Jag är rätt säker på att jag är galen

Nej, det gör den inte. Under de senaste månaderna ha rjag utökat min samling av nördiga smycken. Då menar jag fina smycken som är replikationer av smycken från filmer och böcker eller TV-serier som jag gillar.

Mina senaste dyrgripar är:

Mockingjay Pin från the Hunger Games

Fin va?^^

Och Bella'a Hair comb från Breaking Dawn




Båda är införskaffade från amazon.co.uk till helt ok priser och jag ör nöjd med mina inköp. Fastän de inte är lika fina som Arwens halsband eller min Lorien löv :)

Ibland behöver man av egen maskin komma på sådana där självklara saker. Som enkla nöjen. Att det inte behövs stora utflykter för att underhålla barnen, man behöver inte åkta till en djurpark varje dag, eller ens ta sig ända till den stora lekplatsen -med piknick och allt- för att det ska vara värt att gå ut. Det räcker att bara gå ut, att röra lite på sig. Gå till den närmare, mindre -och i mina ögon lite tråkigare- lekplatsen för att pojken ska vara nöjd. Han leker ändå glatt.

Men mycket har med vädret att göra, att i alla fall jag ska orka med att gå ut och göra i princip ingenting. Det har varit kallt och slaskigt och blåsigt och blött. Då vill inte jag gå ut.
Men som igår, det hade slutat regna och det var lite klarare -inte helt klart för det var fortfarande mulet- men inget regn och det blåste inte och det var inte kallt, inte riktigt varmt heller men inte kallt. Det var underbart.
Jag älskar att vara ute efter ett vår/sommarregn när luften är fräsch och klar och temperaturen ljummen. Det är det är det bästa vädret, efter ett regn och då det inte är kallt men inte sådär jättevarmt heller så att det blir kvavt. Det är friskt, livfullt. Jag älskar det.

För ett par år sedan upptäckte jag-och fastnade för- en animerad tv-serie från Nickelodeon. Denna serie hette Avatar: The Last Airbender, den var tre säsonger om 20 avsnitt vardera (säsong tre bestod av 21 avsnitt). Jag fastande för den på grund utav historien, karaktärer, sin fantasirikedom, humorn och den fungerande mytologin och värld som skapats för serien. Den var helt enkelt grym!

I vår har Nickelodeon börjat visa en uppföljare, The Legend of Korra.
Det har gått ca sjuttio år sedan den första serien. Aang och hans vänner har hunnit bli vuxna, fått barn, blivit legender, gamla och många av dem där ibland Aang har dött. I och med att Aang gått hädan har Avatar cykeln gått vidare. Den nya Avataren föds som en flicka, Korra, i den södra vattenstammen.
När serien börjar är Korra sjutton år. Hon har hunnit bemästra Vatten, Jord och Eld men ännu inte hunnit med Luft.
Hon reser till den nya huvudstaden Republic City (grundad av Aang och Zuko) för att lära sig Vindbändning av mäster Tenzin, Aangs son.
Hon har poblem med att lära sig luft då detta element är det som är mest olikt hennes personlighet och natur, (som ni minns hade Aang svårt för jord).
I Republic City träffar hon bland annat de föräldralösa bröderna Mako och Bolin och ansluter sig till deras Pro-bending lag. Pro-denging är en sport som går ut på två lag om tre deltagare (en vatten- en jord och en eldbändare) som ska försöka slå ut det andra lagat från banan.

Men där finns och den maskerade Amon, ledare för en grupp som kallar sig euqalisterna en anti-bendar grupp som har som mål att stoppa bändandet för alltid. Detta genom chi-blokering. Amon kan den metod som kan blockera en persons förmåga att bända för alltid. Den metod som Aang använde på Eldfursten Ozai.

