Min första Vargkrönikan

Jag läste lite i min första version av Vargkrönikan.

My god! Vilket högtravande språk jag använder! Ord som jag säkerligen hittade i en Tesaurus!
"Karnap"! Jag vet knappt idag vad det är! (Det är f.ö "en hängande utbyggnad på mur eller vägg, ursprungligen av fortifikationskaraktär, senare som ren dekoration", enligt Wikipedia. Ett finare ord för burspråk helt enkelt). 

Eller vad sägs om det här: "Det tolfte rikets vargherre var en ståtlig syn, högrest, mörk och stark. Han var längre än de flesta av sin sort och starkare än ett tjog oxar. Under den svarta luggen lyste ett par mörka ögon. Gröna som olivträdets frukter blandade med skogens löv. Lupera ögonen, vars färg inte gick att återfinna bland några andra än Luperas ättlingar."

Jag ryser nästan och inte av välbehag! Gud vad jag hade klankat ner på den textraden om det hade varit skriven av någon annan i en "riktig" bok som inte var från första delen av förra århundradet!

Jag hoppas att jag skrivet bättre än så idag. 

Den är fin i sin naivitet och försök att hitta ett eget språk. Men hag har ett minne av att Vargrönikan led och lider lite av att jag inte kunde bestämma mig för vad det var för slags bok jag skrev. High Fantasy? Skräck? Humor? Romance? Idag lutar det nog mer mot Dark Romance. Men jag kan inte undkomma att min främsta ursprungliga inspirationskälla i berättarstil är sir Terry Pratchett och än idag kan jag glida ifrån berättelsen med små sidovinklar, inflikningar, blinkningar och små skämtsamma betraktelser som den oinvigde kan uppfattas som lite *höhö*iga.

Det är sån jag är.


Det där med släktnamn

Jag sitter och funderar av namnen på tre av mina Härkarsläkten som jag inte är nöjd med.
Det än namnet på Alvernas, De mytiska varelsernas och Djurens herres -ätter.
Solana, Pegaous och Varé klingar inte särskilt bra, och de är inte särskilt inspirerande heller.

Jag försöker hitta lite inspiration från gamla mytiska traditioner från olika delar av världen, men återvänder ständigt till Keltiska, Germanska och Nordiska myter och legender.

Just nu ligger Cernunnos, ganska brCarnunnos @ Omnia 2000    Jag hittade bilden via ett Google bildsök men kunde inte spåra den till vart den publiserats först, tyvärr. Folk är dåliga på att ange källor till vart det tagit sina bilder ifrån :(a till för ätten till Djurens Härskare.
Cernunnos är även känd som "den behornade" och Djurens herre. Det skulle kunna passa då den släkten (som i dagsläget heter Varé) är inspirerade av honom från första början i allt från att de härskar över alla skogens (vanliga) djur till det att den styrande Härskaren har hjorthorn i pannan.

Andra namn som dykt upp under min jakt är Herne, en mytisk gestalt som sägs hemsöka Windsor Great Park i storbrittaninen, Gwyn (Gwyn ap Nudd) Underjordens härskare enligt keltisk mytologi.
Samtliga tre tolkas av och till som bara olika versioner av en och samma.
Annars har vi den germanska Wotan, som även anses vara en germansk variant av Oden (Wotan kallas även Wotan eller Woden).
Att samtliga av dessa gudar/andar har vissa släktskap framgår om man söker lite på internet och läser in sig lite.
Man ska ju inte tro på allt som står på Wikipedia men att de keltiska, germanska och nodriska myterna skulle ha vissa släktskap med varandra är inte otroligt om inte snarare ganska logiskt.
Jag har varit inne lite på Oden tidigare, men det blir inget bra som ett släktnamn skulle jag tro. Övriga Nordiska gudar som jag anser motsvarar mina kriterier (djurens herre) är väl Ull eller Skade (men hon är ju en Gudinna, dessutom heter redan en av de tidigare Varghärskarna Skade).

En av bildning på Cernunnos (?) från från Gundestrup kitteln upphittad i en mosse i Danmark. Tros vara från 100-200 talet fvt.

Som ovan sagt: just nu ligger Cernunnos, eller någon variant av det bäst till. Jag vet kanske lite fantasilöst att bara sno det namnet rakt av eller vad? Men jag har ju redan snott andra namn som Fafner, Lilith, Grendel och Agamemn(on) mfl.






Nåja, det är något som tål att tänkas på. Men inte mer i kväll.



