Barnkalas, Appropå Joakim Lamotte

Jag ska erkänna en sak, en hemsk och mörk hemlighet: Jag har alltid avskytt barnkalas.
Redan som barn var jag inte särskilt överförtjust i dem. Det var naturligtvis roligt att bli bjuder, välja ut present, klä sig fint och komma hem till en kompis och leka, äta korv och tårta. Men så kom det sig smygandes: den organiserade leken. Föräldrars/vuxnas inblandande, det skulle lekas lekar, det skulle planeras, vara teman.
Nej, jag saknade inte barnkalaset när de slutade hållas i mellanstadiet (då blev en annan plåga: (klass)disco istället, * rys*).
Jag stönar fortfarande djupt inom mig när det på diverse tillställningar för vuxna är någon som slår ihop händer och annonserar att "nu ska vi leka lekar!"

Nu när det ska hållas barnkalas för mina egna barn lider jag mig och drar mig för varje tillfälle. Det är SÅ tråkigt! Jag gör det för deras skull. För att de ska ha kul. Men jag ser inte poängen i att ha skattjakt, godispromenad, teman och allt vad det nu kan vara.
För de som tycker att det är kul att ordna sådana kalas Fine, gör det, så länge barnen tycker att det är kul och inte status. Ett krav, ännu en sak för barnen att ligga sömlösa och oroa sig för. - Tänk om ingen vill komma? Tänk om de tycker att det är tråkigt? Tänk om jag inte bli bjuden på den eller den kalas nu?
Men när det blir trender, ett måste, då vill jag dra öronen åt mig, säga till mina barn att bjuda sin(a) bästa kompisar och ha ett "födelsedagsfika"; lite bullar, lite korv, ev fiskdamm och sedan får de leka vad tusan de vill.
Jag har ännu inte fått någon fråga från C om varför inte han varit bjuden, men än så länge har vi nog besparats att det hänt. Det där kalaset hos den där klasskamraten som han inte kan begripa att han inte blev bjuden till. I varje fall har han inget sagt och jag har inget frågat, om han själv inte tänker på det vill jag inte vara den att plantera tanken i hans huvud heller.
Dock, så tycks det vara ganska lugnt bland föräldrarna i Cs klass, men jag kan ha fel...

Appropå Joakim Lamottes Krönika: Barnkalasen har gått överstyr

En av de djävligaste nätterna i mitt liv!

Det här var nog en av de djävligaste nätterna i mitt liv!
Inte nog med att jag var trött redan innan!
Vi lägger oss ganska tidigt (vid tio ungefär), jag läser en liten snutt innan jag ger upp. Just som jag släcker och lägger mig till rätta sätter den minste igång och kaskadspyr. Sin säng, hallen, mig.
Medan jag tvättat barn, mig själv och renbäddar sängen sanerar sambon hallen.
Vi håller på en timme eller så. När vi alla tre är tillbaka i sängen dröjer det vadå, en halvtimme sedan spyr den lille igen
Inte lika mycket, men det blir byte av lakan som ersätts med handdukar, igång med tvättmaskinen. Lillen kräks fyra ggr. Fyra ggr får jag byta handdukar.Två ggr tömmer jag och startar om tvättmaskinen. De timmar som jag har sovit går nog att räkna på ena handens fingrar.
Det blir inget dagis för något barn idag eller i morgon (dagis policy). Jag hoppas bara att detta är det enda som blir. Att lillen kräktes av för full mage eftersom mormor inte kan säga stopp, och INTE kräksjukan. 

Lekplats ohoy!

Söndag 15:43
Åhh! Jag måste ut! Jag blir galen! Jag blir så jävla trött på mig själv.Vi har två fina pigga barn som tycker om att vara om att vara ute, och här sitter vi och glor, låter dem bli soffpotatisar bara för att vi inte har lust eller för att jag tycket att det är orättvist att det alltid måste vara jag som går ut med barna ( kan liksom Calle aldrig ta på sig och dra iväg med dem själv?). Och så låter det så här: när vi har flyttat ska vi vara ute mer, till våren ska vi... Om vi inte gör något nu kommer vi aldrig göra något. Surt som fan! Så nu drar jag.Det är kallt, det är blåsigt, det är blött och så jävla tråkigt men ut till lekplatsen ska vi. Den stora, riktiga med mycket grejer. För nu är jag trött på att vara en soffpotatis -morsa!

