Jag är rätt säker på att jag är galen

Jag har kommit på mig själv med att tänka och planera för mycket. Oroa mig, tänka på och planera inför det kommande året, hur lilla M kommer att utvecklas och vad vi ska göra allt eftersom han blir större, kan sitta, kan äta, kan vända sig, krypa, gå. När han är tre, fyra, sex, åtta, tolv månader.

Men det resulterar bara i att jag får mer kryp i magen, kryp, kramp oros kyla. Jag vet inte. Han är bara två veckor, och jag oroar mig säkert innerst inne för hur det ska bli när Calle går tillbaka till jobbet och jag blir ensam med en treåring och en tvåveckors. Det jag längtar efter är väl att det ska bli liite enklare med allt och jag inbillar mig att det ska bli lite enklare när lilla M är en, två tre, fyra månader, allt eftersom. Det kommer det väl bli också. Jag vet inte.

Sedan oroar jag mig mycket för hur det ska bli med lilla C, hur jag ska orka och hinna med en liten treåring och ge honom den tid och uppmärksamhet som han behöver och förtjänar.

Mitt i alltihopa så tänker och oroar jag mig för mycket för allt. Hur vi ska få till en rutin, när dagis börjar igen. Hur vi ska göra om ett år, ska lilla M in på dagis när han är ett eller ett och ett halvt? Jag måste ju börja söka jobb. När ska jag få tid med lilla C? När, hur var? Och så mitt upp i allt i hopa det där med amningen. Kan jag inte bara bestämma mig? Grejen är att jag inte, innerstinne inte vill amma. Erkänn det och gå vidare!  Och så skäms jag, för ett det egentligen går bra att amma, och den där sjunkande och kramande känslan i magen som jag får när jag ammar går att överleva. Men jag vill inte.

Dåså, det där med amningen.

Lilla M är en vecka och fyra dagar nu, och jag vet inte vad jag ska ta mig till med amningen.

Lilla C blev aldrig riktigt ammad eftersom jag fick en gräslig baby-blues nästan depression med honom och upplevde amningen som gräsligt jobbig. Så han flaskmatades helt och hållet från det att han var ca en och en halv-två veckor gammal.

Nu när jag blev gravid denna gången tänkte jag att jag skulle ge amningen en chans eftersom, ja det är det "naturliga" och alla rekommendationer ändå är att de ska få så mycket bröstmjölk som möjligt, även om det inte är något skadligt med ersättning.

Men även om det egentligen gått bra att amma (även om han är hungrig hela tiden, men sådär är det med färska bebisar) det tar ju ett tag innan allt har kommit igång och kommit i ordning så har jag redan börjat tvivla på amningen.
Den fungerar som sagt egentligen bra, det finns mjölk, den rinner bra och han är bra på att ta bröstet även om det gör ont de första tagen. Men... jag vet inte om jag trivs med att amma, varje gång som det är dags så knyter det sig i magen på mig och jag får en obehagskänsla. Inte av att ha honom tätt inpå utan jag tror att det har något med brösten att göra, för samma känsla som jag får när han ammar får jag även när jag handmjölkar eller bröstpumpar. Det knyter sig och jag mår lite illa och får lust att gråta.
Varje gång som vi väljer att ta flaskan (på kvällen och natten och nån gång ibland på dagen) så får jag en stor lättnadskänsla.
Ibland känns det å andra sidan helt rätt att plocka fram bröstet och amma, inte jobbigt förrän det väl kommit igång och magen börjar knyta sig. Ja magen inte livmodern, jag känner skillnad på dem.

Vårtorna ömmar också, svider och ömmar, men hallå, det kan gå över.
Det kan helt och hållet ha att göra med att det inte kommit riktigt i gång än.

Men jag vet inte, å ena sidan ser jag alla fördelar med att amma; maten är alltid tillgänglig, alltid rätt temperatur, behöver inte ständigt komma ihåg att man med mig flaskor och pulver. Närheten och det att detta är det som brösten ändå är till för.
Men å andra sidan är flaskan enkel, snabb, jag vet precis hur mycket han får i sig och kan anpassa den helt efter hans matlust. Närheten kan vi få ändå. Jag slipper läckande och värkande bröst...

Precis som förra gången håller amningen på att bli det som drar ner mig. Jag vill bara gråta när jag tänker på det, mest för att jag tycker att det är fel av mig att sluta när det ändå går bra och han suger bra.