(Bild 1; Cernunnos @ Omnia 2000. Jag hittade bilden via ett Google bildsök men kunde inte spåra den till vart den publiserats först, tyvärr. Folk är dåliga på att ange källor till vart det tagit sina bilder ifrån :(
Bild 2; En av bildning på Cernunnos (?) från från Gundestrup kitteln upphittad i en mosse i Danmark. Tros vara från 100-200-talet fvt).


Vargkrönikan Arvingen Kapitel 31

I går fick jag värsta inspirations kicken och skrev ner några ganska bra rader till min ombearbetning av kapitel 31 i min numera återfunna, outgivna roman Arvingen -  En berättelse ur Vargkrönikorna (jag kallar den fortfarande för Vargkrönikan eftersom det var det den hette fram till ungefär ett år sedan).

Jag hade tänkt fixa till hela det kapitel i kväll men eftersom den är en del som händer i det innan just den biten som jag skrev i min lilla anteckningsbok i går så ha rjag nu blivit sittandes och stirrat oinspirerad på datorskärmen i snart två timmar. Missförstå mig rätt här, jag fått till en hel del och läser egentligen mest igenom den. Men det finns stycken som är pinsamt dåliga och måste rättas till. Men ibland är det svårt att få till det bra och inte trilla in i någon fälla fylld med kassa och överflödiga beskrivningar av händelser som är helt ovidkommande för berättelsen och vars enda funktion enbart är sidutfyllnad.

Låt mig ge er ett exempel:
Detta är den gamla texten;

"Solens sista strålar kastade sig ut över dalen. De gnistrade i midnattsborgens fönster, glittrande återkastades strålarna i sjöns mjuka vågspel när de gjorde ett sista tappert försök att lysa upp Dalen.

I samma stund som den sista av ljuset rann bort bakom bergskarmen tändes det ett ljus i ena ändan av Lochen.

Månen höjde sig, stor och rund över den tysta dalen och det ensamma ljuset.

Det var mörkt och stilla, hela Dalen föll in i en tyst respekt inför döden och den döda.

Ljuset flammade upp och blev till en brinnande fackla vars låga antänder en väntande facklan vid dess sida. Fackla efter fackla tändes och det såg ut som ett pärlband av eld som inringade gläntan invid Lochen.

Vid ljudet från en trumma börjar fackelbärarna att dansa. I mörkret som fallit är det nästan bara facklorna som man ser då dansarna svänger gör konstfulla men invecklade rörelser med kropp och händer.

Allt meddans trummans rytm blir allt hetsigare rör sig dansarna allt snabbare och de börjar dra sig in mott mitten av gläntan. De kommer allt närmare varandra det är så att man blir förvånad att inte deras facklor slår i varandra. Så tystnar trumman tvärt, det samma gör även dansarna, det står flämtande vända in mot mitten av sin ring där det ligger en bår upphöjd på en stenhäll.

På båren, med sitt svarta hår utspritt kring huvudet lik en mörk gloria ligger >....<.

>....< anletsdrag är avslappnade och ögonen slutna, det vore som om >....< sov.

Kring huvudet bär >....<en guldring med en månsten i pannan. Tecknet på >....< ställning som dotter till vargherren och >....< rang som fullmånensbarn. >....<var klädd i sina bästa kläder och kring hennes kropp hade man lagt blomstergirlanger.

Det hölls inga tal vid gravsättningarna i Dalen, var och en fick använda sitt eget sätt att ta farväl av den döde, genom sång, genom gravgåvor eller brev som lämnades vid den dödes bår.

Men ingen äkta varg kan lämna jordelivet utan att hyllas av en vargsång. Medan två starka varulvar steg fram och lyfte upp >....< bår på sina axlar för att bära ned den till stranden och den drakbåt som skulle föra henne bort över sjön och över havet av dimmor till hennes sista viloplats, stämde hennes anhöriga upp i en sorgesång. Vargfolket har alltid funnit det lättande för känslorna att släppa ut sina känslor i vargsången, ett ylande fyllt av sorg, av kärlek och längtan.

I Dimmhavets rike firar alla vändpunkter i livet. Födsel, övergång från barn till vuxen, giftermål och begravningar firas alla lika.

Alla är de en del av evigheten, en del av maktens vägar, naturens regler och vid varje vändpunkt i livet så firar man att livet går sin gilla gång.

