Jag är rätt säker på att jag är galen

Torsdag 20080807
Vi sitter på förlossningen i Borås nu och hoppas på det hela, ja förlossningen, ska få för sig att sparka igång.
Jag har gått över tiden 17 dagar nu och vi är här på igångsättningsförsök. Jag har haft förvärkar i flera veckor men det har inte velat komma igång. Vi var inne på specialistmödravården i måndags och fick veta att min livmodertapp var "omogen". D.v.s den hade inte börjat mjukna och "utplånas" (läskigt ord).
Vi var tillbaka på en ny kontroll i onsdags och fick samma svar. Men nu fick vi också en tid för igångsättning vilket då var idag.
Nu har jag "gelats" två gånger och kommer nog få sova här i natt så vi får se vad de beslutar sig för i morgon.

Fredag 20080808
Morgon 07.30 Det var ju inte den bästa sömnen jar har haft, men jag har sovit. Jag fick en morfinspruta och någon tablett så jag kände inte av värkarna utom lite då och då.
Men nu är klockan halv åtta och effekterna efter sprutan har börjat att avta och nu börjar värkarna komma tillbaka.
Vid tio tiden i går kväll hade jag börjat öppna mig lite men inte tillräckligt (det var därför som ag fick sprutan att sova på). Jag var fortfarande i latensfasen då. Som sagt, det ska bli intressant att se vad de beslutar om idag. Ifall det blir mer gel eller om jag sätts på dropp. Bara jag får duscha av mig lite först.

-kring 9-10 Kom en av doktorerna in och kände på mig. Hon och barnmorskan ansåg att jag var tillräckligt öppen för att de skulle sticka hål på hinnan. Vid 10-tiden fick vi därför byta rum och barnmorskan stack hål på fosterhinnan och fäste en liten nål i huvudet på bebisen. Nu satte det igång på allvar!
Jag fick först lustgas, men när jag satte igång och kräktes fick jag ryggmärgsbedövningen istället (som jag hade bett om). Och så gav de mig även dropp med värkstimulerande. Jag kan erkänna att jag var bitvis borta under förlossningen, delvis beroende på drogerna som jag fick och delvis pga av själva ansträngningen.
Efter att de gett mig ryggbedövningen +värkstimulerande så övertalade de mig att ta mig upp på fötterna och gå på dass. Det var bra för det tog mig upp ur de värsta drogångorna. Nu var klockan ca halv tolv. Eftersom jag var så svag i benen men de (BM + undersköterskan) ansåg att jag kanske inte borde lägga mig ner igen genast så tog de in en gungstol och lät mig ha fötterna på några ärtsäckar.
Calle hade varit iväg och ätit, men va rnu tillbaka. Och nu började väl den värsta persen...för honom, för nu började mitt värkarbete på allvar. Det tryckte på och jag började ofrivilligt krysta med alla de skrik av ansträngning som dit hörde.
Läkaren ställde om lustgasen så att den gav mer syre och mindre gas. Det var bra för nu kunde jag och masken bli bästa vänner. Jag tjöt som en plågad själ i helvetet i masken. Devis för att jag visste att den skulle döva mitt skrik och det skulle därmed bli mindre jobbigt för oss alla.
Från det att krystande satte igång så var det en barnmorska och en undersköterska där hela tiden och de hade god uppsikt på både mig, babyn och Calle. De uppmuntrade oss och pratade med oss om våra framsteg hela tiden. De berättade vad som hände, vad de såg och vad jag skulle göra.
De gav mig en stark känsla av tillit och trygghet.
Calle skötte sig jättefint hela tiden, även om jag tror att det hela måste ha varit väldigt jobbigt för honom med. Min skrik, blodet, lukterna, inte veta vad han skulle göra bara att han egentligen inte kunde göra någonting för mig.
Men han satt hos mig hela tiden. Höll i min hand, klappade mig, höll i masken. Påminda mig om att andas ordentligt, att lägga mindre kraft i skriken och mer i trycket. Att "skrika neråt".
När babyn, vår son, Charlie tillslut kom ut kl 14.25 var det som...ja det var inte riktigt klok, inte riktigt verkligt. Han var lång och hårig och inte alls så blodig och slemmig som jag hade föreställt mig.
Det var nog något av det skummaste och mest magiska jag någonsin varit med om.
Bara helt grymt fantastisk.

Vikt 4060gr
Längd 52 cm

Långt svart hår.
Världen finaste.

Lördag 20080809
Han har lite feber, hans värden är bra men infektionsnivån har stigit under natten. Han har fått flytta över till Neonatal avdelningen och de har satt honom på en antibiotikabehandling.
Charlie mår alltså inte så bra. Han orkar inte suga på bröstet och har ont. Men han får nu den vården som han behöver, med medicin och vila. När jag känner att jag mår bättre och orkar får jag också flytta över till Neonatalavdelningen. Men då måste jag orka det också för dör måste jag kunna ta hand om mig själv. Medicin, mat allt. Men jag kissar bra, blödningarna har minskat (tycker jag), Det enda är att jag fortfarande är väldigt trött. Men vila får jag väl lika mycket där som här på BB.

Jag får pumpa bröstmjölk, pumpa brösten. Delvis för att Charlie ska kunna få det att äta i stället för bara mjölkersättning till han blir bra nog att suga själv och delvis för att jag ska få igång produktionen i mina bröst.

Söndag 20080810
Efter en god natts sömn känns det fortfarande mycket jobbigt att inte har Charlie i närheten. Att han är där och vi är här.
Men man känner sig lite mer utvilad. Fast det känns fortfarande som om jag ska börja gråta varje gång som jag tänker på det.
Att inte få ha honom här. Att efter nio månader inte få ha honom här! Att han ska vara "borta" från mig i en vecka till.
Ok, jag kommer ju få vara hos honom när jag känner mig stark nog. Men det är ändå så jävla jobbigt.

