Jag är rätt säker på att jag är galen

Som jag sade i ett tidigare inlägg i...går så är bloggande för mig (och säkert för många andra) ungefär som att sitta i ett hörn och prata för sig själv. Jag räknar helt enkelt inte med att det är särskilt många som läser. det finns säkert en och annan som snubblar dit men inte så många. jag är ganska inkonsekvent i mitt bloggande och har inte något särskilt ämne att blogga om, vilket jag tror är lite av ett måste om man vill bli en framgångsrik bloggare.
Du ska
1 Blogga mycket och ofta, gärna några gånger varje dag.
2, Din blogg måste handla om något, mode, kändisar, film, böcker, dina egna konstverk o.s.v.

Det finns säkert många, många fler saker som utmärker en framgångsrik blogg. Men det viktigaste är att skapa ett intresse hor läsarna och sedan hålla det.

Jag kan nog inte det. Jag är som sagt alldeles för inkonsekvent med mitt bloggande, det kan ta månader mellan inläggen. Sedan är jag för långrandig. Jag skriver vanligtvis lååånga inlägg, och dessutom har jag som sagt inget annat ämne än mig själv, va jag själv är intresserad av just nu.Och det...ja det är upp och ner.

Jag är ju en nörd så... och jag nördar gärna på en mängd saker.

Men...jag är också van vid att prata för mig själv, jag brukar kalla det att "tänka högt". Jag behöver ganska ofta höra mina tankar uttalade för att riktigt kunna känna att de är verkliga. Särskilt saker som gör mig upprörd brukar jag gå omkring i köket och argumentera om. En ventilation för mina känslor när jag inte riktigt har någon att diskutera med om vissa saker. Och dem jag har att prata med är antingen ointresserade eller vill börja diskutera om saker å ett sätt och med attityder som gör att jag bara blir arg på dem.

När jag sedan väl sitter här brukar jag antingen ha ventilerat färdigt och glömt helt bort vad det var jag var upprörd över, eller så hinner det ha gått en sådan lång tid mellan händelsen och då jag har tid att skriva att det hela inte är aktuellt längre....
jag tar mig inte tillräkligt med tid för min blogg! Men så finns det saker som är minst lika intressanta som att tala för sig själv på webben.
Som film, serietidningar, TV, spel, böcker, familjen...mm

Egentligen känner jag lite: Enough is enough! Kom igen! Det räckte med tre filmer! Det räckte egentligen med bara en. Och hur ska PotC klara sig utan sin kompletta trio (eller kvartett om man räknar in Barbossa)?

Men...jag kommer säkerligen att se den, kom igen, det är PotC! Det är Captain Jack Sparrow!
vad kan gå fel? Jo, allt!

Men vi får vänta och se...vänta och se

Om man bortser från att hjältinnorna ser ut som halvhorny små manga/porslinsodkcor så kan den här kunna vara en riktigt hård action/scifi/fantays rulle.
Bara tiden får utvisa om det är ännu en gubbkåt ultravålsdrulle, eller en riktigt cool girl power film.

De fyra rikena uppdelade i Eld, Vind, Vatten och Jord. I Varje rike finna det människor som har förmågan att kontrollera just deras element, de kallas ”Bändare”. För att behålla freden och balansen i världen finns det en enda person som kan kontrollera alla fyra elementen, denna person kallas ”Avatar”. För varje liv återföds avataren i ett av de fyra rikena i en evig cykel.

Men när Eldnationen går till attack mot de tre överiga rikena försvinner avataren och in gen har sett honom sedan dess.

100 år senare hittar en bor och en syster från den södra vattenstammen en pojke infrusen i isen nära deras hem på sydpolen. Pojken visar sig vara en vindbändare, den siste av sitt slag sedan eldlorden lät mörda alla vindbändare på jakt efter den nya avataren.

Syskonparet, Katara och Sokka, beslutar att ta sig an vindbändaren Aang och ta honom till vattenbändarmästarena i nordpolen och den norra vattenstammens stad.

Efter sig har de den förvisade prinsen Zuko vars ända chans att kunna återvända till sitt rike och sin titel som kronprins är att fånga den länge sökta avataren.

Jag älskar den animerade tv-serien och såg vekrligen fram emot med både skräck och förväntan på långfilmen. Och även om den inte var totalt jättegräslig så blev jag lite besviken.

En av de få ljuspunkterna var bändandet som var helt ok. Och Dev Patel som Zuko, även om han var något mer kontrollerad och sur än vad Zuko är i tv-serien så tyckte jag att han gjorde ett ganska bra jobb. Det samma gjorde Shaun Toub som Uncle Ihro. Men annars så anser jag att de inte hade gjort så mycket som de hade kunnat med den grund som de ändå hade. De hade kunnat göra så mycket mer, gjort manuset så mycket bättre.

Nej, jag blev besviken, tyvärr, för jag ville verkligen gilla den här filmen.

Tyvärr.  :(

BOKTIPS!

Nu ska jag tipsa er om Frost av Maggie Stiefvater.
Ytterligare en i raden av ungdom romaner om förbjuden-kärlek-med-övernaturliga-inslag.