Jag har nu set de fem hittills visade avsnitten och måste säga att serien är bra, en värdig arvtagare till Avatar: The Last Airbender.
Jag hade lite hellre velat veta mer om Aang, Sooka, Ktara och Zuko mfl, men deras barn och barnbarn är ok. Man får ju möta Ktara och jag har vissa förhoppningar om att Zuko fortfarande lever och jag hoppas på Aang i ande-form och att man kan få se de andra i tillbakablickar. Men de nya karaktärerna bär historien vidare och hela serien har potens att bli bra.
Den är inre riktigt likadan som the last Airbender vilket i och för sig är bra, ett de försöker göra en helt ny serie och inte en precis likadan. Storyn, fantasin och karaktärerna gör det hela lovande och vi får se varåt det bär.

Det finns många mysterier som ska bli intressanta att få se lösas, inte bara vem den mystiska Amon är (jag har mina misstankar) det ska också bli intressant vad som kan avslöjas om våra originalhjältars öden (jag kan tänka mig att det kommer avslöjas litegrann) fler av deras barn och ja vilka är egentligen Makos och Bolins föräldrar (och eventuella far/mor föräldrar)?

Jag kommer lätt att fortsätta hålla utkik efter fler avsnitt.
Serien är planerad att innehålla 26 avsnitt uppdelade på två säsonger.

Jag sitter här och väntar på att min nedladdning av Game Of Thrones och The Legend of Korra ska bli klara och kommer på att...det var EVIGHETER sedan jag bloggade. Något som jag egentligen borde göra dagligen, eller åtminstone lite oftare. Inte för att jag har ett extremt intressant liv utan för att jag funderar en hel del och borde försöka få utlopp för mina funderingar och tankar på något sätt, antingen här eller i en dagbok (inte ens det skriver jag särskilt ofta).

Jag har beslutat mig för att starta en blogg där jag publicerar och skriver om det som jag skriver. Brottstycken av noveller, romaner och fanfictions. Kanske lite bilder också. Något för att sparka igång mitt skrivande och inspiration igen.

Den här bloggens om ni läser i nu kommer att bli en kombinerad personlig, recensioner av böcker/film och upplägg av kuliga saker som jag hittar på nätet, jag kommer säkert också länka till min andra blogg när jag väl kommer igång med den och skriver där. :)

Sedan måste jag ju sätta mig och göra en snygg design på dem. Hur nu det ska gå till.

Så, nu var Legend of Korra färdigladdad.
Vi hörs. nångång.

Vet ni vad alla barnkläder borde vara gjorda i för material? Bambufibrer. Alla bankläder, framförallt 0-1 år borde vara gjorda av bambufibrer. Varför?
Förutom de uppenbara fördelarna med att detta tydligen ska vara ett mer miljövänligt alternativ så är tyget mjukt, smidigt och framförallt: Elastiskt. Jag fick en body i bambu till min äldsta son. Den är storlek 60. Han kunde ha den upp till att han nästan hade storlek 74-80 i andra kläder.

Jag skulle kunna skriva lite mer fakta om bambu och kläder av bambufibrer men istället för att låta det här blogginlägget låta som en dålig redovismningsuppgift från grundskolan tänker jag låta er läsa mera om det själva här, här, här, och på wikipedia


             


Några butiker som säljer kläder i bambu och ekologisk bommul:

makila clothing   Bambukläder 

Ekologiska T-shirt.se   Greentex.se 

Petit-barnkläder.se    lollopar

BambooIsGreen

För er som inte vet vem Michelle Pahn är kan jag ta och berätta att är in intresserade av estetik, kreativitet, makeup mode och skönhet så har ni missat något om ni inte vet vem Michelle är.

Michelle är amerikansk - vietnamesisk ung kvinna som efter studier vid Ringling College of Art and Design och Massachusetts College of Art and Design har gått vidare och blivit en ”makup-guru”.

Hon började lägga upp tutorial-videor på Youtube under 2006 och enligt wikipedia har vid februari 2012 över 530 visningar av hennes videor gjorts och hon följs av över 1,800,000 premenuranter.

Hennes framgångar på youtube har uppmärksammats av media och modebloggare över hela världen och är signad av Lancôme.