Tisdag 20080812
Jag är nu på Neonatalavdelningen. Har varit här sedan i söndags. Inte så länge kan tyckas men det känns som evigheter.
Charlie mår mycket bättre. Han äter bra, mycket bra till och med. Men jag mår inte bra. Jag vill inte vara här. Jag känner mig spänd hela tiden, kan inte riktigt slappna av, och med det följer att jag har ont överallt.
Jag kan inte slappna av, vill bara åka hem.
Det är inte det att jag känner mig i vägen, eller överflödig eller otillräcklig (jo lite otillräcklig) jag mår bara inte bra av att vara här.
Jag har nu varit hemifrån i sammanlagt fem dagar. Det kanske inte är så mycket vanligtvis men för mig, i denna miljö så känns det bara hemskt.
Jag mår så illa.

det känns mycket bättre när Calle är här. Jag slappnar av så då. Men så fort han åker börjar jag må skit igen.
Jag vet inte vad det är.
Jag vill hem!

Onsdag 20080813
De säger att Charlie kan få permission. Vi kan få åka hem idag! Men då måste vi vara tillbaka i kväll och i morgon bitti för hans medicin. Men skit samma, vi får åka hem!

Nu var det bra länge sedan som jag uppdaterade min blogg. Men det beror på många saker, bland annat att jag för ca två veckor sedan blivit mamma (äntligen)!

 Ett sista magkort på min mage ca en vecka innan Charlie föddes.

Den 8 i 8 klockan 14.25 föddes min lille son Charlie. Det var en allmänt omtumlande upplevelse som jag delvis dokumenterat i min dagbok, dessa anteckningar kommer jag att lägga ut här i sinom tid när jag orkar och hinner.



Nu har vi varit hemma i en vecka. Vi var nämligen tvungna att vara kvar på sjukhuset i en vecka tyvärr. Detta eftersom Charlie hade en infektion på grund utav att han bajsat i fostervattnet och sedan troligtvis legat i det ganska länge.
Jag har mått jävligt dåligt och bara fasat för det faktum att Calle ska tillbaka till jobbet snart. Men sköterskan på BVC har varit underbar mot oss och det har varit väldigt skönt att komma och prata med henne. Dessutom så känner jag att jag och Calle fått en närmare kontakt och i alla fall jag vågar prata mer öppet om hur jag känner och tänker vilket har varit underbart just för att jag mått ganska dåligt.

Det har framförallt varit matandet av Charlie, amningen som stressat mig. Eller en bärande faktor till att jag mått dåligt i varje fall.
Jag har haft svårt att äta, mått illa, kräkts, varit utmattad, haft svårt att sova och känt att det varit svårt att knyta an till min lille pojke. Ja visst, stress och svårt att sova är något som drabbar alla nyblivna förstagångs mammor men jag har verkligen mått skit och varit på god väg in i en depression.
Men i fredags beslutade jag mig, med stöd från Calle och BVC-sköterskan, att jag skulle sluta amma, bara för att se om det gjorde någon skillnad. Och jag mår redan bättre.
Min aptit är tillbaka, och även om min mage fortfarande är lite orolig så kräks jag inte längre och magen känns bara bättre och bättre.
Det var rätt beslut för mig att sluta amma.
Vissa mår bra av att amma och älskar det, andra gör det inte och så ser världen ut.

Och allt eftersom tiden går känner jag mer och mer att jag är en mamma, att jag har en son. Det är fortfarande svårt att begripa, men jag tror att det kommer att krypa in i mig allt eftersom. Särskilt allt eftersom han blir äldre. Men jag längtar till den här spädåldern är över och han blir mer Baby, mer "toddler" som det heter på engelska.
Jag har lite svårt för det här att han behöver mig precis hela tiden. Jag har svårt att gå upp i att bara vara en mamma. Men det behöver jag inte vara och det kommer jag inte vara. Jag kommer vara en mamma, Charlies mamma. Och jag kommer att vara det på heltid. Men det kommer inte att hindra mig i med mina intressen eller det som jag vill och kan göra. Jag får naturligtvis lite mindre tid till dem, men behöver inte ge upp dem helt.
Och snart har jag kanske tid över till att avsluta min uppsats och mina romaner; Arvingen en berättelse ur Vargkrönikan, Älvdimma, Drakmagirkerna (working title) och SagoBerätterskan (working title).

Ja, då har man gått tolv dagar över tiden. Och inte har det varit världens roligaste tolv dagar, med denna värme och sol och svullna fötter och händer. Bebisen rör sig och jag har förvärkar men mer än så tycks det inte vilja bli.
*suckar*
På måndag (v 42+0) har vi fått tid på specialist mödravården för att de ska titta till våran bebis och då fatta beslut om hur och när och om det blir en igång sättning. Det känns i varje fall ganska trevligt att ha en tid. Då har vi ett nytt mål ifall inget händer innan dess. Och hur det än går så kommer vi att i varje fall få se vårat barn senast måndag.
Men..jaja, det är inget att göra något åt, men det är surt att det inte vill komma igång. Bebisen bara ligger i min mage och blir större.
Tråkigt är vad det är.

Trött, varm, grinig och svullen är jag också. Fötterna och benen känns som om någon har lindat in dem med en filt av fläsksvål. Fingrarna bara värker och jag ser ut som...jag ser ut som mig sjäklv fast lite större. Själv tycker jag att jag ser gräslig ut men alla andra säger att jag ser fin ut. De säger de bara för att göra mig glad, tror ni inte det?

Nä, lite jordgubbar och mjölk nu så blir jag kanske lite gladare.