Blogg o-vana.

Jaha, då har det inte blivit så mycket bloggande igen (men jag klarade mig en vecka utan Facebook=SEGER!).
Jodå, jag har skrivit lite, jag har tre texter som ligger och väntar på att publiceras, men jag måste skriva färdigt dem och redigera dem lite först. Den ständiga perfektionisten í mig kräver detta.

Det är faktisgt så, jag är en perfektionist och en slacker allt i ett. Ena sidan av mig är aldrig nöjd medan de andra ger blanka tusan i om det ens är färdigt eller inte, beroende på hur länge jag väntar eller hur viktigt det är för mig att ha det perfekt v/s bli klar alls så vinner den ena oftare än den andra.

Tex mitt blogginlägg Tro, Tro, Tro, det är egentligen inte klart, men har väntat på att publiceras i nästan ett år så då slängde jag ut den, oläst, oredigerad, osäker på om jag ska låta den ligga kvar eller skämmas lite och ta bort den. Den är inte genomtänkt eller ordentligt genomgådd, men å andra sidan så skrev jag ner den en under en filosofisktkonfunderatinspirerad brainstomstund och den står för vad jag funderade över just då hur ogenomtänkt den än är så står jag för hur min tankegång gick till den stunden som det skrevs.

Sedan har vi det där med stavning. Är en text här genomläst av mig före publicering, ja då beror felstavningen på min dyslexi (ehh...om det stavas så...varför ett så krånligt ord för läs och skrivsvårigheter kan jag inte förstå) men har jag inte läst igenomn den beror en hel del av felstavningarna på vanlig, allmän tangentbordsslarv.
Dessutom så är mitt rättstavningsprogram på datorn inte installerat på svenska.

Appropå det så ska jag på ett inträdesprov imorgon där ett tangetnbordstest ingår. Det ska bli intressant att få se vad det går ut på.
 
Nådåså.
Klarader mig som sagt en vecka utan att kolla Facebook enda gång. Jag är stolt över mig själv och försöker fortsätta på den linjen och vara mer sparsmakad i mitt användande av facebook. Jag ska inte lägga av helt, men väl kolla den lite mer sällan och inte hela-fucking-tiden då detta går ut över mitt samliv med familjen.
 
Det gör bloggande också, det är därför som det blir så lite. Eftersom jag gärna skriver så långa inlägg så kräver dessa lite tid, och det är inte alltd som den tiden finns över.
Ibladn gör jag andr aonödiga saker istället, ibland gör jag nödiga saker istället (jag vet att det heter "Nödvändiga" men det är roligt att säga nödiga istället, som i "Släpp Fångarne Loss! Det är vår!").
Nej, nu kräver barnen min tid. Dags att byta blöjor, borsta tänder och klä på, snart är det dagis för den stora. Och så det obligatorsiak kramandet. Jag försöker krama mina barn så ofta och mycket som jag kan, det samma gäller att säga att jag älskar dem. De förtjänar det.
Det samma försöker jag göra med min man. Han förtjänar det också.
Man kan inte krama sina barn för ofta eller säga att man älskar dem för mycket. Det är nog mattematiskt omöjligt ;)
 

Bambu

Vet ni vad alla barnkläder borde vara gjorda i för material? Bambufibrer. Alla bankläder, framförallt 0-1 år borde vara gjorda av bambufibrer. Varför?
Förutom de uppenbara fördelarna med att detta tydligen ska vara ett mer miljövänligt alternativ så är tyget mjukt, smidigt och framförallt: Elastiskt. Jag fick en body i bambu till min äldsta son. Den är storlek 60. Han kunde ha den upp till att han nästan hade storlek 74-80 i andra kläder.

Jag skulle kunna skriva lite mer fakta om bambu och kläder av bambufibrer men istället för att låta det här blogginlägget låta som en dålig redovismningsuppgift från grundskolan tänker jag låta er läsa mera om det själva här, här, här, och på wikipedia


              http://menswear.se/blogg/8_frdelar_med_strumpor_gjorda_av_bambufibrer?PHPSESSID=3e966ef213ebd57722b5e00130043bdd


Några butiker som säljer kläder i bambu och ekologisk bommul:

makila clothing   Bambukläder 

Ekologiska T-shirt.se   Greentex.se 

Petit-barnkläder.se    lollopar

BambooIsGreen


Tankar kring Tankar

Jag har kommit på mig själv med att tänka och planera för mycket. Oroa mig, tänka på och planera inför det kommande året, hur lilla M kommer att utvecklas och vad vi ska göra allt eftersom han blir större, kan sitta, kan äta, kan vända sig, krypa, gå. När han är tre, fyra, sex, åtta, tolv månader.