Varför sörja en död längre än nödvändigt? Klart att man ska sörja en förlorad frände, men man borde även fira att denna trotts allt har levt, man firar hennes eller hans minne på detta sätt.

  Detta innebar att så snart man inte längre såg ljuset från facklorna vilka fästs vid fören och aktern på båten som förde bort >....< i natten, samlades alla längre in i gläntan där en festmåltid hade dukats fram i gräset."

Utöver vissa tempusfel, stavfel och andra språkliga fadäser kanske ni inte ser något direkt fel på det här.
Själv tycker jag att det är lite krystat. Dessutom stämmer inte bilden av en båtbegravning ihop med det faktum att familjen Lupera har ett mausoleum där de dödas kroppar läggs. Det är ok att kroppen bräns och man bara begraver askan, men hur tusan ska man hitta askan från en brinnande båt ute på sjön för att sedan föra den till graven?
Dessutom finns det vissa beskrivningar och inlägg som egentligen är,. om inte klart överflödiga så hade de lätt kunnat skrivas på ett annat sätt.
*Suck*
Efter en hel del kämpande med mig själv, och funderingar om hur ofta man kan beskriva musiken från en trumma på fler sätt en rytmiskt dunkande/trummande ser sagda stycke numera ut så här:

"Natten hade kommit och månen höjde sig, stor och rund över de svarta klipporna som inringade Härskarnas Dal. Skogen låg mörk och stilla, inte ens nattens vanliga ljud tycktes tränga igenom den tunga tystnaden som sänkt sig över dalen tillsammans med att solens sista strålar övergivit dem.

Men medan månen började sin mödosamma klättring över himlavalvet tändes ett ljus vid sjöns västra strand. Den lilla lågan glödde klart i sin ensamhet innan dess eld flammade till och blev till en dansad fackla innan den spred sig från fackla till fackla till slutligen gläntan vid stranden lystes upp av en cirkel av ljus. Tolv fackelbärare med en fackla i vardera handen utgjorde cirkeln och i cirkelns mitt stod en högstenhäll och ovanpå den hade det omsorgsfullt travats knippen av ved och ris. Högst upp på vedknippena balanserade det en bår draperad av vackra tyger och gobelänger av hög kvalitet. På denna bädd vilade >....< med sitt svarta hår utspritt kring huvudet lik en mörk gloria. >....< anletsdrag är avslappnade och ögonen slutna, det vore som om >....< sov.

Kring panna bär >....< ett gyllene diadem prytt av glimmande månstenar, tecknet på >....< rang som fullmånensbarn.

En trumma började ljuda rytmiskt åtföljd av ytterligare en och vid ljudet från trummorna började fackelbärarna att dansa långsamt till en början men allt meddans trummornas rytm blev allt hetsigare röde sig dansarna allt snabbare, facklornas rörelser bildar invecklade mönster i nattmörkret. Då tystnade trummorna tvärt, det samma gjorde även dansarna, det stod flämtande vända in mot stenhällen och dess börda i mitten av gläntan.

En ny, långsamme rytm ljöd från trummorna och de tolv dansarna började stillsamt gunga fram och tillbaka i takt med trummornas nästan sövande dunkande. En av de tolv stämde upp i en melodisk om än lite sorgsen solosång och efter varje strof hon sjöng upprepades hennes ord i kör av de övriga elva. De sjöng De Dödas Sång. En sång som handlar om en själs resa genom livet från födseln fram till livets obevekliga slutpunkt. Medan sången börjar närma sig sitt slut lösgjorde sig ledsångaren från resten av ringen och stegade, allt medans hon sjöng, fram till stenhällen och antände bålet. De övriga sångarna följde sakta efter henne och till tonerna av de sista stroferna lade även de sina facklor till bålet och medans sångens sista toner klingade ut tog sig elden i den torra veden och de varma eldstungorna började slicka >....< svarta flätor.

 Medan eldens flammor började sträcka sig allt högre mot månens runda skiva stämde en ny kör röster upp i en sång för den döde. Det var Vargherrens familj och deras fränder som lät sin sorg, kärlek och saknad ljuda ur sina strupar.

När också vargsången tystnat drog sig sällskapet undan från stranden och bort mot en glänta längre in i skogen där gravölet skulle intagas. Några väl utvalda brandvakter lämnades kvar tillsammans med tre prästinnor att övervaka likbålet.

I gläntan tändes nu vita lyktor i siden och papper vilka hängdes upp i träden och mjuka filtar och kuddar breddes ut i gräset. När alla närvarande hade tagit sina platser dukades en måltid fram.