(allt detta finns at tläsa på Wikipedia)

Jag gillar henne för att hon gör enkla, tydliga och roliga videor med en mängd olika stilar och svårighetsgrader. Allt från ”naturliga” looks till mer exotiska eller om du föredrar ”teatrala” stilar.
Hon får det att se enkelt och roligt ut och sist men inte minst har hon fått mig att inse att makeup är roligt, kreativt och inte alls bara för ytliga bimbos. Vilket tyvärr tidigare har varit min fördom om makeup och de som är intresserade av detta.

Michelle Phans blogg.
Michelles youtube.

Egentligen borde jag lägga mig på soffan med en bok. Ja egentligen borde jag göra det, vila lite, ta en lur innan lilla M vaknar. Men så finns det en massa annat som jag borde göra. Torka av diskbänken, diska, gå ut med soporna… Men istället så sitter jag här. Jag gör inte ens något kreativt som skriver på någon av mina historier eller på in uppsats, jag sitter här o glor. Surfar runt lite. Kollar in lite grejer. Letar upp Michelle Phans blogg, fixar med mitt google konto.

Jag funderar på att starta en ny blogg, en blogg som bara ska handla om mitt skrivande, min kreativa sida. Men då måste jag komma igång med min kreativa sida. Och vad blir det kvar av den här? Tänkte i så fall antingen göra den här till en personlig blogg, eller bara en blogg som handlar om kuligheter = böcker, filmer, tv-serier och spel.

För det blir väl lite rörigt att ha allt det där, min kreativa sida, min personliga och de böcker, filmer och spel som jag kan tänkas vilja berätta om. Eller blir det en för rörig blogg? För spretigt liksom?

Det var ett tag sedan som jag skrev något här, tiden räcker liksom inte till, och inte orken heller. Men jag ska försöka bättra mig och komma med några bok- och filmrecensioner, lite uppdateringar om mitt liv (för de som är intresserade), kanske skapa en bokblogg för mina ofärdiga romaner, vem vet.

Men under tiden häll till godo med en annan människas funderingar;

Öl - Hans Alfredsson

Jag har kommit på mig själv med att tänka och planera för mycket. Oroa mig, tänka på och planera inför det kommande året, hur lilla M kommer att utvecklas och vad vi ska göra allt eftersom han blir större, kan sitta, kan äta, kan vända sig, krypa, gå. När han är tre, fyra, sex, åtta, tolv månader.

Men det resulterar bara i att jag får mer kryp i magen, kryp, kramp oros kyla. Jag vet inte. Han är bara två veckor, och jag oroar mig säkert innerst inne för hur det ska bli när Calle går tillbaka till jobbet och jag blir ensam med en treåring och en tvåveckors. Det jag längtar efter är väl att det ska bli liite enklare med allt och jag inbillar mig att det ska bli lite enklare när lilla M är en, två tre, fyra månader, allt eftersom. Det kommer det väl bli också. Jag vet inte.

Sedan oroar jag mig mycket för hur det ska bli med lilla C, hur jag ska orka och hinna med en liten treåring och ge honom den tid och uppmärksamhet som han behöver och förtjänar.

Mitt i alltihopa så tänker och oroar jag mig för mycket för allt. Hur vi ska få till en rutin, när dagis börjar igen. Hur vi ska göra om ett år, ska lilla M in på dagis när han är ett eller ett och ett halvt? Jag måste ju börja söka jobb. När ska jag få tid med lilla C? När, hur var? Och så mitt upp i allt i hopa det där med amningen. Kan jag inte bara bestämma mig? Grejen är att jag inte, innerstinne inte vill amma. Erkänn det och gå vidare!  Och så skäms jag, för ett det egentligen går bra att amma, och den där sjunkande och kramande känslan i magen som jag får när jag ammar går att överleva. Men jag vill inte.

Dåså, det där med amningen.

Lilla M är en vecka och fyra dagar nu, och jag vet inte vad jag ska ta mig till med amningen.

