Att amma eller inte...

Dåså, det där med amningen.

 

Lilla M är en vecka och fyra dagar nu, och jag vet inte vad jag ska ta mig till med amningen.

 

Lilla C blev aldrig riktigt ammad eftersom jag fick en gräslig baby-blues nästan depression med honom och upplevde amningen som gräsligt jobbig. Så han flaskmatades helt och hållet från det att han var ca en och en halv-två veckor gammal.

Nu när jag blev gravid denna gången tänkte jag att jag skulle ge amningen en chans eftersom, ja det är det "naturliga" och alla rekommendationer ändå är att de ska få så mycket bröstmjölk som möjligt, även om det inte är något skadligt med ersättning.

Men även om det egentligen gått bra att amma (även om han är hungrig hela tiden, men sådär är det med färska bebisar) det tar ju ett tag innan allt har kommit igång och kommit i ordning så har jag redan börjat tvivla på amningen.
Den fungerar som sagt egentligen bra, det finns mjölk, den rinner bra och han är bra på att ta bröstet även om det gör ont de första tagen. Men... jag vet inte om jag trivs med att amma, varje gång som det är dags så knyter det sig i magen på mig och jag får en obehagskänsla. Inte av att ha honom tätt inpå utan jag tror att det har något med brösten att göra, för samma känsla som jag får när han ammar får jag även när jag handmjölkar eller bröstpumpar. Det knyter sig och jag mår lite illa och får lust att gråta.
Varje gång som vi väljer att ta flaskan (på kvällen och natten och nån gång ibland på dagen) så får jag en stor lättnadskänsla.
Ibland känns det å andra sidan helt rätt att plocka fram bröstet och amma, inte jobbigt förrän det väl kommit igång och magen börjar knyta sig. Ja magen inte livmodern, jag känner skillnad på dem.

Vårtorna ömmar också, svider och ömmar, men hallå, det kan gå över.
Det kan helt och hållet ha att göra med att det inte kommit riktigt i gång än.

Men jag vet inte, å ena sidan ser jag alla fördelar med att amma; maten är alltid tillgänglig, alltid rätt temperatur, behöver inte ständigt komma ihåg att man med mig flaskor och pulver. Närheten och det att detta är det som brösten ändå är till för.
Men å andra sidan är flaskan enkel, snabb, jag vet precis hur mycket han får i sig och kan anpassa den helt efter hans matlust. Närheten kan vi få ändå. Jag slipper läckande och värkande bröst...

Precis som förra gången håller amningen på att bli det som drar ner mig. Jag vill bara gråta när jag tänker på det, mest för att jag tycker att det är fel av mig att sluta när det ändå går bra och han suger bra.

 


Jag undrar hur mycket av mina obehagskänslor som egentligen bra är hjärnspöken och ifall jag ska kämpa på eller ge upp (fast det är väl där problemet ligger; att jag ser det som att "kämpa på" och "ge upp").
Det skulle vara skönt att övergå till flaskmatning, men så ränker jag att jag kanske kommer ångra mig sedan och då är det för sent.

Jag har försökt att prata med min sambo om det, men han säger bara att jag ska göra som jag känner är bäst, fast han nog innerst inne tycker att jag ska ge det mer tid.

Jag skulle vilja ge det mer tid... helst en månad i alla fall. Men jag tvivlar, på amningen, på flaskan, på mig själv.


Från familjeliv.se fick jag tipps, eller förslag eller vad man kallar det om något som kallas D-MER (Dysforic Milk Ejection Reflex) vilket kort och gott innebär att kroppen reagerar negativt på det dopamidfall som sker när mjölken rinner till vid amningen. Man upplever en obehagskänsla, deprimerad, äcklad, tvångstankar o.s.v.

 

Läs mer här, här och här.

 

När jag läst om det får det mig att tro att det är detta som jag ”lider” av. Särskilt med tanke på min erfarenhet från lilla C då min depression och obehagskänslor gick ur mig direkt efter att jag slutade att amma.

 

Frågan nu är ifall jag, med denna kunskap i bagaget ska ge amningen ytterligare lite tid. Eller ifall jag likt förra gången ska övergå till flaskmatning.

 

Jag är splittrad. Å ena sidan vill jag väldigt gärna amma, men å andra sidan så är det så mycket skönare att använda flaskan, slippa obehaget helt och bara jaa…


ena stunden vill jag ge amningen en chans, ”kämpa på” och försöka i åtminstone en månad till, i nästa stund vill jag inte göra det mer utan bara flaskmata. Jag vill amma, men jag vill inte att mina obehagskänslor ska förstöra hela spädbarnstiden … igen, som det nästan gjorde helt med lilla C.

Jag vill njuta och må bra med min bäbis inte må illa och rysa varje gång som han ska ha mat.

 

Dessutom har jag haft ett amningsuppehåll på nästan ett och ett halvt dygn vilket i sin tur lett till mindre mjölk. Har jag redan sabbat mjölkproduktionen och går den inte att få igång igen? Är det värt att försöka få igång det igen om jag ändå kommer lägga av efter ett tag, vilket jag tror att jag kommer göra… kanske… jag vet inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0