I dimhavets rike hedras alltid den döde med en sista fest för att fira den bortgångne och att denne fått leva ett rikt och fullkomligt liv. Det sjöngs till >....< ära, om hennes mod, >....< visdom och kamratskap, alla >....< vänner mindes >....< liv i det godas tecken."

Själv tycker jag att det ser bättre ut nu. Inte bra, men bättre.
Om ni undrar över censuren så är det för att inte avslöja vem det är som är död. Om nu min bok någonsin skulle bli utgiven så är detta en STOR spoiler så...

Och jag är ändå fortfarande nästan en hel sida ifrån den biten som jag har nedskriven i min skrivbok. Det är kanske inte så mycket att ändra på med den kommande sidan men jag vill ändå slippa undan en viss känsla av avsmak som jag får biland då den känns lite... tillrättalagd eller som en halvdan fanficktion med lite allt för starka drag av Mary-Sueness.


Aldrig först med nåt!

Jag blegade egenom några valda kapitel a Vargkrönikan/arvingen i dag, och höll på att bita av mig tungan när jag insåg en sak; det se rut som om jag omedvetet ånat ideer från Stargate.

Låt mig förklara; närjag börjad emed den senaste omskrivningen av VKA för ca ett och ett halvt/två år sedan så inspg jag att jag borde komam på ett mer kontrllerat och mer lämpligt sätt för innevånarna i min värld att resa mellan de olika världarna (Salema, Marchala, Dimhavet m.f.l.) så jag kom på den brillianta idén att  dessa världsportar skulle kunna öppnas på två sätt: Antingne gneom att någon med magiska kunskaper använda magi för att öpnan en port, eller så kunde man använda sig av en för ändamålet byggd portskapare.
Så här a rjag beskrivit den på två olika ställern i boken:

" Varulven som bearbetade kontrollerna bytte tveksamt ställning. Att öppna portar var inte något som alla från Dimmhavet kunde, även om platåer som denna fanns på varje ö. De drog till sig portarna och det var bara att med hjälp av anordningen på platsen ange vart man ville komma." (kapitel 6)

"Pojken gnydde lite i sömnen och Tony lade skyddande en arm omkring den lilla kroppen medan han skyndsamt gick ner för stentrappan som ledde ned från platån för världsporten. Platån var gammal och sliten, det syntes att ingen sett efter den på många år. Trappan var brusten och mosaiken på platåns golvyta var skavd av tidens tand. Både trappan, platån och cirkelbrädet som användes för att kontrollera åkallandet av en världsport var alla täckta med växtlighet. "
(förtillfället kapitel 27)

en port från stargateDet är inte bara jag eller? Freking! Farför är alla bra ideer redan tagna? Inte för att jag tror att skaparna av Stargate var först med den här idén heller men ändå, det känns lite surt.
Jaja. Jag har inte medvetet snott idén, jag insåg det bara häromdagen, när jag läste egen den senare beskrivningen, särksilt när vi kom till cirkelbrädet.

Jag får se om jag kan lyckas ändra på det.
En sak kan jag i varje fall säga: Jag har inte tänkt mig kontrollpanelen som den ser ut i starkate i alla fall! Fast det är en snygg design de har där. Min har spakar! *hehe* ^^



en townportal port från Dablo 3
Dessutom så saknar min platå
en stencirkel i vilken porten uppstår.

När jag tänker på det ser den
kanske lite mer ut som
townportal platåerna i Diablo II och III

^^

Frekit!

Synopsis

I lördags skickade jag in två synopsis på Vargkörnikan/Arvingen till förlaget Fabulera.Det ska bli spännande att se ifall de är intresserade.Men de tror säkert att jag är galen för på mitt första mail fick jag ett felmeddelande, så jag fick panik och skickade ytterligare tre mail med synopsisen, två från min Spray och en från min hotmail, sedan ytterligare ett där jag frågade om deras synopsis mail fungerade. Så ja?de måste tro att jag är hysterisk eller något ;) 

Här är den längre av mina två synopsisar, ifall ni ha rust att läsa. Varför två? Jo de är olika långa och olika utfyllande. Synopsis 1 är kortare (ca en A-4 sida) och synopsis två är längre (ca fyra A-4 sidor).

