Jag är rätt säker på att jag är galen

 

Änglar finns!

Fast de är små

Det är sällan de syns

Jag tror de bor i Villhelmina.

(HasseåTage)

Det blev inte exakt som jag hade tänkt mig. Men så var det tre nätter sedan jag drömde det:

Luckan av gyllene mässing stack upp likt en glänsande stubbe ur en liten gräsbevuxen ö mitt i träsket.
Om klättrade ner för den lilla stegen kom du in i ett ombonat hem som påminde om en korsning mellan ett Hobbithål och kapten Nemos ubåt. Där fanns stoppade möbler, tjocka mattor, bokhyllor dignande av böcker och lampor med skärmar av blyinfattade glasmönster.
Stora runda fönster öppnade ut mot det ljusa men grumliga träskvattnet så man kunde se djurlivet i form av fiskar, krokodiler och vattenlevande gnagare.

Detta var inget mörkt och dyster träsk med gyttgigt vatten eller stinkande sumpgaser. Det var ett livfullt och  fullt av liv. Vattnet var rent och de tuvtäckta öarna perfekta hem för vattenfåglar. Mot mitten öppnade den upp sig till en mörkblå sjö där abborrar, gäddor och insjölaxar lekte.
Över träsket kretsade harpyrorna. Få vet detta men även harpyrorna sjunger likt sina systrar sirenerna. Men deras sång är mer rytmisk än melodisk och brukar ackompanjeras av knäppningar, stamp och dunkande mot trädstammar. Detta i kombination med harpyrornas slitna fjäderdräkt, toviga hår och blekgula hy gör att deras musik snarare brukar uppfattas som hotfullt än vacker av de mindre insatta.
Men om du skulle ta dig tiden att sitta ner, avnjuta en god pipa eller glas vin och verkligen lyssna till harpyrornas sång skulle du finna en helt ny värld öppna sig.

Men vi kan alla vara överens om att harpyrornas mindre fördelaktiga yttre och deras levnadsmiljö lett till deras dåliga rykte. Och det stämmer att de inte är lika behagliga att se på som deras sköna systrar sirenerna. Men du misstar dig om du tror att deras tuffisga och slitna fjäderdräkt beror på dålig skötsel eller osunt leverne. Deras fjädrar växer snett av naturen och det är av genetiska underarter som lett till att de ibland finns kala fjäderlösa ytor på deras fågelkropp. Deras hår är tunnare och svårare att sköta än deras systrar och deras hy ser gul och fläckig ut på grund av att de är känsliga för solen och de ofta lever med solskador.
Vad det gäller om deras ryckte som asätare som förorenar sitt bo och sin matplats är det bara delvis sant. De väljer att äta självdöda djur då de inte kan med att döda någon levande varelse för egen del. De sköter å andra sidan gärna om sjuka och skadade med mål att se dem friska igen. Deras uppoffring av den lilla yttre skönhet som de fötts med till förmån att sköta om dem som ingen vill veta av ser de inte som just det, utan snarare som en självklarhet.
Det finns naturligtvis elaka, själviska och ondsinta harpyror, men många av dem är milda, blyga och drar sig helst undan för att de föredrar träskets ro i jämförelse med mer hektiska områden där det finns fler människor.

Många ser dock bara deras utseende, seras val av föda och vart de bor och därigenom drar slutsatsen att de är otäcka, obehagliga och orena.
Men någons omsåg förbi allt det var alvprinsen Turanor som vid ett besök i träsket för att studera fågellivet mötte Flyggja, harpyran. Han såg vad hon gjorde, han hörde henne berätta om djuren i träsket och han såg förbi hennes trassliga fjäderdräkt, hennes toviga hår, fläckiga hy, vattniga ögon och spruckna läppar. Han såg den hon var, den skönhet som hon bar i sitt hjärta och han var hopplöst förlorad i en kärlek som var dömd att aldrig förstås eller accepteras.

The Hillywood Show har gjort det igen!
En ny parodi, Dr Who den här gången.
Jag har aldrig riktigt fastnat för Dr Who och har väl vara sett sisådär tre avsnitt på 00-talet, men det hindrar inte att jag uppskattar tjejernas humor, genialitet och kreativitet.

Det är rätt kul att se den tids och rums hoppande Doktorn släppa loss till Time warp från The Rock horror picture show :)

 

 

Det var de sandalerna det! Tänkte jag i går när ett av babden släppte sulan nör jag satte mig på huk för art hjälpa min lilla son som trillat.
Den bars släppte!

Fan!

Jag som letade som en tok förra året innan jag fick tag i de där sandalerna.
Nu har jag inga sommarskor alls!
Det blit till att jaga skor i helgen. Oxh jag som har så svårt att köpa skor.
Jag har kort och gott alldeles för höga krav.
Inte nog med att de passa min idé om vad som är "snygga" skor. De ska även passa till såväl finkläder som vardag, jobb som fritid, klänning som byxor, svart, vitt eller färglatt de får inte skära sig mot npgot av det.
De ska dessutom vara bekväma, inte glappa, inte skava, inte bli förstörda av lite väta, inte vara alldagliga och onte jag sa INTE vara för.dyra! (sommar skor över 150:- är för dyra om de onte är extremt bra kvalitét)

Jag kan gå runt en hel dag och prova alla skor i alla butiker och inte hitta ett enda par som passar in på samtliga kreterier.

