historien utspela sig långt senare? Om så hur långt senare? Dark Horse har ju en serie som utspelar sig tre-fyra generatione refter den gamla triliogin.

Jag tillhör dem som är uppvuxna med Star Wars. Jag må ha varit en baby under de år då filmerna hade sina ursprungliga premiär datum men de har likt Sagan om Ringen alltid varit en del av mitt liv och en stor del av min barndom. Jag vill inte hindra någon annan att ha samma erfarenhet, och jodå, som nyförlivare och nyinvigare av nästa generation så kan väl de nya filmerna och TV-serien ha fungerat. De kan sedan växa upp och inse att Star Wars är mer än bara dessa. Och Diseny har gjort mer än bara sina prinsessfilmer, de lyckas göra bra och spännande filmer ibland de också. Kan de verkligen göra mer skada än vad Georg Lucas redan själv har gjort?

Svaret är: Det är klart att de kan. Men jag som konsument kan välja att inte låtsas om det. Precis som jag inte låtsas om att det finns en del två och tre i Matrix triliogin, och gärna försöker glömma de nya Star Wars filmerna och TV-serien. Men som mor till två söner har jag insett att vill jag inviga dem i Star Wars så kommer jag nog bli tvungen att axepetra nyfundigheterna. Jag vill ju att Star Wars ska vara en del av deras uppväxt också.

 

Det enda jag kan hoppas på är att de ser mer än bara pengar, att de ser ett arv värt att upprätthålla. En stämning och en stil värd att bevara.

Om jag tror på detta?
Svårt att säga.

Bladn allt eftermaterial som redan finns, och är godkänt av Geroge Lucas, är den en stor vidd på högt och lågt. Men den finns en konternuelig tidslinje med händelser och karaktärer. Snälla Disney, få inte för er att ändra på det.

Men mina förhoppningar är låga. Glr mig bara inte för besviken.