__________________________________________________________

Vargkrönikan/Arvingen

I ett mörker som lika gärna kunde vara en historias slut återfanns endast två levande varelser. De var de enda som överlevt den slutliga striden och sin världs undergång. De var kända som Yin och Yang, ytterligheternas andar.Yin var mörkret, jordens krafter och det kvinnliga. Yang stod för ljuset, himmelens krafter och det manliga.
Enligt en legend, som härskarnas folk kallar sanning utkämpade Yin och Yang den eviga striden mellan ljusets- och mörkrets krafter. Allt medan de gamla världarna rasade samman omkring dem. De insåg inte vad som höll på att ske förrän det var för sent och den gamla tidens världar hade fallit samman och dött. Då möttes de på Seidos ängar för att invänta Makten, deras skapare. "Makten" är bara ett av många namn på den skapande kraft som födde dem alla och som ensam hade rätten över liv och död. Den styrande kraft som skapat allt liv och som lika lätt kan förgöra det.
Nya världar formades ur stoftet från de gamla och en balans mellan ljuset och mörkret upprättades. Sju nya släkten föddes för att upprätthålla denna balans. De var barn till ljus och mörker.
Tre av dessa varelser skulle därför vara födda ur ljuset, Yang styrde skapandet av dem.
Ur det mest lysande skapade han den sköna solögda Solana som gavs makten över alla alv- och älvfolk. Ur de varma vindarna skapade han den andre, till hälften man och till hälften häst. Denna son av ljuset gav Yang namnen Pegaus. Pegaus tilldelades makten över alla de magifödda djurfolken. Enhörningar och kentaurer blev hans tjänare. Den tredje av ljusets barn var en man vars namn blev Varé och han fick härska över skogens och ängarnas alla oskyldiga varelser.
Ur det åldrigaste mörkret skapade Yin en vacker kvinna som hon gjorde odödlig och evigt ung. Hennes namn var Lilith och hon var den första vampyren och därmed även deras första härskarinna. Ur det milda och smygande mörker som alltid finns i vår närhet skapade hon ännu en kvinna. Hon fick namnet Lupera och tog makten över skuggornas smygande jägare, varulvarna och vargarna. Den tredje som skapades blev född ur det djupaste av mörker och var en kvinna med stora magiska förmågor. Daimon blev hennes namn och hon fick makten över demonerna och viddundren.
Den sjunde härskaren skulle vara en varelse från ljus och mörker tillsammans. Därför blev det draken Younu som fick i uppdrag att med visdom och godhet leda dem längs fredens och samförståndets väg.
Alla ljusets- och skuggornas folk böjde sig för sina härskares vilja och knöts till dem för tid och evighet. Deras öde lades i Härskarnas händer och Härskarnas öde avgjordes av deras folks välmåga. Dessa härskarätter skapades att åldras långsamt och leva längre än alla andra varelser i skapelsen. Detta eftersom han eller hon alltid måste vara den mäktigaste och visaste av sitt folk. Dessutom måste Härskaren alltid finnas där för dem. När dessa sju dog tog deras barn vid, och efter dem deras barn och så fortsatte det generation efter generation.
Men det fanns ett folkslag som valde att ställa sig utanför. Hon kallades människan och hon vägrade underkasta sig en Härskare, utan ville ställa sig direkt under Maktens inflytande. Hon blev de sju folkens följeslagare och vän, deras byte och deras förgörare, deras kärlekskamrat och deras fiende. Människans ovilja att underkasta sig skulle resultera i många strider och missförstånd mellan folken.  

Den värld som föddes ur askan av de gamla var spiralen. Likt ett band av pärlor uppträdda på en spiralvriden fjäder knoppades de unga världarna. Till botten sjönk de världar som fylldes med ondska och girighet, mot toppen strävade de världar av fred och överflöd. I toppen av spiralen tronade Dimhavet, den värld som var Härskarnas hem. De lägre världarna åldrades, förintades och förnyades i en fortgående cykel av krig, fred, samförstånd och katastrofer. Inget varar för evigt utom ett fåtal världar som aldrig tycks dö ut. Dessa var Dimhavet i spiralens topp och Hålet, en värld i spiralens botten vilken få med sinnen i behåll skulle få för sig att besöka.
Dimhavet var en värld av ett evigt hav ständigt täckt av dimma. Få vet vilka varelser som döljer sig i dimman förutom stjärnvalarna.
Ur dimmorna reser sig klippor och öar där städer ligger utspridda och där ett gammalt och välbeprövat samhälle, som kretsar kring bevarandet av freden mellan folken och tillbedjan av Makten, blomstrar. Här ligger även Dalen, Härskarnas hem. Här lever Ljusets- och Mörkrets härskare i fred och välmåga i två mäktiga borgar belägna på var sin sida om en väldig spegelblank sjö. Här har Härskarna levt i årtusenden och här ifrån har de härskat över sina folk, utspridda över Dimhavet, och i världarna under dem.