Men det resulterar bara i att jag får mer kryp i magen, kryp, kramp oros kyla. Jag vet inte. Han är bara två veckor, och jag oroar mig säkert innerst inne för hur det ska bli när Calle går tillbaka till jobbet och jag blir ensam med en treåring och en tvåveckors. Det jag längtar efter är väl att det ska bli liite enklare med allt och jag inbillar mig att det ska bli lite enklare när lilla M är en, två tre, fyra månader, allt eftersom. Det kommer det väl bli också. Jag vet inte.

 

Sedan oroar jag mig mycket för hur det ska bli med lilla C, hur jag ska orka och hinna med en liten treåring och ge honom den tid och uppmärksamhet som han behöver och förtjänar.

 

Mitt i alltihopa så tänker och oroar jag mig för mycket för allt. Hur vi ska få till en rutin, när dagis börjar igen. Hur vi ska göra om ett år, ska lilla M in på dagis när han är ett eller ett och ett halvt? Jag måste ju börja söka jobb. När ska jag få tid med lilla C? När, hur var? Och så mitt upp i allt i hopa det där med amningen. Kan jag inte bara bestämma mig? Grejen är att jag inte, innerstinne inte vill amma. Erkänn det och gå vidare!  Och så skäms jag, för ett det egentligen går bra att amma, och den där sjunkande och kramande känslan i magen som jag får när jag ammar går att överleva. Men jag vill inte.


Att amma eller inte...

Dåså, det där med amningen.

 

Lilla M är en vecka och fyra dagar nu, och jag vet inte vad jag ska ta mig till med amningen.

 

Lilla C blev aldrig riktigt ammad eftersom jag fick en gräslig baby-blues nästan depression med honom och upplevde amningen som gräsligt jobbig. Så han flaskmatades helt och hållet från det att han var ca en och en halv-två veckor gammal.

Nu när jag blev gravid denna gången tänkte jag att jag skulle ge amningen en chans eftersom, ja det är det "naturliga" och alla rekommendationer ändå är att de ska få så mycket bröstmjölk som möjligt, även om det inte är något skadligt med ersättning.

Men även om det egentligen gått bra att amma (även om han är hungrig hela tiden, men sådär är det med färska bebisar) det tar ju ett tag innan allt har kommit igång och kommit i ordning så har jag redan börjat tvivla på amningen.
Den fungerar som sagt egentligen bra, det finns mjölk, den rinner bra och han är bra på att ta bröstet även om det gör ont de första tagen. Men... jag vet inte om jag trivs med att amma, varje gång som det är dags så knyter det sig i magen på mig och jag får en obehagskänsla. Inte av att ha honom tätt inpå utan jag tror att det har något med brösten att göra, för samma känsla som jag får när han ammar får jag även när jag handmjölkar eller bröstpumpar. Det knyter sig och jag mår lite illa och får lust att gråta.
Varje gång som vi väljer att ta flaskan (på kvällen och natten och nån gång ibland på dagen) så får jag en stor lättnadskänsla.
Ibland känns det å andra sidan helt rätt att plocka fram bröstet och amma, inte jobbigt förrän det väl kommit igång och magen börjar knyta sig. Ja magen inte livmodern, jag känner skillnad på dem.

Vårtorna ömmar också, svider och ömmar, men hallå, det kan gå över.
Det kan helt och hållet ha att göra med att det inte kommit riktigt i gång än.

Men jag vet inte, å ena sidan ser jag alla fördelar med att amma; maten är alltid tillgänglig, alltid rätt temperatur, behöver inte ständigt komma ihåg att man med mig flaskor och pulver. Närheten och det att detta är det som brösten ändå är till för.
Men å andra sidan är flaskan enkel, snabb, jag vet precis hur mycket han får i sig och kan anpassa den helt efter hans matlust. Närheten kan vi få ändå. Jag slipper läckande och värkande bröst...

