Ärlighet varar längst?

Jag undrar, varför kan vi inte bara vara ärliga mot varandra?
Nu menar jag inte att man som likt i filmen The Invetion of Lying(2009) ska gå runt och säga den nakna sanning helatiden, utan mer i linje med: varför kan vi inte vara ärliga med våra känslor och tankar åtminstonde mot de som vi påstår oss älska, våra familjer och vänner?

Enkla saker som när man är orolig, eller beskymrad eller mår dåligt för något varför säger man inte det då? Jag vet inte det kanske bara är jag och min familj men jag kan inte prata med någon om någonting som rör hur jag mår och varför jag ibland mår som jag gör. Det verkan ingen i min familj kunna göra. Nej allt är så bra så, det knallat, det går, det är väl ok. Andra hör och ser att det inte är det men den tillfrågade öppnar sig inte.
Jag har väldigt svårt att öppna mig om något alls.. Särskilt om känslor, oro, framtiden, något som stör eller irriterar mig eller bara mina tankar, drömmar elller förhoppningar. Och om jag tillslut gör det så är det i en sådan kraftfull känslostorm att jag mest bara gråtar och inte får någor sagt.

Min mamma säger ingenting, min pappa saäger ingenting, min bror... lämnar vi därhär för han är lite speciell på det där, den som är mest ärlig med sina känslor och mest öppen med sina åssikter är min syster. Själv är jag...stum. Jag kan inte enes prata med min man som jag ser varje dag och som verkligen känner av mig. Men inte ens han kan jag vara hundra procent ärlig med, inte när det kommer till hur jag verkligen innerst inne känner om något alls.

Varför? Jag känner mig så jävla ementionellt handikappad ibland.
Varför kan jag inte bara säga som det är?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0