Två gånger sex härskare har kommit och gått sedan tidens födelse. Lika många Riken har blomstrat och passerat med dem. Det tolfte riket närmade sig långsamt sitt slut och Cana av Lupera, maka till Ulv, varghärskaren i tolfte ledet, skulle just föda. Det skulle bli hennes och Ulvs sjätte barn och med Maktens hjälp deras fjärde född att leva.
Medan Cana samlade dalens barnmorskor omkring sig för den stora händelsen hade Vargherren själv, med sina tre barn blivit förpassad till en karnapp som låg på behörigt avstånd från barnkammaren. Ulv och Cana har sedan tidigare tre barn, två söner och en dotter. Bane är den äldste och starkaste av dem, han vill alltid visa sig vara den främste i allt och den som försöker sticka upp mot honom det minsta får snart ångra det. Grendel är den andre sonen och näst äldst. Han är något lugnare än sin bror och tycker att kunskap och medlande är en bättre väg än rå brutalitet. Den enda dottern heter Ylva och hon är i mycket lik deras mor Cana. Liksom modern är hon en lugn och sansad jägare som ser på sina bröder och deras smågnabb med ett överseende lugn (de är ju ändå bara pojkar).
Ulv är en beslutsam och kraftfull varulv med starka åsikter om hur en varulv bör vara och hans främsta bekymmer är för folket och deras framtid. Han är kanske rent av mer intresserad av folkets säkerhet än sina egna barn.
När barnmorskan så kommer till honom med två knyten i sin famn och presenterar honom för hans nyfödda söner tar hans hjärta ett skutt i bröstet på honom då han ser att tvillingarna bär det märke vilket vanligtvis utmärker den som är född att bli näste Vargherre. Men hans glädje dövas då barnmorskan förklarar för honom att barnen lider stor risk att dö i späd ålder och han väljer att vända de två pojkarna ryggen.
Tvillingarna får namnen Tony och Taliesin, och trots deras faders farhågor överlever de och växer upp. Men Taliesin förblir sjuklig och svag medan Tony på grund av faderns ointresse växer upp till en påhittig och otämjd rackarunge. Ulv anser att valpen verkar ha alldeles för mycket av den gamle Vargherren Lupe i sig. Lupe var Ulvs farfar och känd som en slagskämpe och kvinnokarl. Ulv vill inte bidra till att sätta ytterligare ett sådant brushuvud på varulvarnas tron. Han sänder bort Tony för att utbildas och tämjas, för att formas och styras. Den ende som vågar ifrågasätta vargherrens beslut är Angela, vampyrernas drottning. Hon är den äldste av Härskarna då hon som sittande drottning redan överlevt tre av sina härskarfränder. Hon påstås ha haft ett förhållande med Ulvs farfar, ett rykte som hon gärna uppmuntrar. Hon har utvecklat en ömsint vänskap med Tony och känner sig därmed tvungen att ta hans parti mot vargherren. Ulv förkastar dock hennes kritik och skickar ändå bort sin son. I fem år lever Tony i Salema, en av de få världar som endast tillhör vargfolken. Han utbildas av två utvalda tjänare, Freke vargmannen och Kattjina, den röda kattkvinnan. Den stora krigaren och den listiga jägaren är instruerade att lära Tony allt de kan, vilket de även gör. Tony tränas i både jakt och stridsteknik, men han undervisas även i varulvarnas lagar och moral. Varulvar får endast jaga om de måste och endast döda om det är tvunget. En varulv är ingen mördare, han är en jägare.
Åren passerar fort och Tony är snart åter hemma i Dalen, Härskarnas hem. Där hemma möts han av avund och rivalitet från sin äldre bror Bane. Bane ser Tony som en stark rival om Härskartiteln, vilken han personligen anser borde vara hans arvsrätt och ingen annans. Tony och Bane provoceras snabbt in i ett gräl med olycklig utgång och Ulv väljer att åter sända bort sin son. Men något går fel och den trettonårige varulvspojken hamnar i Darugha City, en främmande plats i en främmande värld kontrollerad av människor.
