Jag är rätt säker på att jag är galen

Så här i Julens stressiga tider måste man alltid stanna upp lite och tänka på varför vi egentligen firar jul.
 Många tycks ha glöm att Julen i sig ska vara en Kristen högtid. Vi firar Kristi födelse. Vi ska vördas och minans Kristus budskap till människorna. Inte hans offer, för det minns vi till Påsk, nu ska vi minnas Budskapet; Värme, glädje och kärlek. Du ska älska din nästa, låten barnen komma till mig. Godheten och kärleken, dom som för många är kärnan i den kristna religionen.

Nu i det allt mer avreligiosserade samhälle som vi lever i där religion antingen betyder väldigt mycket eller väldigt lite så får det mig att tänka till.
Ska vi överge det kristna budskapet med julen? Ska vi låta den helt kommersialiseras? Ska vi överge julen eftersom inte alla i världen är kristna?
Jag är inte en religiös människa, men jag respekterar de som valt att leva med en religion lika mycket som jag respekterar att någon väljer vilken politisk inriktning som de vill stå för.
Men jag tycker inte att vi ska överge julen, och jag tycker verkligen inte att vi ska överge det kristna budskapet. Vi kanske inte behöver tala om det som det "kristna" budskapet utan bara Julens budskap. Ge till de fattiga, var snäll mot dina medmänniskor, visa kärlek för alla. Det är väl ändå ett universellt budskap om något? Respektera alla för vad de är, alla ska få vara med på jul.
 
Julen är för mig en tid att visa min uppskattning för min familj och mina vänner. För mig är julgåvan inte ett tvång, det är ett sätt att visa att jag älskar min familj och mina vänner, hur elak och ignorant jag ibland kanske kan vara så älskar jag er.  Det är vad julen är för mig. Att vara med familj och vänner, att äta gott, att umgås och att vara snälla.

Det är surt att man ibland måste splittras, jäkta från det ena julbordet till det andra bara för att man ska hinna med att vara med alla. Näste år får vi hitta på något bättre upplägg, men i år blir det från pojkvännens familj i Göteborg, till min familj i Floda för att avsluta det hemma i Lerum med vännerna. Men nu kom jag från ämnet.

Som sagt, i en tid då det finns de som upprörs att skolan har jul- och sommarlovsavslutningar i kyrkan är kanske den kristna delen av julen i fara. Ingen ska ju tvinga på någon annan sin religion eller hur?
Men jag vill mena att budskapet med julen, det riktiga budskapet med julen är ett universellt budskap som kan delas av alla i världen, vare sig de är religiösa eller inte.
 Så låt oss fira Julen, denna hedniska/kristna fest så som den ska firas, med mat, vänskap och kärleksgåvor. Och genom att tänka lite extra på varandra, på våra med människor, och inte bara stressa runt och  med "allt som måste ordnas".
Tagga ner, dela en lussekatt och en mugg glögg med någon du aldrig träffat förr och lyssna på julsångerna (strunta i att de flesta är psalmer). Tänk på vad Julen är, ett firande av mänsklig värme och kärlek.

Mitt farväl till Palladium i Göteborg blev med Guldkompassen. Ett passande slut tänkte jag. Och visst var det en vacker film.

Jag ger filmskaparna stora plus för de fina miljöerna, de fina effekterna och deras arbete med Diamonerna och Pansarbjörnarna. De har även lyckats få med alla de viktiga händelserna utan att det gått ut över händelseförloppet. Inget känns direkt påskyndat och inget känns glömt, inte ens de tillagda scenerna som inte förekommer i boken känns påklistrade, tillskyndade eller överflödiga. Karaktärerna är välformade och går inte utanför hur de är beskrivna i boken.

I stort är det egentligen en lyckad film. Ändå är jag besviken.

Det är synd, för jag vill gilla den här filmen. Jag älskar böckerna vilka är bland de bästa som jag har läst. Men jag tycker att de på något vis missat något i filmen.

Jag har efter funderande kommit fram till att det som störde mig var filmskaparnas försök att göra filmen till en äventyrsfilm. En storslagen film med stora slag och häftiga äventyr. Detta är inte alls vad jag hade väntat mig. Jag hade mer tänkt mig en mer lågmäld och mystisk berättelse, så som boken är. Även om man kan utläsa äventyret även i boken så är det underlägste själva berättelsen som är en berättelse om vänskap, tro och kärlek. Detta tycker jag att de inte helt lyckats fånga utan all tyngd har lagts på att göra filmen storslagen och just häftig. Jag tror att ifall de tagit en halvtimme till på sig att berätta historien och på så vis kunnat dra ner på tempot och tagit sig tid till de mer finstämda scenerna, uppbyggnad av karaktärerna och deras relationer till varandra så hade filmen varit bättre. Kanske får jag invänta ett Direktors Cut som i fallet med Sagan om Ringen trilogin för att bli riktigt nöjd.
En annan sak som störde mig var att det är scener i trailern som inte var med i filmen.

Som sagt, jag vill tycka om den, kanske behöver jag se den en gång till frö att inte vara bländad av hur jag hade väntat mig att den skulle vara.

Jag kan bara hoppas att de gör bättre ifrån sig i nästa film, som med tanke på vilka scener som jag sett i trailern och som inte var med de redan har inledningen till.