Jag undrar hur mycket av mina obehagskänslor som egentligen bra är hjärnspöken och ifall jag ska kämpa på eller ge upp (fast det är väl där problemet ligger; att jag ser det som att "kämpa på" och "ge upp").
Det skulle vara skönt att övergå till flaskmatning, men så ränker jag att jag kanske kommer ångra mig sedan och då är det för sent.

Jag har försökt att prata med min sambo om det, men han säger bara att jag ska göra som jag känner är bäst, fast han nog innerst inne tycker att jag ska ge det mer tid.

Jag skulle vilja ge det mer tid... helst en månad i alla fall. Men jag tvivlar, på amningen, på flaskan, på mig själv.

Från familjeliv.se fick jag tipps, eller förslag eller vad man kallar det om något som kallas D-MER (Dysforic Milk Ejection Reflex) vilket kort och gott innebär att kroppen reagerar negativt på det dopamidfall som sker när mjölken rinner till vid amningen. Man upplever en obehagskänsla, deprimerad, äcklad, tvångstankar o.s.v.

Läs mer här, här och här.

När jag läst om det får det mig att tro att det är detta som jag ”lider” av. Särskilt med tanke på min erfarenhet från lilla C då min depression och obehagskänslor gick ur mig direkt efter att jag slutade att amma.

Frågan nu är ifall jag, med denna kunskap i bagaget ska ge amningen ytterligare lite tid. Eller ifall jag likt förra gången ska övergå till flaskmatning.

Jag är splittrad. Å ena sidan vill jag väldigt gärna amma, men å andra sidan så är det så mycket skönare att använda flaskan, slippa obehaget helt och bara jaa…

ena stunden vill jag ge amningen en chans, ”kämpa på” och försöka i åtminstone en månad till, i nästa stund vill jag inte göra det mer utan bara flaskmata. Jag vill amma, men jag vill inte att mina obehagskänslor ska förstöra hela spädbarnstiden … igen, som det nästan gjorde helt med lilla C.

Jag vill njuta och må bra med min bäbis inte må illa och rysa varje gång som han ska ha mat.

Dessutom har jag haft ett amningsuppehåll på nästan ett och ett halvt dygn vilket i sin tur lett till mindre mjölk. Har jag redan sabbat mjölkproduktionen och går den inte att få igång igen? Är det värt att försöka få igång det igen om jag ändå kommer lägga av efter ett tag, vilket jag tror att jag kommer göra… kanske… jag vet inte.

Letade efter ihopvikbara barnbadkar (flexibath) och snubbalde över det här: Tommy Tube. Ett badkar för barn 0-2 år. Tanken är tydligen att det ska påminna barnet om att ligga i mammas mage när de badar. De viks liksom ihop och stoppas ner i vattnet som ska räcka dem upp till axlarna, olika mycket vatten beroende på barnets åler/storlek (hoppas att alla föräldrar minns Arkemedes princip när de fyller på vatten och innan de stoppar ne barnet i det)

Ok, jag förstår tanken. Men visst tusan ser det ut som ett skämt?

Tommy Tube finns att köpa bland annat på barniallt.se

Medans jag egentligen borde göra något viktigt (som att skriva färdigt min snart en månad försenade sista uppgift för min distanskurs) så sitter jag i stället här och... surfar.
Kollar Facebook, min farm på framville, skriver lite twitter (vilken jag fortfarande inte bestämt om den ska vara på engelska eller svenska) och funderar på om ifall jag nu ändå inte ska göra något viktigt så kunde jag väll tittat på Laputa: Castle in the Sky i stället.

Ah GUD!

Lille C var på sin första inskolningsdag på förskolan idag ^^
Det gick riktigt bra. Så fort ytterkläderna åkta av sprang han iväg och letade upp leksakerna.
Han lekte med de andra två små barnen som var där och var inte fullt så grinig som han kan vara med tanke på att det var mycket nära hans middagslur.

I morgon ska vi dit igen och vara där lite längre.
Jag tror nog att det kommer att gå bra allt det här. Det enda som bekymrar mig är det där med sovstunden. Eftersom han är van att sova med sina valar borde han kanske ha dem med sig, men å andra sidan så är ju valarna små så risken är stor att de skulle försvinna och så kan vi inte ha det!
Jag tänkte mig nog att vi skulle prova att sova utan valarna när han ska inskolnings sova där och så får vi se hur det går. I värsta fall får vi väl ordna det på något sätt.