Lilla C blev aldrig riktigt ammad eftersom jag fick en gräslig baby-blues nästan depression med honom och upplevde amningen som gräsligt jobbig. Så han flaskmatades helt och hållet från det att han var ca en och en halv-två veckor gammal.

Nu när jag blev gravid denna gången tänkte jag att jag skulle ge amningen en chans eftersom, ja det är det "naturliga" och alla rekommendationer ändå är att de ska få så mycket bröstmjölk som möjligt, även om det inte är något skadligt med ersättning.

Men även om det egentligen gått bra att amma (även om han är hungrig hela tiden, men sådär är det med färska bebisar) det tar ju ett tag innan allt har kommit igång och kommit i ordning så har jag redan börjat tvivla på amningen.
Den fungerar som sagt egentligen bra, det finns mjölk, den rinner bra och han är bra på att ta bröstet även om det gör ont de första tagen. Men... jag vet inte om jag trivs med att amma, varje gång som det är dags så knyter det sig i magen på mig och jag får en obehagskänsla. Inte av att ha honom tätt inpå utan jag tror att det har något med brösten att göra, för samma känsla som jag får när han ammar får jag även när jag handmjölkar eller bröstpumpar. Det knyter sig och jag mår lite illa och får lust att gråta.
Varje gång som vi väljer att ta flaskan (på kvällen och natten och nån gång ibland på dagen) så får jag en stor lättnadskänsla.
Ibland känns det å andra sidan helt rätt att plocka fram bröstet och amma, inte jobbigt förrän det väl kommit igång och magen börjar knyta sig. Ja magen inte livmodern, jag känner skillnad på dem.

Vårtorna ömmar också, svider och ömmar, men hallå, det kan gå över.
Det kan helt och hållet ha att göra med att det inte kommit riktigt i gång än.

Men jag vet inte, å ena sidan ser jag alla fördelar med att amma; maten är alltid tillgänglig, alltid rätt temperatur, behöver inte ständigt komma ihåg att man med mig flaskor och pulver. Närheten och det att detta är det som brösten ändå är till för.
Men å andra sidan är flaskan enkel, snabb, jag vet precis hur mycket han får i sig och kan anpassa den helt efter hans matlust. Närheten kan vi få ändå. Jag slipper läckande och värkande bröst...

Precis som förra gången håller amningen på att bli det som drar ner mig. Jag vill bara gråta när jag tänker på det, mest för att jag tycker att det är fel av mig att sluta när det ändå går bra och han suger bra.

Jag undrar hur mycket av mina obehagskänslor som egentligen bra är hjärnspöken och ifall jag ska kämpa på eller ge upp (fast det är väl där problemet ligger; att jag ser det som att "kämpa på" och "ge upp").
Det skulle vara skönt att övergå till flaskmatning, men så ränker jag att jag kanske kommer ångra mig sedan och då är det för sent.

Jag har försökt att prata med min sambo om det, men han säger bara att jag ska göra som jag känner är bäst, fast han nog innerst inne tycker att jag ska ge det mer tid.

Jag skulle vilja ge det mer tid... helst en månad i alla fall. Men jag tvivlar, på amningen, på flaskan, på mig själv.

Från familjeliv.se fick jag tipps, eller förslag eller vad man kallar det om något som kallas D-MER (Dysforic Milk Ejection Reflex) vilket kort och gott innebär att kroppen reagerar negativt på det dopamidfall som sker när mjölken rinner till vid amningen. Man upplever en obehagskänsla, deprimerad, äcklad, tvångstankar o.s.v.

Läs mer här, här och här.

När jag läst om det får det mig att tro att det är detta som jag ”lider” av. Särskilt med tanke på min erfarenhet från lilla C då min depression och obehagskänslor gick ur mig direkt efter att jag slutade att amma.

Frågan nu är ifall jag, med denna kunskap i bagaget ska ge amningen ytterligare lite tid. Eller ifall jag likt förra gången ska övergå till flaskmatning.