Precis som förra gången håller amningen på att bli det som drar ner mig. Jag vill bara gråta när jag tänker på det, mest för att jag tycker att det är fel av mig att sluta när det ändå går bra och han suger bra.

 


Jag undrar hur mycket av mina obehagskänslor som egentligen bra är hjärnspöken och ifall jag ska kämpa på eller ge upp (fast det är väl där problemet ligger; att jag ser det som att "kämpa på" och "ge upp").
Det skulle vara skönt att övergå till flaskmatning, men så ränker jag att jag kanske kommer ångra mig sedan och då är det för sent.

Jag har försökt att prata med min sambo om det, men han säger bara att jag ska göra som jag känner är bäst, fast han nog innerst inne tycker att jag ska ge det mer tid.

Jag skulle vilja ge det mer tid... helst en månad i alla fall. Men jag tvivlar, på amningen, på flaskan, på mig själv.


Från familjeliv.se fick jag tipps, eller förslag eller vad man kallar det om något som kallas D-MER (Dysforic Milk Ejection Reflex) vilket kort och gott innebär att kroppen reagerar negativt på det dopamidfall som sker när mjölken rinner till vid amningen. Man upplever en obehagskänsla, deprimerad, äcklad, tvångstankar o.s.v.

 

Läs mer här, här och här.

 

När jag läst om det får det mig att tro att det är detta som jag ”lider” av. Särskilt med tanke på min erfarenhet från lilla C då min depression och obehagskänslor gick ur mig direkt efter att jag slutade att amma.

 

Frågan nu är ifall jag, med denna kunskap i bagaget ska ge amningen ytterligare lite tid. Eller ifall jag likt förra gången ska övergå till flaskmatning.

 

Jag är splittrad. Å ena sidan vill jag väldigt gärna amma, men å andra sidan så är det så mycket skönare att använda flaskan, slippa obehaget helt och bara jaa…


ena stunden vill jag ge amningen en chans, ”kämpa på” och försöka i åtminstone en månad till, i nästa stund vill jag inte göra det mer utan bara flaskmata. Jag vill amma, men jag vill inte att mina obehagskänslor ska förstöra hela spädbarnstiden … igen, som det nästan gjorde helt med lilla C.

Jag vill njuta och må bra med min bäbis inte må illa och rysa varje gång som han ska ha mat.

 

Dessutom har jag haft ett amningsuppehåll på nästan ett och ett halvt dygn vilket i sin tur lett till mindre mjölk. Har jag redan sabbat mjölkproduktionen och går den inte att få igång igen? Är det värt att försöka få igång det igen om jag ändå kommer lägga av efter ett tag, vilket jag tror att jag kommer göra… kanske… jag vet inte.


Tommy Tub

tommy tub bildLetade efter ihopvikbara barnbadkar (flexibath) och snubbalde över det här: Tommy Tube. Ett badkar för barn 0-2 år. Tanken är tydligen att det ska påminna barnet om att ligga i mammas mage när de badar. De viks liksom ihop och stoppas ner i vattnet som ska räcka dem upp till axlarna, olika mycket vatten beroende på barnets åler/storlek (hoppas att alla föräldrar minns Arkemedes princip när de fyller på vatten och innan de stoppar ne barnet i det)

Ok, jag förstår tanken. Men visst tusan ser det ut som ett skämt?

Tommy Tube finns att köpa bland annat på barniallt.se


Lilla C's nya frisyr.

Tog lilla C till frisören igår, det var ett äventyr det. Han fick sitta i mitt knä medan den snälla frisören klippte honom. Lilla C höll koll på firsören och hans saxar i spegeln, fast så fort frisören tilltalade honom sänkte han blicken, min lilla blyger där.
Men det gick riktigt bra, han satt still för det mesta men verkade väl tröttna lite mot slutet. Men det blev ett fint resultat, även om jag knappt känner igen honom nu ^^

Lilla Cs nya frisyr efter klippningen-


Tårar på Dagis

Lille C har sedan en vecka tillbaka börjat att bli mycket olycklig när jag lämnar honom på dagis.
Det börjar med att han börjar andas lite hackigt och sedan kommer gråten med tårar och allt. Han håller hårt fas i min hand och kramar om mig så hårt han kan för att jag inte ska kunna lämna honom.