Jag har en sådan förjäklig PMS-ilska idag, och hade i går.
Jag går i taket för ingenting, och då menar jag INGENTING!
Det är väl inte riktigt som när jag var typ sexton och började stortjuta för att vi inte hade några ägg när jag skulle göra plättar men ändå.
Eller ju, förresten, det är lika illa, bara det att nu blir jag arg i ställe för att börja lipa.
Och med en klängig och uppmärksamhetskrävande 17-månaders pojke så blir det tyvärr många opåkallade utbrott utlösta av just nämnde lilel pojk.
Ibland blir jag så arg att jag vill slå på något, men jag skulle aldrig kunna slå lille C hur arg jag än blir. Men jag undrar om inte mina utbrott av ren ilska kanske inte är minst lika skadliga som en örfil.

Han förstår ju inte vad jag är arg för, särskillt inte när inte ens jag själv förtår det. 

Jag och Charlie var på lekplatsen i förmiddags, kallt och blött var det och vi var nästan helt ensamma, men kul hade han i alla fall.

Nu när han ligger och sover så tittar jag på gamal bilder (eh... åtta månader gamla biler) och förundras över hur mycket som hänt sedan dess.

Jämför bara:



















Charlie på Lekplatsen 6 månader gammal.






Charlie på lekplatsen 14 månader gammal.


Då kunde han bara sitta och förundras över denna undelriga plats. Idag går han, springer, kryper, gräver letar och leker.  Han har riktigt kul helt enkelt. Min lilla plutt.

Jag ville bara dela detta med... ja vem som nu får för sig att läsa.

Nu måste jag arbeta vidare med min inlämningsuppgift (bläh!).

I går var vi vid stranden här på orten. En mycket fin strand, väl lämpad för både småbarnsfamiljer som hundar och parande ungdomar, så länge alla håller rent efter sig  =(

Charle satte av ner till vattnet så fort jag satte ner honom på stranden, jag försökte hindra honom ett par gånger, jag ville att hans kulle äta först, men det var ingen idé. Så tillslut satt vi alla i vattnet och lekte med sanden.

Jag lärde mig ett par saker, som att alltid ha med mig extrakläder. En läxa som jag lärt mig förr, men ändå har svårt att komma ihåg. Han fick bada i sin lilla skjorta, men det innebar att han inte hade några torra kläder att ha på sig på stranden. Han kan ju inte leka i sanden i en kall och böt tröja heller! Men vi gjorde vårat bästa att skyla honom med handdukar, skugga och sjalar så att han inte fick för mycket sol på sig.

Men nu vet jag det till näta gång.

Kusin Saga kom också på besök. Även hon skulle sitta i vattnet med kläderna på, även om hennes mamma försökte hindra henne. Men är man på stranden så ska man ju bada. Eller hur?

Ja, inte riktigt pank, men inte så mycket pengar, men så är det när den ene är föräldraledig, ekonomin krymper litet. Jag hoppas på att kanske kunna extrajobba lite till hösten och få ett jobb till våren. Men så hoppas jag ju på att få till men examen till senast nästa vår så...

Charlie var feberfri i morse, en sådan lättnad. Men det var en lite jobbig natt, han var lite gnällig, jag hade inte sovit sedan klockan fyra på morgonen... ja. Men så somnade han helt tillslut och jag med, vi fick sova till sju bägge två. Sambon gav sig i väg vid samma tid, han skulle ut och fiska med svågern och dennes vapendragare.
Så det har bara varit jag och Charlie idag. =) Det var ett tag sedan.
Vi gjorde i stort ingenting. Tvättade ju, åt mat, tog en promenader. Tog det lugnt. Ganska skönt. Jag hade tänkt att vi kanske skulle ha åkt till Allum, men det blev inte av. Det blev för sent, krockade med Charlies är och sov stunder. Det spelar direkt inte någon roll, han kan äta var som helst och somnar när han är trött. Men han har ju just varit sjuk, så jag ville inte heller ta i för mycket. Jag var lite för lat också. Det är lite jobbigt att komma iväg nu för tiden ^^

Men vi rensade rabatterna, Charlie ville nödvändigtvis hjälpa till, särskillt med att dra i rosorna. Men det tyckte inte hans mamma var någon bra idé. Och som vanligt kastade han bort sin solhatt, så jag fick ta till Åtgäreder.
<--
Ser ni vad fin han är =)

Jag skymtade f.ö en tand i överkäken idag. Den har fortfarande inte brutit fram, men det är hårt där och man skymtar något vitt under tandköttet. Snart så blir en lika bra expert på att gnaga som Sunny Baudelaire.