Jag är splittrad. Å ena sidan vill jag väldigt gärna amma, men å andra sidan så är det så mycket skönare att använda flaskan, slippa obehaget helt och bara jaa…

ena stunden vill jag ge amningen en chans, ”kämpa på” och försöka i åtminstone en månad till, i nästa stund vill jag inte göra det mer utan bara flaskmata. Jag vill amma, men jag vill inte att mina obehagskänslor ska förstöra hela spädbarnstiden … igen, som det nästan gjorde helt med lilla C.

Jag vill njuta och må bra med min bäbis inte må illa och rysa varje gång som han ska ha mat.

Dessutom har jag haft ett amningsuppehåll på nästan ett och ett halvt dygn vilket i sin tur lett till mindre mjölk. Har jag redan sabbat mjölkproduktionen och går den inte att få igång igen? Är det värt att försöka få igång det igen om jag ändå kommer lägga av efter ett tag, vilket jag tror att jag kommer göra… kanske… jag vet inte.

Ja du, nu är det snart två veckor sedan, men jag har inte haft tid eller ork (på länge) att skriva.

På onsdagen den 14/12 åkte jag och sambon in till Borås lasarett för att bli igångsatta. Det var då precis två veckor över tiden.

Vi var på förlossningen kl 08.15 och fick sitta ner och vänta. Kl tio fick vi träffa en sköterska och en doktor. De kontrollerade min livmodertapp och konstaterade att jag inte var särskilt öppen, men istället för att sätta igång mig genom att gela så ville de använda en annan metod. I bris på bättre kallar jag det ”ballångmetoden”.  Den gick ut på att de stoppade in en kateterslang på vilken det var två plastbollar eller ”ballånger”. Den ena placerade i livmodermunnen och den andra utanför. Sedan fylldes dessa två på med vatten. Den i livmodertappens mynning var till för att pressa upp livmodertappen och den andra som var utanför pressade på och hjälpte till. Ni kan läsa mer om den och andra metoder här.

Jag fick under dagen fler och fler och starkare och starkare värkar, även om de kom och gick. Vi fick ett rum att vänta i, ett ”vilorum” som det heter. Efter tolv timmar, halv tolv på natten, tömde de ballongerna och tog ut kateterslangen. Och efter det satte värkarna igång på riktigt. De gjorde ondare och ondare, jag fick några citodon för att försöka vila men efter ungefär en timme kräktes jag, vi kallade på barnmorskan och jag sade till att nu vill jag komma in på ett förlossningsrum. NU!

01.40 var vi inne på förlossningsrummet och kl 01.48 hade ett nytt liv sett dagens ljus för första gången.  Barnmorskorna och sköterskorna han knappt sätta fast den där nålen i huvudet på honom innan han var ute.

Han var 51 cm lång och vägde 3760 g. nästan 100g mindre än sin storebror.

Efter förlossningen tog han bröstet bra och när vi fått vial lite åkte vi upp till BB-hotellet (pdf-fil). EN helt ny avdelning på Borås lasarett. Till för dem som är nyförlösta, eller nybehandlade, men inte behöver riktigt lika mycket uppmärksamhet som andra. BB-hotellet ligger på samma våning som och i anslutning till vanliga BB så det finns sköterskor och barnmorskor där och man får den hjälp och den uppmärksamhet som man begär. Det var jättefins och oerhört avslappnande. Vi kanske borde ha stannat längre, men vi åkte hem redan på fredagen.

Lilla C tycks ha accepterat att han är storebror och tycks tycka att det är lite kul med en bebis. Han tycks tycka om sin lillebror och har i alla fall inte ännu gjort någon attack mot honom utan kramat och klappat och pussat på honom.

På det stora hela vill jag påstå att min förlossningsupplevelse har varit bra. Det är först sedan vi kommit hem som det uppstått vissa dalar i mitt humör. Det mesta kretsar, som förra gången, kring min amning. Men det tar vi en annan gång.