Jag tycker så synd om honom och vill bara stanna och krama honom och tröst och leka.
Men det bästa är väl att jag ser glad ut, berättar för honom hur kul han kommer att ha, vilket han har strax efter att jag gått, och att jag snart komme roch hämtar honom igen.

Men det är svårt.
Så svårt.


Medans jag borde göra något viktigt

Medans jag egentligen borde göra något viktigt (som att skriva färdigt min snart en månad försenade sista uppgift för min distanskurs) så sitter jag i stället här och... surfar.
Kollar Facebook, min farm på framville, skriver lite twitter (vilken jag fortfarande inte bestämt om den ska vara på engelska eller svenska) och funderar på om ifall jag nu ändå inte ska göra något viktigt så kunde jag väll tittat på Laputa: Castle in the Sky i stället.

Ah GUD!

Lille C var på sin första inskolningsdag på förskolan idag ^^
Det gick riktigt bra. Så fort ytterkläderna åkta av sprang han iväg och letade upp leksakerna.
Han lekte med de andra två små barnen som var där och var inte fullt så grinig som han kan vara med tanke på att det var mycket nära hans middagslur.

I morgon ska vi dit igen och vara där lite längre.
Jag tror nog att det kommer att gå bra allt det här. Det enda som bekymrar mig är det där med sovstunden. Eftersom han är van att sova med sina valar borde han kanske ha dem med sig, men å andra sidan så är ju valarna små så risken är stor att de skulle försvinna och så kan vi inte ha det!
Jag tänkte mig nog att vi skulle prova att sova utan valarna när han ska inskolnings sova där och så får vi se hur det går. I värsta fall får vi väl ordna det på något sätt.

Nu har jag lite gnäll från rummet intill, det är en liten en som har vaknat.

Peace Out.


Worst Episode EVER!

PMS-bild

Jag har en sådan förjäklig PMS-ilska idag, och hade i går.
Jag går i taket för ingenting, och då menar jag INGENTING!
Det är väl inte riktigt som när jag var typ sexton och började stortjuta för att vi inte hade några ägg när jag skulle göra plättar men ändå.
Eller ju, förresten, det är lika illa, bara det att nu blir jag arg i ställe för att börja lipa.
Och med en klängig och uppmärksamhetskrävande 17-månaders pojke så blir det tyvärr många opåkallade utbrott utlösta av just nämnde lilel pojk.
Ibland blir jag så arg att jag vill slå på något, men jag skulle aldrig kunna slå lille C hur arg jag än blir. Men jag undrar om inte mina utbrott av ren ilska kanske inte är minst lika skadliga som en örfil.

Han förstår ju inte vad jag är arg för, särskillt inte när inte ens jag själv förtår det. 

 


Lekplatsen... den tid som gått

Jag och Charlie var på lekplatsen i förmiddags, kallt och blött var det och vi var nästan helt ensamma, men kul hade han i alla fall.

Nu när han ligger och sover så tittar jag på gamal bilder (eh... åtta månader gamla biler) och förundras över hur mycket som hänt sedan dess.

Jämför bara:

Charlie lekplatsen i februari 09 6 månader gammal.

















Charlie på Lekplatsen 6 månader gammal.





Charlie på lekplatsen oktobet 09. 14 månader gammal.
Charlie på lekplatsen 14 månader gammal.


Då kunde han bara sitta och förundras över denna undelriga plats. Idag går han, springer, kryper, gräver letar och leker.  Han har riktigt kul helt enkelt. Min lilla plutt.

Jag ville bara dela detta med... ja vem som nu får för sig att läsa.

Nu måste jag arbeta vidare med min inlämningsuppgift (bläh!).


Charlie 1 år

I lördags fyllde Charlie ett år.
Ett år! Tänka sig. Det är fortfarande svårt att tänka sig, tycker jag ibland, att jag har en liten son som nu är hela ett år!

Och han är världens absolut finaste lille ettåring ockås ^^ Det tycker i alla fall jag och hans far.

Dagen avlöpte fint med familj och vänner på besök. Det gavs presenter och åts tårta. Charlie hade massor med nya intryck, många olika människor, nya leksaker och ballonger!