Charlie föll ner från våran säng idag. Han satt upp i sängen och jag vände mig bara om för att hämta en tröja ur garderoben när jag hörde ett *dush* bakom mig och ett skrik.

Han hade nog lutat sig fram för att försöka ta draperierna som hänger runt våran säng och bara lutat sig lit för långt, och jag hade satt honom bara lite för lång ut på sägen. Inte på kanten en bra it in, men inte tillräckligt långt in.

Jag slet genas upp honom från golvet och försökte trösta honom. Han skrek och skrek och skrek och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ringde till BVC och fick genast komma in med honom.

Men efter att den värsta skräcken hade lagt sig hos Charlie så var han glad, skrattade, lekte och rörde både armar och ben, satt rakt och stod med stöd (som alltid). Han var uppmärksam och nyfiken som han brukar.

Vår BVC sköterska kollade honom och kontrollerade att han kunde koncentrera sig på saker som vanligt. Så han tycks inte ha fått några men, ingen hjärnskakning, inga brutna ben. Han sover i sin säng nu, men jag är fortfarande lite uppstressad.

Det var så himla hemskt! Och jag kände mig som en så dålig mamma (det gör jag fortfarande lite). Men BVC-sköterskan försäkrade mig om att dettas händer så gott som alla barn och föräldrar förr eller senare, och att det kunde ha varit mycket värre; stengolv, högre fall eller fallit annorlunda.

Det känns fortfarande gräsligt, men Charlie verkar må bra och det är huvudsaken. Men jag kommer att fortsätta att ha uppsikt på honom. Under tiden får jag trösta mig med att det gick bra och att det kunde ha varit mycket värre.

Här är inläggen i min..ja typ blogg som jag krivit i min beskrivning på Familjeliv.se
Jag tänkte rensa lite för den är så läng nu men ville inte ta bort det helt. Så jag lägger upp den här :-)

Det handlar om från det att vi började försöka blir gravida till charlies fjärde levnadsmånad.

Dvs nästan ett års inlägg.
Från 200710 19 till 2008 12 02

20081202
Charlie har två nya jud för sig: Blubb blubb (prutt) och Kchh! Han skrattar (typ) också när han tycker att något är kul, som att bli kittlad eller mamma eller pappa ger ifrån sig ett roligt ljud.

20081110
Phu, Charlie blev tre månader i lördags. Gud vad tiden går fort.
Han hade sin 1a vaccinspruta i tisdags, gnällde bara lite.

Och han har kommit på att man kan gurgla och skrika samtidigt, allt till belåtande effekt :-D dvs Mamma blir extra stressad av skriket.

20081008
Idag blir Charlie två månader!
Grattis min lille klump!

20080908
Grattis Charlie en månad :-)

20080902
Stor dramatik idag när navelstumpen rök. Fick panik eftersom han blödde, även om jag vet att det är som det ska vara. Men allt ordnade sig till det bästa :-)
humm...den här "typ-blogg" bloggen börjar bli rätt lång.

20080901
Idag börjar min första vecka ensam med Charlie. Calle gick tillbaka till jobbet idag. Det är lite nervöst, men hittills har det gått bra (peppar peppar).
Vi ska till BVC igen idag. det ska bli kul att se hur mycket han har vuxit och vad han väger för han äter som en häst. Är redan uppe i 165ml per mål.

20080825
I fredags var vi på BVC igen. Charlie växer så det knakar och det är kul. Men jag har inte mått så himla bra. Det har bland annat varit ammningen som gjort mig stressad och, ja, olycklig. Vi pratade med BVC-sköterksan om det och hon sade att det lät som om jag skulle må mycket bättre av att sluta amma, men att det var helt mitt eget beslut.
Det kändes skönt att få höra det från en sköterska för jag var redo att spy på det (vilket jag redan hade gjort tre mornar i rad). Så jag har slutat att amma och mår redan mycket bättre. Jag äter bättre och såver bättre och är inte alls lika stressad och nervös längre.
Skumt att man kan reagera så olika på det här med ammning. Vissa älskar att amma medan andra bara avskyr det.