Varje vinter håller Grace utkik efter vargarna, framförallt sin varg. Hon minns honom från för många vintrar sedan då hon blev attackerad av vargarna, men han räddade henne. Hon minns hans vackra gula ögon.

Sam lever två liv, om somrarna är en ganska vanlig kille, men varje vinter, när temperaturen faller förvandlas han till en varg. Då vågar han närma sig henne, titta på henne, vaka över henne. Flickan som han räddade för flera vintrar sedan.

En dag korsas deras vägar, flickan som betraktar vargarna, och pojkvargen som betraktar flickan och heta känslor som legat och pyrt under ytan hotar att slå ut i full blom.
Grace inser genast att han inte kan vara någon annan än hennes varg, men hur är det möjligt?
Sams känslor inför att äntligen stå öga mot öga med Grace är splittrade, för samtidigt som hans själ gläds över att äntligen få vara henne nära så närmar sig vintern med stormsteg, och medans temperaturen sakta men obönhörligt faller.



Jag gillade frost, den var helt ok. Den var trevligt skriven, karaktärerna var till och med lite intressanta med lite djup och inte helt personlighetsbefriade. De hade både goda och dåliga sidor, även om Sam var lite i det tråkigaste laget (så jäkla gull-romantisk, jag är romantiker och det han gjorde för Grace var romantiskt, men på den där lite ”tönt” invån).
Romantiken var gullig och trovärdig, även om det var lite väl mycket gulligull för min smak. Men den lyfte aldrig till den hjärtknipande romance nivån som till exempel Twilight har (typ det enda Twilight har att stila med).

Jag gillade boken, den var trevlig, och jag kommer säkert läsa fortsättningen, men jag ser inte fram emot den med någon större iver.

Den handlar om en sextonårigtjej, Vivian Gandillon. Hon är vacker, stark, självsäker och varulv.
Efter att skoltidningen publicerat en av hennes bilder bredvid en dikt som en annan elev på skolan skrivit blir hon nyfiken på vem denna person är som kunnat matcha känslan i hennes bild så väl.

Denna någon visar sig vara Aiden, en "köttkille", alltså en människa. Vivian upptäcker att hon mer eller mindre motvilligt dras till honom och det som börjar som en lek för henne, att bevisa för sig själv att hon kan få honom om hon vill, utvecklas till något större. Hon inser till sin förskräckelse att hon är kär.

Detta är inget som passar sig för en varulv och hon är medveten om att flocken aldrig kommer att acceptera hennes val av pojkvän. Och Aiden då? Skulle han kunna acceptera henne för vad hon var? Men varför skulle han inte? En sådan vacker och fri varelse som hon är både som människa och som varg!
Samtidigt sker en serie bestialiska och oförklarliga mord, och Viviane som börjar få svårt att minnas vad hon gjorde just de nätterna då morden begicks. Vem i flocken är det som har begått dessa brott mot flockens lagar? Är det rent av Vivian själv?

-----

Boken var klart bättre än filmen, som jag personligen tyckte sög. Det enda som var bra i filmen var hur de gestaltade varulvarna både i mänsklig och vargform.

Boken däremot är mer än bara en historia om "förbjuden kärlek".

Vivian är lite av en bitch (jo då). Hon är Jobbigt självmedveten och egocentrisk. Hon är jobbigt medveten om sitt eget utseende och hennes främsta orsak till varför Aiden borde kunna acceptera henne är ju för att hon är så "Snygg" och "sexig".
Hon är kort och gott lite jobbig.

Hennes egna och flockens känslor inför att vara varulvar är något av det som håller boken uppe. Vivians kärlekshistoria med Aiden är ganska tråkig och de mystiska morden och de känslor av förvirring och skam som de inger Viviane skyndas alldeles för fort igenom.

Personligen tror jag att boken vunnit mer på att vara mer av en skräckbok, dvs mer om morden och den oro som de innebär för flocken, för Vivian och Aiden, än bara det på förhand dömda kärleksparet.
Det var fint och bra skrivet deras förhållande, men slutet blev tillskyndad och lite för hastigt och lustigt.

Jag kan tänka mig att Anette Curtis haft som baktanke att skriva en varulvshistoria från varulvens sida istället för hur de brukar presenteras. Men om det verkligen var hennes tanke med romanen så tar skräcktemat, de mystiska morden och misstankarna om vem som är mördaren upp alldeles för liten del av boken.

En liten rolig not är att trots att boken är skriven ur en allvetande fröfattar perspektiv så mins jag en som om den var skriven ur ett jag-perspektiv.


Kort och gott:
En ok bok för alla oss som i denna uppsjö av skräckromantik saknar (romantiska och äventyrliga) böcker varulvarna, vampyrernas lite mer stökiga bröder.
Det är dessutom trevligt med en ungdomsbok om ett övernaturligt (monster) väsen som inte går omkrign och lider över att de är hiskeliga hemskiga monster utan är ganska nöjda och stolta över vad de är.