Hade jag kunnat blogga när jag själv var liten och fyllde år skulle jag nog ha skrivit en lista på allt som jag fick.
Och lite lust har jag nog att skriva lista allt fint som Charlie fick, men jag nöjer mig nog med att säga att han fick många fina leksaker, kläder och böcker. Han fick så många nya fina saker att han dagen därpå inte visste vart han skulle ta vägen bland leksalker och balonger.  ^^ 


Chgarlie får en tårta


Han har hämtat sig nu, men det hela var nog ganska överväldigande skulle jag tro.

Jag ser fram emot Julafton i år. Nu är han ju lite större och fattar mer. Men kommer han ha vett att bli rädd för Jultomten?

Snutte saknad

I går kväll hade det värsa hänt. Snuttsen Valen Valle var borta! Spårlöst!
Jag och Calle vände upp och ner på lägenheten, han fanns ingenstans!
Jag som alltid varit så nogrann med att hålla koll på Charlie när han springer runt med Valen Valle så att jag ser vart han gör av den...men i går föll min koncentration, av någon orsak. Senast jag såg den var den med Charlie i hans säng, men där är den nu inte.

Som grädden på moset så har snuttefilten Val i Vatten utgått ut Leklyckans sortiement! Och de ha ringen kvar. Detta vet jag för jag ringd eom det i förra veckan, medveten redan då om behovet av att ha en extra ifall originalet försvann.

I dag får vi vända upp och ner på lägenheten igen, för säkerhetsskull.
Jag vet inte vart Valle kan ha tagit vägen annar. Charlie har inte haft med sig honom ut, det vet jag!

Snutte favoriten Valle från snuttefilten Val i Vatten.


Uppdatering:
Vaöen Valle är nu upphittad. Hans husse hade lagt honom i vinkylaren i stekpanne-skåpet.
Allt är nu åter frid och fröjd i Lerum. 

Baddag!

I går var vi vid stranden här på orten. En mycket fin strand, väl lämpad för både småbarnsfamiljer som hundar och parande ungdomar, så länge alla håller rent efter sig  =(


Charle satte av ner till vattnet så fort jag satte ner honom på stranden, jag försökte hindra honom ett par gånger, jag ville att hans kulle äta först, men det var ingen idé. Så tillslut satt vi alla i vattnet och lekte med sanden.


Jag lärde mig ett par saker, som att alltid ha med mig extrakläder. En läxa som jag lärt mig förr, men ändå har svårt att komma ihåg. Han fick bada i sin lilla skjorta, men det innebar att han inte hade några torra kläder att ha på sig på stranden. Han kan ju inte leka i sanden i en kall och böt tröja heller! Men vi gjorde vårat bästa att skyla honom med handdukar, skugga och sjalar så att han inte fick för mycket sol på sig.

Men nu vet jag det till näta gång.


Kusin Saga kom också på besök. Även hon skulle sitta i vattnet med kläderna på, även om hennes mamma försökte hindra henne. Men är man på stranden så ska man ju bada. Eller hur?

Charlite och Saga badar.


Charlie...Charliee...Charlieee!

Ja Kristina, jag är grymt dålig på att uppdatera min blogg. Förlåt. Ska försöka bli bättre. Lovar!

Men just nu ska jag berätta en massa om Charlie. Det har hänt massor med honom den sista månaden.

Fredagen den 8e Maj började Charlie att krypa! Han såg hur de andra barnen på öppna förskolan gjorde och plötsligt så satte han iväg! Han kryper som bra den nu. Och går med stöd.

Men han tar några steg utan stöd också, men jag tror at han inte riktigt vågar gå helt själv ännu. Och balansen är inte den bästa än heller.

Han är i full gång med att få fler tänder. Det har dykt up en tredje tand i nederkäken, och två i överkäken. Dessutom så skymtar jag en fjärde i nedre käken men inte nog med det jag anar även en tredje och fjärde i överkäken så snart har han åtta tänder! Helt fantastiskt!

Vad mer, vad mer? Vi var på BVC i tisdags och han är numera 47 cm lång och väger 10420 gram. Det börjar bli en riktigt stort liten gosse.

Han har även börjat förstå sig på lekplatsen. Att gunga är kul, men inte lika kul som att åka ruchbana eller gräva i sanden eller bara krypa omkring!



Charlie på i sanden på lekplatsen. 