20080821
Charlie är nu 14 dagar gammal. Och jag tror att vi har börjt få lite ordning på saker och ting.

20080813
Charlie fick permission idag och vi kan åka hem. Men vi måste tillbaka ikväll och i morgonbitti för hans medicin.

20080809
Charlie har en infektion efter att ha bajsat i fostervattnet och troligtvis legat i det ganska länge (överburen som han är). Han har just nu flyttats över till Neonatalavdelningen.

20080808
Charlie föddes kl 14.25

20080805
Var på Specialist Mödravården igår. Bebin mår prima men min livmoderhals är omogen. Så ja... det är orsaken tilla tt inget händer. Dumma livmoderhals.

20080730
10 dagar över. Har tid hos BM idag.

20080729
9 dagar över. Ingen bebis än.

20080727
Idag har jag gått över 7 dagar. *pust*. Inte det roligaste och man blir bara stressad av det. Värmen hjälper inte direkt till heller.
Jag vill bara att den lille ska komma ut nu. Både jag och Calle längtar ihjäl oss och det är extra jobbigt nu när man gått över tiden. Jag tror att Calle är mer stressad av det än jag, eller snarare; han tar ut sin stress på ett annat sätt än jag. Han blir nervös och kan inte sitta still, jag bara ligger i sängen och läser böcker.
ÅH! Kan inte ungen komma snart! NU!

20080630
Kräktes igen i morse, flingorna, joucien och mjölken, all tkom upp på nytt. Så hitills idag ha rjag bara ätit en bigarå. Har försökt äte lite frukt, men kroppen gillar itne fruktsyrorna just nu. Men jag har satt på mig mina Seaband igen och hoppas kunna få i mig en fräch smörgås på Ahlsens lite senare.
 Annars är allt prima och jag ser fram emot tiden efter förlossningen.

20080616
Hu, semester! Så himla skönt. Jag är nöljd öve mitt beslut att ta ut två veckors semester nu innan mammaledigheten börjar :-P
Jag hade inte orkat jobba hela juni känner jag. Så gräsligt trött. Men nu vet jag till nästa gång att jag ska se till att få gå ner i tid den sista månaden. En halvtidstjänst hade jag nog klarat av.
Nu har jag härlig tid över till att lata mig. Sova, vila, läsa, tvätta och förbereda mig. Ska se till att få tvättat babykläderna som jag ska ha med till förlossningen så att jag kan packa min väska. Så får jag det ur världen.

20080601
Jag har börjat må dåligt igen. Mycket grundar isg nog i den värmebölja som härjat de sista dagarna men jag är helt slut. Sover helt hela dagen och mår illa hela dagen (fast har inte kräkts ännu. Jag har pratat med min platschef på jobbet om att jag vill ta ut de sista veckorna i juni i semester efter som jag inte tror att jag kommer orka juni ut i alla fall :-(
Jag tar hellre ut några veckors semester en kolapsar på jobbet.
Min platschef gav mig klartecken, men nu måste jag även få det från min Proejktansvarige också.

20080715
Det trycker på rätt bra nu. Inte bara när jag går utan även när jag sitter eller ligger. Jag känner hur det trycker mot livmodertappen och livmodern spänner sig och blir hård allt oftare. Jag tror att Bebis vill ut. Frågan är fortfarande bara: "När?".

20080519
Nu går vi snart in i vecka 32. Gud vad tiden går fort! Jag planerar att jobba Juni ut och just nu känns det som om det inte är en omöjlighet. Jag mår ritkgit bra om vi bortser från den där halsinfketionen som jag fick i föra helgen. Hostar fortfarande lite, men det är mycket bättre nu.

I dag ska vi på vårat förtsta möte på Föräldrakursen. Det ska bli intressant att se hur det fungerar och vad det är för folk som kommer dit.
Det enda tråkiga är att det krockar lite med mitt jobb men det ordnar sig.

20080506
Nu har jag gått in i vecka 30 (v29+0)
Wow, bara tio veckor kvar!

20080505
Trötthet = bättre, illamående = mycket bättre. Smärtor = av och till, humör = kortare stubin, behöver ta fler pauser mellan samtalen på jobbet och ska garanterat passa mig för att spela TV-spel för mycket. Höll på att slänga ut kontrollen till Ninteondo Wii i går.