Förnekad sitt släktnamn och sin rang tvingas han försöka överleva i denna främmande värld och lyckas med lite tur och skicklighet att vinna sig en plats i Gaima, en av stadens många dolda varulvsflockar. Han finner sig snart hemma som medlem av en flock och som medborgare av Marchala, den värld där Darugha är den största staden. Marchala är en högt utvecklad värld men den ligger ganska långt ner i den spiral som utformar detta universum. Detta gör Marchala till en farlig värld, men inte en helt förgjord. Här finns mycket ondska och våld men även godhet och moral.
Tony som är övertygad om att hans familj har övergett honom i denna främmande och hårda värld hänfaller åt Darugha City med hela dess dekadans och förfall. Det största slaget mot honom är när han genom den kraft som för alltid bundit dem samman känner hur hans tvillingbror Taliesin dör. Tony lämnas med en smärtande tomhet i bröstet på den plats där kontakten med hans bror alltid har funnits till hans tröst. Han finner sig nu totalt ensam och detta driver honom djupare ner i den bitterhet som han redan känner mot livet i allmänhet och kärleken i synnerhet. Detta döljer han under en glättig och kaxig attityd. Hans övertygelse om familjens svek och det faktum att han som varulv tvingas leva i ett samhälle som ser honom och andra av skuggornas och ljusets barn som andra klassens medborgare får honom att långsamt anamma ett liv i bitterhet, brott och ytliga förnöjelser.
Tony glider runt i Draugha City tillsammans med sina två nyfunna vänner Michael och Avhelia. Avhelia är en bestämd ung dam som inte har mycket till övers för Tonys intresse för flickor. Michael är lugn och sansad och brukar vanligtvis försöka hänga på vad Tony än får för sig.
Tony utvecklar snabbt en nära vänskap med dessa två ungdomar och de följer varandra i vått och torrt. Tillsammans med dem gör han allt för att försöka glömma vem han egentligen är. Många av hans upplevelser är långt ifrån fläckfria men lika många är onödiga att berätta om. Han drar mellan lösryckta anställningar och från famn till famn utan att finna något han trivs med eller känner är värt att stanna för. Hans bittra tankar om kärlek förstärks än mer när vampyrdrottningen Angela viker sig för sina känslor och faller för frestelsen att närma sig den unga Tony i förklädnad så att han inte ska veta vem hon är. Angela är en varelse som Tony älskar och beundrar. Detta gör hennes svek än gräsligare än det hans föräldrar utsatt honom för. De förbjudna känslor som de hyser för varandra tvingar in Angela i en djup förtvivlan och Tony blir allt mer säker på sin sak. Kärlek är bara av ondo och alla typer av känslor bör man helst av allt förtränga. Han och Angela skiljs åt med brustna hjärtan och förmörkade sinnelag. På ytan blir han allt mer intresserad av att ta sig genom livet med minsta möjliga ansträngning. När Gaimas flockledare Kaj beslutar att leda flocken i en galnings korståg mot mänskligheten finner sig Tony plötsligt att han måste ta konsekvenserna för sina åsikter (som inte är samma som flockledarens). Hans surt muttrade protester mot Kajs ledarskap gör honom till ofrivillig ledare för ett tyst uppror som han inte vill bli inblandad i. Han finner sig snart i en sits där han är tvungen att försvara sig mot flockledaren. När striden är över står Tony som den nya ledaren för Gaima och måste därmed med ens växa upp från sina tonårsbittra utsvävningar och ta ansvar för hela Gaimas väl och ve. Ansvaret får honom att växa och inse att han kanske är mer värd än att bittert förkasta sitt liv.
En dag räddar han en ung kvinna ur en obehaglig situation. Hennes namn är Dani och hon är en god och vänlig själ. Hennes välvilja mot allt och alla gör att många tycker att hon är lite knäpp. Men hennes oskuldsfullhet och godhet lockar och förundrar Tony och han inser snart att han håller på att förälska sig i denna väna lilla varelse. Känslor som han först försöker förtränga men sedan ger efter för och med det får han erfara att även det mest hårdföra hjärta kan mjukna och finna sann kärlek och lycka, om så bara för en liten stund.


