Jag är rätt säker på att jag är galen

Detta är Angelas berättelse.
Angela är min vampyrdrottning, hon har en ganska liten men i mina ögon framträdande och viktig roll i Arvingen. Det här är är hennes berättelse om vem hon är och vad som ledde henne till de val som hon gör i Arvingen.

Det är lite av en synopsis, men egentligen för lång för att vara det, så den är mer som en novell. Jag har nämligen planer på att utveckla den, brodera ut lite :)

Det här är Del ett av..jag vet inte två...tre? Vi får se.
I den här delen berättar hon om sitt liv som dödlig och hur hon blev vampyr. Men framförallt om hennes två första kärlekar.

Ha överseende med mig, detta är det första utkastet och därför lite... aehh... sisådär.

Angela

Del ett

Även en vampyrs hjärta kan krossas. Vi låtsas väldigt sällan om det, men det är så det ligger till.
Mitt hjärta har krossats fyra gånger, fyra smärtsamma gånger. Och det är om dessa fyra hjärtesorger som jag nu ska berätta.
Min historia börjar redan då jag fortfarande var människa, fortfarande var dödlig.  Då jag var ung och oskuldsfull. Du har kanske svårt att tro att jag någonsin varit det, men det är sanningen.

Jag levde i ett land som inte längre finns, på en liten gård vid en numera uttorkad sjö. Min familj var av fin börd och varorna från vår gård var av hög kvalité och efterfrågade över hela riket.
Jag älskade verkligen mitt liv där, huset, gården, stallet och hästarna. Min fars marker med odlingar av vid och oliver så långt ögat nådde, huset, trädgården och sjön. Allt var så vackert där.

Jag var trolovad till en ädling, en man många år äldre än mig. Men det var inget jag ifrågasatte, det var min faders önskan och jag fogade mig.
Men när jag var sexton år blev förälskade jag mig i en av drängarna på gården. Han var så vacker, starks om en oxe och skön som en sommarkväll.
Varje gång som jag såg honom tog mitt hjärta dubbla språng i mitt bröst och mina kinder hettade. Han behövde inget annat än be mig och jag skulle göra allt för honom.

Men min far fick reda på våra känslor, och trots att vår kärlek var ren förvisade han drängen från gården och mig till ett nunnekloster, med förbud om att träffa en enda man intill min bröllopsdag.

Jag var övertygad om att jags kulle dö av sorg och brustet hjärta där i klostrets kalla salar. Men det var där, på klostret som jag mötte mitt öde.  Hennes namn var Ianthe och hon levde djupt ner i klostrets katakomber. Hon var ett Nattens barn. Om nätterna vandrade hon genom klostrets salar och livnärde sig på de dygdiga nunnornas blod, men aldrig mer än att hon för dem förblev en hemlighet.
Jag kom samman med henne under en månklar natt då jag sömnlös och tröstlös själv vandrade i klostrets korsgång som inramade den vackra klostertärdgården. Jag fann i henne en vän och förtrogen som förstod mig i min ensamhet och olycka och jag älskade henne för det. Hon var en varelse lika dold och undangömd som jag.

Trots att hon likt mig hölls gömd i klostret avundades jag hennes frihet och självståndighet. Hon levde ett liv som hon själv valt att leva och hennes liv blev något som jag själv började åtrå.

En natt gjorde hon mig den äran att skänka mig odödlighetens gåva.  Min familj sörjde, som de borde som det förväntades av dem. Men både min far och min blivande make fann min död och den sjukdom som förekom den såväl mystisk som olycksbådande. Tre dagar efter min begravning sökte de två samman med några män från gården och en helig man därför upp min grav för att försäkra sig om att deras farhågor inte skulle bli besannade.

Hade det inte varit för min älskade Ianthe hade mitt nya liv tagits lut där, redan innan det börjat.
Hon förde mig i säkerhet i sin krypta under klostret och tillsammans beslöt vi att söka hämnd på min far och min trolovade.

En natt sökte vi upp dem på min faders gård. Vi plågade dem, skrattade åt dem och vi drack av dem. Jag avslutade själv livet på min trolovade. Och det var där, mitt i denna galenskap dränkt i blod som min forna kärlek steg in genom dörren redo att befria mig från den ondska han ansåg slagit klorna i mig. I förtvivlan såg jag mina två älskade kämpa, och oförmögen att handla såg jag dem avsluta varandras liv. Genom att med sin sista ansträngning kasta sig själv över ett vässat spett avslutade min levande kärlek bådas liv. Jag kan fortfarande inte svara på vem av dem jag sörjde mest. I förtvivlan och med brutet hjärta satte jag eld på min faders hus och flydde ut i natten för att aldrig återvända.

Jag fick ett ryck på tåget i morse och skrev en kort scen till min (kanske) deckare Den Spräckta Galsbubblan.
Karaktärer är Kommissariue Houdini och hans assistens Löfgren. 
Ni som läst Arvigen- en berättelse ur Vargkrönikan ©  i fictionforumet på Fefo känner till miljön Darugha City och har även stött på Houdini och Löfgren tidigare. Det är deras första fall tillsammans och det handlar om mordet på den religiösa frikyrkoledaren Mäster Tomaso.