20080519
Sambon var med hos BM igår. Vi fick lyssna på hjärtat och även om det var tredje gångne för mig så ver det lika häftigt nu. Det far 1a gången för sambon och han började nästan gråta. Det är en sådan stor känsla att får höra det illa hjärtat som slår.

20080409
Jag har varit hemma från jobbet i tre dagar för att jag varit så trött och mått så illa. Det känns så jobbigt.
Man vill ju vara duktig och gå till jobbet som vanligt.
Men jag måste nog acceptera att jag inte orkar lika mycket längre. :-(

20080402
Tröttheten och illamåendet är tillbaka :-( inget kul. Men man får kämpa på. Bara tre månader och ca 3 veckor kvar nu.

20080310
Det sparkar och lever i magen. Jag känner det allt mer och mer nu. Calle är besviken att han fortfarande inte känt något så jag brukar tippsa honom varje gång som det sparkar. Dock är det aldrig några längre sessioner.
Men i natt tror han att han kände något litet. Han missade den stora sparken men kände en mindre. Det vr en spark, jah kände dem med. Men det var mitt i natten så vi får se om han minns det eller litar på vad han kände ;-)

20080303
Oj vad tiden går. Jag är och nosar kring halvtid nu och magen sväller som en ballong känns det som.
Ska lägga ut bilder någon gång när jag hinner/orkar.
UL gick perfekt. Den lille sov och var omöjlig att väcka så det blev inte många rörelser.
Kön? Ingen aning, babyn låg inte till så att det syntes och jag känner att jag inte lägger en massa pengar på att ta reda på vad det är. Det får vi ju veta tids nog.

Illamåendet har varit på bättringsvägen, men mådde dåligt nästan hela förra veckan. Vet inte varför men det verkar vara bättre nu.

20080213
På fredag ska vi på det första ultraljudet. Det är jättespännande :-)
Och magen har börjat växa, det är helt underbart att det redan börjat synas :-D
Tog ut piercingen i måndags, lika bra att göra det i tid.

20080117
Har varit förkyld sedan i söndags. Inte kul :-(
Jag brukar inte bli så dålig när jag är förkyld annars men den här gången blev det riktigt illa. Ingen feber, men så här sjuk har jag aldrig blivit av en förkylning.
BM säger att det är pga graviditeten och fullständigt normalt.
Jaja. Bara illamåendet går över någon gång!

20080108
Hemligheten är ute, den jag inte ens vågade skriva här för jag visste att min mamma hittat hit och då kanman ju inte skriva något känsligt.

Japp, GRAVID! I tolfte veckan, går snart in i fjärde månden.
Det är helt sjukt! Och jätte spännande :-D

20071112
Skulle då haft ägglossning den 3de, jag vet inte om jag hade det för mitt ägglossningstest gick sönder :-(
Men vi har kämpat på. Vi får se hur det gått i slutet av veckan.

20071027
Igår köpte jag ÄL-test. Ska föröska pricka in dagarna kring nu, men vi börjar ändå köre igen lite försiktigt på söndag och sedan ta typ varannan. Vi får väl se vad som händer.
Har beräknad ÄL kring den 3 November.
Dags att börja hålla tummarna (igen).

20071019
1a försöker misslyckades. Jag fick blödningar i fredags, fem dagar före beräknad mens så jag blev lite nervös. Men det kan hända att min operation bråkade lite med min menscykel och gjorde att de blev försenad förra gången (vilket den blev) och att allt lagt sig till rätta nu.
Eller så har jag fått ett prekliniskt missfall.
Vem vet, min sambo tror det inte men jag tivlvar på att jag har räknat så fel.

Men men, det är nya tag som gäller, ingen tid att förlora, dags att börja köra på redan nästa vecka för att vara på säkra sidan ;-)
Men jag ska nog skaffa mig ett ägglossningstest för säkerhets skull.

Shit vad jag tycker synd om de föräldrar som har barn som skriker hysteriskt och otröstligt var och varannan timme. Även om Charlie har haft sina skrikperioder och varit missnöjd så har han aldrig varit totalt otröstlig eller skrikit non stop.

Förutom under helgen som var. Det började lite försiktigt på fredagen och slog ut fullt på lördagen för att trappas ner lite under måndagen. Han skrek och skrek och var (nästan) otröstlig! Vad vi än gjorde. Men fortfarande inte så gräsligt som jag har hört att det kan vara.