 

Jag är i.gen skohora. Jag vill inte ha tio par skor till tio olika tillfällen. Ett par som täcker allt ska dwt vara. Så ska jag kynna ha dem längre än en säsong också.
Är det för mycket begärt?

"Jag har så tjocka knän" - "vart f-n kom den tanken ifrån?"
Dessa två tankar far genom huvudet på mig när jag ser mig själv i en spegel i trappan till jobbet.
Och ungefär samtidigt som jag ubdrar över hur man kan ha "tjocka knän" och vad den dumma idén kom ifrån hinner jag utveckla tanken med att det liksom är baksidan av knäna som ser lite knubbaiga ut, och att jag har ganska tjocka och ofasta lår också.

Det är försommar och kjolar, klänningar och shorts avslöjar bleka ben. Och jag likt många andra ser på mina egna ben som blekfeta sådana.

Jag vet inte hur många som har eftertanke, eller tredjetanke för den delen, som mitt i vad man trodde var en ganska god självbild med "jag är nöjd som jag är" smyger in dessa tankar.
Liite fastare lår/rumpa/mage hade ju ändå suttit fint- guud vad blek jag är och vad FET man ser ut!
Och eftertanken kommer: vad i helvete tänker jag? Jag inbillar mig bara.
Men VAD inbillar jag mig? Att jag är nöjd? Att jag är fet?

Jag såg en länk via Facebook om en kvinna i Storbritannien som ville lära kvinnor att älska sina kroppar och arbeta aktivt mot den snedvridna synen vi alla har på våra kroppar.
Efter att ha tittat några minuter på hennes film blir jag förbannad. På mig själv, på hennes pedagogiska film, på världen i allmänhet.

Åter rinner två tankar samtidigt genom mitt huvud
1, men det FINNS de som är osunt feta. Inte för att de ska behöva må dåligt och skämmas över sina kroppar men kroppen mår inte bra av extrem övervikt. Är det rätt att uppmuntra dem att fortsätta vara feta?
Detta Samkörs med tanke 2: Varför i HELVETE ska vi behöva LÄRA oss att vara stolta över våra kroppar? Varför ska vi lära oss att vi alla har olika former och att alla är lika vackra?

Denna sneda bild som vi måste avprogrammeras från, vart kommer den ifrån?

Vem, jag bara frågar VEM har hittat på den där ideal formen som alla, män som kvinnor, försöker pressa sig in i?
Media? Mode industrin ? Männen? kvinnorna ? Fan själv?
Och varför plågar vi oss?

Visst vi borde alla tänka på vad vi stoppar i oss. Men det vi borde sluta tänka på är hur vi ser ut och istället tänka på hur vi mår.

Är du frisk?
Mår du bra?
Passar din fysiska förmåga den livstil du har /vill ha?
Orkar du det du ska och vill?

Bra! Då är du perfekt!

Ja, jag kunde ha lite fastare lår , rumpa och mage. Men jag tycker själv att jag är fin (knubbiga knän till trotts). Min man tycker att jag är het. Mina barn tycker att jag är vacker.

Jag kan springa, hoppa, klättra, bära.
Jag älskar god och bra mat och choklad.
Ja, jag kunde vara fastare och fittare men för det liv som jag lever just nu är jag perfekt!

... Eller lurar jag bara mig själv igen?

 

http://newsner.com/2014/05/den-har-kvinnan-vill-forandra-hur-vi-alla-ser-pa-vara-kroppar/

 

Det här var nog en av de djävligaste nätterna i mitt liv!
Inte nog med att jag var trött redan innan!
Vi lägger oss ganska tidigt (vid tio ungefär), jag läser en liten snutt innan jag ger upp. Just som jag släcker och lägger mig till rätta sätter den minste igång och kaskadspyr. Sin säng, hallen, mig.
Medan jag tvättat barn, mig själv och renbäddar sängen sanerar sambon hallen.
Vi håller på en timme eller så. När vi alla tre är tillbaka i sängen dröjer det vadå, en halvtimme sedan spyr den lille igen
Inte lika mycket, men det blir byte av lakan som ersätts med handdukar, igång med tvättmaskinen. Lillen kräks fyra ggr. Fyra ggr får jag byta handdukar.Två ggr tömmer jag och startar om tvättmaskinen. De timmar som jag har sovit går nog att räkna på ena handens fingrar.
Det blir inget dagis för något barn idag eller i morgon (dagis policy). Jag hoppas bara att detta är det enda som blir. Att lillen kräktes av för full mage eftersom mormor inte kan säga stopp, och INTE kräksjukan. 

Det finns något så extremt upplyftande med sparvarna inne på Nils Eriksson terminalen.
Det är en sådan oväntad överraskning. En rörelse i ögonvrån som man inte väntade sig på en sådan plats. Ett fladder förbi dig stax i ögonhöjd som fångar din blick och där, mitt i vimlet på centralen ser du en liten gnutta liv som inte hör hemma i en sådan miljö.
Det är som att hitta blommorna som trängt sig upp ur asfalten eller vuxit upp vid rötterna på de planterade stadsträden. Oväntat och livfullt. Och påminner oss om att vi faktiskt bor i en levande värld och att i vilken miljö som helst tar sig naturen fram.
Life finds a Way.