 

Jaha. det var Charlie rapporten det ^^

Pank och Feberfri

Ja, inte riktigt pank, men inte så mycket pengar, men så är det när den ene är föräldraledig, ekonomin krymper litet. Jag hoppas på att kanske kunna extrajobba lite till hösten och få ett jobb till våren. Men så hoppas jag ju på att få till men examen till senast nästa vår så...

Charlie var feberfri i morse, en sådan lättnad. Men det var en lite jobbig natt, han var lite gnällig, jag hade inte sovit sedan klockan fyra på morgonen... ja. Men så somnade han helt tillslut och jag med, vi fick sova till sju bägge två. Sambon gav sig i väg vid samma tid, han skulle ut och fiska med svågern och dennes vapendragare.
Så det har bara varit jag och Charlie idag. =) Det var ett tag sedan.
Vi gjorde i stort ingenting. Tvättade ju, åt mat, tog en promenader. Tog det lugnt. Ganska skönt. Jag hade tänkt att vi kanske skulle ha åkt till Allum, men det blev inte av. Det blev för sent, krockade med Charlies är och sov stunder. Det spelar direkt inte någon roll, han kan äta var som helst och somnar när han är trött. Men han har ju just varit sjuk, så jag ville inte heller ta i för mycket. Jag var lite för lat också. Det är lite jobbigt att komma iväg nu för tiden ^^

Charlie i mammas bandana från Mallorca.Men vi rensade rabatterna, Charlie ville nödvändigtvis hjälpa till, särskillt med att dra i rosorna. Men det tyckte inte hans mamma var någon bra idé. Och som vanligt kastade han bort sin solhatt, så jag fick ta till Åtgäreder.
<--
Ser ni vad fin han är =)

Jag skymtade f.ö en tand i överkäken idag. Den har fortfarande inte brutit fram, men det är hårt där och man skymtar något vitt under tandköttet. Snart så blir en lika bra expert på att gnaga som Sunny Baudelaire.


Total skräck!

Charlie föll ner från våran säng idag. Han satt upp i sängen och jag vände mig bara om för att hämta en tröja ur garderoben när jag hörde ett *dush* bakom mig och ett skrik.

Han hade nog lutat sig fram för att försöka ta draperierna som hänger runt våran säng och bara lutat sig lit för långt, och jag hade satt honom bara lite för lång ut på sägen. Inte på kanten en bra it in, men inte tillräckligt långt in.

Jag slet genas upp honom från golvet och försökte trösta honom. Han skrek och skrek och skrek och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ringde till BVC och fick genast komma in med honom.


Men efter att den värsta skräcken hade lagt sig hos Charlie så var han glad, skrattade, lekte och rörde både armar och ben, satt rakt och stod med stöd (som alltid). Han var uppmärksam och nyfiken som han brukar.

Vår BVC sköterska kollade honom och kontrollerade att han kunde koncentrera sig på saker som vanligt. Så han tycks inte ha fått några men, ingen hjärnskakning, inga brutna ben. Han sover i sin säng nu, men jag är fortfarande lite uppstressad.

Det var så himla hemskt! Och jag kände mig som en så dålig mamma (det gör jag fortfarande lite). Men BVC-sköterskan försäkrade mig om att dettas händer så gott som alla barn och föräldrar förr eller senare, och att det kunde ha varit mycket värre; stengolv, högre fall eller fallit annorlunda.


Det känns fortfarande gräsligt, men Charlie verkar må bra och det är huvudsaken. Men jag kommer att fortsätta att ha uppsikt på honom. Under tiden får jag trösta mig med att det gick bra och att det kunde ha varit mycket värre.


BVC innovation

I går var vi på BVC för sexmånaders kontrollen.
Läkaren ställde de vanliga frågorna om ifall Charlie satt upp, om han försökte resa sig när han låg ner och höll i våra händer, om han tittade efter tappade leksaker (!) om han vände sig från mage till rygg och från rygg till mage.
"Ja," löd svaret på alla frågor. På den sista lade jag till; "Det är så han tar sig fram, genom rullning." Då skrattade läkaren och sade, "Ja, det var en innovativ pojke."

Men alla barn tar sig fram på sitt sätt, vissa ålar, några hasar på rumpan, andra rullar.
Och så där är det  =)


Borde lägga in en bild också, för skojs skull, men har ingen bra... man kanske borde börja illustrera själv kanske... humm...

Tidigare inlägg
RSS 2.0