Löfgren var inte den som syntes ofta ute i krogsvängen. Inte ens under sin student tid vid polishögskolan hade han gjort sig särskilt känd för att festa mycket. Men "Det Svarta Lammet" var nog det närmaste han någonsin kommit en plats som han ville kalla en "sylta".
Det kändes som om han och Kommissarien hade klivit rakt in i en gammal FIlm Noir. De dolda båsen längs väggarna och de små borden som alla var skumt upplysta av små pölar av dimmat ljus, röken som hängde tungt över golvet och den buttre mannen bakom baren som överdrivet noggrant puttsade ett drinksglas medan han bistert betraktade dem, allt gav Löfgren en känsla av mörka gränder, oundvikliga öden och deckare som fåordigt fällde hårdkokta kommentarer. Den enda skillnaden var att det i så fall skulle stått en yppig femme la femme i tight fodral och tung ögonlock på scenen som andades fram en deprimerande blues och inte en ung man i slitna jeanse som hest stönade en punk/rock ballad för den halvtomma lokalen.
Löfgren och Houdini slog sig ned vid ett av de små borden och en blond ung kvinna som såg ut att knappt ha ålder inne släntrade fram till dem och frågade vad det fick lov att vara.
Löfgren slogs av en plötslig oro att barägaren, eller vad han var som stod bakom disken och blängde på dem, skulle bli förbannad på dem ifall de inte beställde något, men Houdini förklarade lugnt att de var där i tjänsten och inte skulle ha något, men att hon kunde hälsa Tony att de ville tala med honom när han var klar.
Flickan gjorde en svårtolkad min men nickade och lämnade dem ensamma vid bordet.

Ja. Thats all folks. Inspirationen är en svår älskare.
PS Innan någon får för sig något, jag har Copyright  © på det här :P

Jag har alltid varit lite av en författar-wanabee. Jag har alltid skrivit (mer elle rmindre bra) berättelser (för det mesta fantasy av olika slag). Och eftersom det finns ytterst få forum för författare som vill visa upp sina egna alster (vilka inte är fanfiction)  så får jag använda min egenm blogg tille en sådan plats.

Detta är en gammal text som jag skrev...ja vad kan det var anu? 6-8 år sedan? Det är slute tpå en berättelse som jag inte ha rnågon början, inte heller någon mitt på. Bara en ide´ ;)

Här är den då:

Slutet

Striden hade varit hård. Blod och svett hade blandats med strandens gyllene sand och havets salt.

Mina krafter var uttömda, så även hans. Jag var förvånad över att vi båda fortfarande levde, men tränade av samma mästare kunde vi kanske inte vara annat än varandras likar.

Med varje vingslag smärtade som tusen knivsting sänkte jag mig ner mot stranden och Lloche, min barndoms lekkamrat, min vän. Av hans rustning återstod bara skrot, hans kropp var täkt av brännskador och blödande sår, det ljusa håret hängde i svedda stripor. Och ändå, trotts att han var utmattad och stod vid livets ände, ändå lyste han av den där inre glöden, det ljuset som bara återfinnes hos en hjälte, en sann hjälte. Jag slöt ögonen och svalde, min kropp återgick till sin sanna mänskliga form och jag föll handlöst de sista metrarna. Jag tog mig upp på knä och vände en mörk blick mot honom. Lloche, min vän, med en sista kraftansträngning tog han sig upp på fötter. Haltande tog han sig fram emot mig stödjandes på sitt svärd.

Det där förbannade svärdet! Den vita klingan som Silvermagikern hade smitt åt honom. Varken min hetaste eld eller grymmaste besvärjelse kunde ens repa dess sjungande blad. Det enda vapen kraftfullt nog för att döda mig. Jag visste med ens att det var över, att allt var över. Jag mötte hans klara blick och nickade, han viste också. Jag såg hur han kämpade mot tårarna, mot sorgen. En hjälte kunde inte tillåta sig att gråta över fallna fiender eller över förlorade vänner.

"Vi har en profetia att uppfylla, min vän. Både du och jag vet att slutet är oundvikligt."

Han skakade på huvudet som om han försökte att ruska av sig de sista spåren av tvivel.

"Är det inte underligt," sa han. "Hur tiden kan förändra än människa?"

"Jo," svarade jag. "Jag har märkt det."

Lloche sträckte ut en darrande hand för att röra vid mig, låta fingertopparna smeka min kind, mina läppar och min hals innan de slöts kring juvelens kedja och drog till. Den vägrade brista och han stönade, det stod nu slutligen klart för honom att det inte fanns någon annan utväg. Han skakade i hela kroppen och jag visste att det varken var av rädsla eller köld.

"Var det verkligen meningen att det skulle sluta så här?"

"Det vet bara Gudarna. Men ett vet jag, vi valde våra vägar för längesedan och det är inget som vi nu kan göra ogjort. Allt som återstår för oss är att uppfylla de Gyllene skrifterna. Rädda världen Lloche, bli den hjälte du är. Den du föddes till att vara."

Jag visste att han aldrig skulle ifrågasätta skrifterna. Hedern, det var allt för honom. Riddarkodexen, hans liv, han kunde inte låta känslorna gå före allt det. Vi såg på varandra, barndomsvännerna, de älskande, fienderna. Jag log mot honom.

"Farväl då, mitt hjärtas broder."

"På återseende, min själs syster."

Medan jag böjde mitt huvud i bön höjde han sin vita klinga, lät den falla och jag lämnade den här världen.