På lördags eftermiddagen satte han igång på allvar, då var Calles bror och hans fru där med sin lilla flicka Izabel. Ina (svägerskan) lyckades lugna honom lite, vilket kändes lite snopet, men jag tror också att han hade känt av min oro för att han skulle vara skrikig när vi hade gäster och att det bidrog till hans otröstlighet.
Natten mellan lördagen och söndagen var dock värst. Efter att han fått sitt nattmål vid fyra sate han igång och skrek och skrek och ville inte sova. Han var dock tyst om jag gick omkring med honom. Till slut kom jag på iden att svepa in honom i hans polarn o pyret filt som han alltid haft i vagnen. Den är stor och go och jag kunde svepa in honom ordentligt så att han kände sig riktigt omhuldad. Och då somnade han. Jag vet inte om det hade med filten att göra eller om han skrikit sig trött men nu sov han i varje fall.

På söndagen var han lite småskrikig men inte otröstlig.

Jag kan bara tycka synd om dem som har det så varje natt. Vi hade bara en och en halv timme av skrik men det var jobbigt nog. Och det fick mig att inse hur bra vi har det annars med tanke på att han sover nästan hela nätterna och inte börjar skrika och bråka förrän på morgonen och även det börjar bli lite lugnare. Det är ju upp och ner av och till. Men hittills så har vi haft väldig tur. Han skriker mer är inte otröstlig.

Dessutom så har han ju börjat prata med oss och le åt oss sedan två veckor tillbaka och det är helt underbart!

Ja, nu har jag varit ensam med Charlie i en vecka. Det känns... ja ibland bra och lugnt ibland jobbigt.
Men det är väl så det är.
De första tre dagarna gick bra, men nu torsdag och fredag har varit lite småjobbiga. Han har skrikit en hel del och jag fattar inte om han skriker för att han A, är hungrig och vill ha mer mat (ibland äter han 250ml ibland bara 100ml). B, trött och behöver lugnas/skrika sig till söms (det gör han på dagen). C, har ont i magen, eller D, är ensam och vill ha sällskap. För det mesta dessa två sista dagarna verkar det ha varit allt ihop samtidigt.
Jag vill inte mata honom bara för att han skriker, men ätandet har varit väldigt upp och ner de sista dagarna och det kan bero på just att jag matar honom bara för att han skriker och då blir födointaget i obalans eller så är det så just nu bara. Han vill äta lite mindre och oftare.

Men jag tror att vi är på god väg att ta ur honom att äta på natten, eller inte helt. Han ska ha mat vid tio på kvällen (tycker vi) och vid fyra på morgonen (tycker han) och vanligtvis somnar han om efter fyra och sover någon timme till. Men det kan ju ändras det med.

Det är himla tufft det här. Det är inte så att jag känner att jag inte vill vara med eller så. Men det är tufft och jag orkar inte hela tiden. Det är skönt att det är helg nu så att Calle kan avlasta lite under lördag och söndag. Han gör ett bra jobb ifrån sig när han kommer hem från jobbet, men då brukar dock Charlie vara i tillstånd att vilja somna vi sex-sju tiden. I varje fall har han gjort det under veckan. Men som sagt, han har varit helt annorlunda de två sista dagarna.
*Suck* Jag längtar väldigt mycket efter att han ska börja vilja leka. Jag inbillar mig att det både ska bli enklare och roligare då. Inte för att vi inte har våra stunder nu också för det har vi, och Charlie är en underbar bebis, men... det är svårt att underhålla honom. Jag orkar inte bära runt på honom hela tiden. Varken i famnen eller i en sele för det är det han vill: Se världen. Så det är en nyfiken pojke. Och det är jag glad för. Men just nu är jag ganska trött.

I dag föll navelstumpen av.
Även om jag visste att det var totalt ofarligt så fick jag panik. Detta för att 1, Charlie skrek redan sedan innan så även om jag visste att det inte var därför som han skrek så fick jag för mig att det var så, och 2, han blödde ju! Det var gräsligt att se honom blöda om än aldrig så lite.  
Och eftersom jag blev rädd så blev ju han också rädd och skrek ännu mera.

Hur som helst så ringde jag först till våran BVC-sköterska, men hon kunde inte svara just då och jag fick lämna ett meddelande. Då ringde jag till mamma. Hon kom förbi med en kompress som vi lade över naveln så att den inte skulle blöda ner hans kläder, och för att den skulle skyddas. Det bästa är väl egentligen att låta naveln luftas och såret torka, men bara för att skydda den från att bli infekterad.
Efter att mamma varit där så ringde BVC-sköterskan upp mig och jag kunde få prata av mig på henne.