Samtidigt som Tony brottas med sina egna inre demoner smyger en skugga av girighet in bland de intet ont anande ättlingarna till Lupera. Denna girighet och maktlystnad får slutligen en upprinnelse i ett dåd så naturvidrigt som till och med får Zombierna att blekna och Tony kallas hem för att åter ställas öga mot öga med sina syskon och åter stå inför sin bror Bane. Tony kommer slutligen att mot bättre vetande ställas inför den avgörande kampen om Härskartiteln och det allt medan en gammal och stympad fiende till härskarnas folk långsamt återvinner sin styrka för att åter hota freden mellan folken.


Detta är inte en historia som handlar om storslagna strider eller om det godas strid mot det onda. Den handlar snarare om händelser som sker vid sidan av det storslagna. Händelser som är en del av Tonys utveckling från en oförstådd och ganska oförskämd valp till en ung man redo att ta upp striden om en titel som han inte vill ha men måste kämpa för eftersom han vet att det är det rätta och det som förväntas av honom.
Detta är inget mäktigt epos i stil med ?Sagan om Ringen?. Nej, detta är en berättelse i det stora eposets utkanter. De stora slagen har redan hänt i ett svunnet förgånget eller väntar på att hända i en förestående framtid. Detta är en berättelse som inte är slutet, inte heller början. Andra berättelser strålar ut från den, har sin upprinnelse här eller sitt avslut.
Tony är vår hjälte med alla sina sidor och det är honom vi följer, inte hans Härskare till far, hans jägare till syster eller lärde och krigare till bröder. Det finns många berättelser som anas i kulisserna, men just denna gång berättar vi Tonys berättelse. 


Fantasilös

Jag har inte haft någon inspiration på länge nu. Jag har inte gett upp det är bara det att jag börjar närma mig slutet på Vargkrönikan/Arvingen och där har jag någon mental spärr, just där, just de här kapitlen. Kanske för att det är ganska jobbiga kapitel och jag vill ha dem bra men det känns som om jag inte får till det.

Dessutom så sitter uppsatsen och gnager längst bak i mitt medvetande. Men den får vänta till vi har flyttat klart.

Jag har däremot lite inspiration till en annan berättelse från samma "universum".
En lite av en Romeo och Julia berättelse som utspelar sig under Varulvarnas och Vampyrernas krig ett par hundra år före VKA där Tonys farfars faster spelar huvudrollen.
Det blir min nionde berättelse från Vargkrönikan universumet (det var som tusan) och jag har bars en utav dem klar. Men då har jag att något att jobba med.

De andra är:
Två prequels; En som handlar om Lupe och en som handlar om Lupes son.
En deckare (som om jag kan skriva deckare) som utspelar sig under de åren som Tony befinner sig i Darugha City.
En berättelse som utspelar sig efter VKA där vi får möta Isagel av isfolket.
Sedan har jag tre noveller; En om Angela, en om Oliver och om alla tre.
Så har vi den här nya Romeo och Julia tjosan och slutligen Arvingen.

Hoppas att jag får tid och inspiration att avsluta alla, för förutom dem har jag idéer till två romaner till.
Älvdimma som handlar om en tjej som måste rädda sin pojkvän från älvorna. Jättens slott en lite historia som handlar om en tjej som råkar i klorna på en elak jätte.

Nu kommer lite bilder:

  Tony :) En liten skiss som jag ska försöka jobba vidare med när jag har tid.


 Tony och Dani i en mycket känsloladdad de av sitt förhållande. Även denna en skiss som jag nog ska jobba vidare med.

Request och Rättsravning

För ett (bra) jag sedan lade jag ut en novell i Fenixforum, den hette Angelas berättelse (och jag kommer sedermera lägga ut den här också) och utspelar sig i mitt Vargkrönikan universum.
Detta skrev jag i beskrivningen om ämnet och fick ett svar bland de som läste den;




Irma Brookbear
post Jan 31 2007, 19:40




:O Amagaad, jag läste ju vargkrönikan en gång i tiden, vad hände sen?! Nu fick jag ju lust att göra det igen! iik!


Detta gav mig glädje för det innebar att... jag var requestad!
Så jag plockade fram Vargkrönikan på min dator och började damma av den lite för att sakta men säker lägga ut den på fenixforum.

Med det påmindes jag om att en kompis till mig höll på att korrekturläsa den. Och jag fick genast fart att börja påminna henne och tjata på henne att få det klart så att jag kunde skicka in den till något förlag.

Säga vad man vill, men jag vill åtminstone ge den en chans!
Så lisa läser och rättar för fullt och jag...jag ska samla mod att ringa till lite förlag och höra hur det går till när man skickar in ett manus, hur och vart man ska skicka det, och hur lång tid det tar innan man får svar.

Jaja, så vet ni det.


RSS 2.0