Men hela äventyret tycks ha slutet bra. Charlie sover gott nu i sin säng. Jag bör nog väcka honom om någon timme och mata honom, det hade ju varit trevligt om han var lugn eller rent av sov vid 15.10 så att jag kan titta på Smallville i lugn och ro ;)

Jag ska försöka våga planera in att åka in till Göteborg och hälsa på dem på jobbet om så där två veckor. Då är Charlie ju ca sex veckor och både han och jag lugnare.

Efter att ha varit nervös mamma i tre veckor nu så har jag kommit frma till att det finns fyra ord som man på något magiskt vis borde kunna från det att man föds.

1, Mat.
2. Aj.
3. Blöt (går för både nedkissad och bajsblöja).
4. Trött.

Det är ju på ett ungefär vad en babies skrik betyder (utöver ensam/vill vara med för varm/kall) så varför itne a de fyra orden från början?
 Ett annat alternativ är att alla föräldrar lär sig telepati.

*suck* Jaja, nu får man invänta att barnet lär sig dessa ord... om typ ett år.

Nu var det bra länge sedan som jag uppdaterade min blogg. Men det beror på många saker, bland annat att jag för ca två veckor sedan blivit mamma (äntligen)!

 Ett sista magkort på min mage ca en vecka innan Charlie föddes.

Den 8 i 8 klockan 14.25 föddes min lille son Charlie. Det var en allmänt omtumlande upplevelse som jag delvis dokumenterat i min dagbok, dessa anteckningar kommer jag att lägga ut här i sinom tid när jag orkar och hinner.



Nu har vi varit hemma i en vecka. Vi var nämligen tvungna att vara kvar på sjukhuset i en vecka tyvärr. Detta eftersom Charlie hade en infektion på grund utav att han bajsat i fostervattnet och sedan troligtvis legat i det ganska länge.
Jag har mått jävligt dåligt och bara fasat för det faktum att Calle ska tillbaka till jobbet snart. Men sköterskan på BVC har varit underbar mot oss och det har varit väldigt skönt att komma och prata med henne. Dessutom så känner jag att jag och Calle fått en närmare kontakt och i alla fall jag vågar prata mer öppet om hur jag känner och tänker vilket har varit underbart just för att jag mått ganska dåligt.

Det har framförallt varit matandet av Charlie, amningen som stressat mig. Eller en bärande faktor till att jag mått dåligt i varje fall.
Jag har haft svårt att äta, mått illa, kräkts, varit utmattad, haft svårt att sova och känt att det varit svårt att knyta an till min lille pojke. Ja visst, stress och svårt att sova är något som drabbar alla nyblivna förstagångs mammor men jag har verkligen mått skit och varit på god väg in i en depression.
Men i fredags beslutade jag mig, med stöd från Calle och BVC-sköterskan, att jag skulle sluta amma, bara för att se om det gjorde någon skillnad. Och jag mår redan bättre.
Min aptit är tillbaka, och även om min mage fortfarande är lite orolig så kräks jag inte längre och magen känns bara bättre och bättre.
Det var rätt beslut för mig att sluta amma.
Vissa mår bra av att amma och älskar det, andra gör det inte och så ser världen ut.

Och allt eftersom tiden går känner jag mer och mer att jag är en mamma, att jag har en son. Det är fortfarande svårt att begripa, men jag tror att det kommer att krypa in i mig allt eftersom. Särskilt allt eftersom han blir äldre. Men jag längtar till den här spädåldern är över och han blir mer Baby, mer "toddler" som det heter på engelska.
Jag har lite svårt för det här att han behöver mig precis hela tiden. Jag har svårt att gå upp i att bara vara en mamma. Men det behöver jag inte vara och det kommer jag inte vara. Jag kommer vara en mamma, Charlies mamma. Och jag kommer att vara det på heltid. Men det kommer inte att hindra mig i med mina intressen eller det som jag vill och kan göra. Jag får naturligtvis lite mindre tid till dem, men behöver inte ge upp dem helt.
Och snart har jag kanske tid över till att avsluta min uppsats och mina romaner; Arvingen en berättelse ur Vargkrönikan, Älvdimma, Drakmagirkerna (working title) och SagoBerätterskan (working title).