Jag är rätt säker på att jag är galen

Jag var på Bok- och Biblioteksmässan i går, lördag 27/9. Det är en liten tradition att alltid gå på bokmässan och jag ser alltid fram emot det varje år även om jag varje år blir lika irriterad på hur mycket folk det är och hur dessa bara kryllar på sina säregna sätt. Grupp ett som vandrar likt zombies långsamt längs de fullpackade gångarna, stirrar blint omkring sig, de ser bara böcker inte andra människor, och stannar mitt i gången och glor. Grupp två rusar som skållade råttor fram och åter, de tränger sig förbi där det inte finns pålats och de kastar sig fram för att hinna med att nå fram till vart det nu ör de ska. De har gärna vassa armbågar.  I båda grupperna finns det dom där som har fullpackade ryggsäckar men alltid tycks glömma bort det. Och så ör det alla dessa köer till allt, till kassor, till maten, till toan, till bankomaten, till signering av författare, till allt!

Men det är ändå en grej att gå på bokmässan. Framförallt det att ,an kan stöta på serietecknare och författare och likt fangirls uttrycka sin stjärnögda beundran, vanligtvis bara genom att stå och glo storögt på dem.

Och det var detta som jag skulle komma fram till. Efter att ha irrat runt en stund hittade jag fram till SF bokhandelns monter. Jag är en frekvent besökare i deras butik i Göteborg, men mässpriser är alltid lockande. Och till min stora förvåning och glädje hade de boksigning just då av ingen mindre än John Ajvide Lindqvist.

Förvånande verkade det inte vara någon rusning till att få böcker signade av honom, eller så kom jag dit i slutet av hans signings tid för det var inte så många som stod där. Själv blev jag lite till mig. Jag beundrar Lindqvist mycket. Jag älskar hans böcker, och då älskar jag framförallt hans sätt att berätta. Jag tycker att han är en fantastisk berättare som med bara sin lite säregna stil lyckas få sina inte allt för dramatiska berättelser både spännande och engagerande med mycket små medel. Jag älskar alla hans böcker och hade sett fram emot att få träffa honom.

Tyvärr visste jag inte att han skulle vara där så jag hade inte hunnit förbereda mig med att exempelvis ha med mig en bok som han kunde signera. Det är problemet med att möta sina favoritförfattare på boksigneringar, man har ofta redan alla deras böcker. Men så låg novellsamlingne "Pappersväggar" där och den har jag inte. Så jag slet åt mig en bok och ställde mig fånleende vid bordet och deklarerade att det var den enda som jag inte hade och att jag skulle vara väldigt glad om han vill signera den...till mig... Åsa. Han skrattade åt mitt erkännande att jag hade alla hans böcker och sade åt mig att den första novellen är den han tyckte var bäst så den kunde jag mer rätta vänta till att läsa sist. Jag log och svarade att jag trodde på honom. Annars så var "Hanteringen av odöda" min favorit. Detta verkade förvåna honom lite, de flesta har antagligen "Låt den rätte komma in", jag ser fram emot att se filmen, som sin favorit.
"jag grät hela tiden när jag läste den", Hanteringen av odöda alltså, berättade jag. Han skrattade och svarade att han grät rätt mycket när han skrev den också. Sedan tipsade han mig om att den sista novellen i "Pappersväggar" var en fortsättning, eller ett slut om man så vill, till Hanteringen... Och så pratade vi lite om att slutet i boken är lite plötsligt, lite avsnoppat så där. Han erkände då för mig att det var meningen, han ville avsluta boken där de flesta zombiefilmer brukar börja. "Aha," svarade jag, "Smart!" Sedan rodnande jag och kände att nu var min stund med honom slut och det var dags att gå.

Det kändes lite surt för jag ville berätta för honom varför jag tyckte så mycket om Hanteringen... och varför det var en ganska stor grej för mig eftersom jag annars avskyr Zombies, klarar itne av att se dem, skyr zombiefiler som pesten eftersom jag blir så satans rädd även när det bara är strunt filmer. Att zombies och onda dockor är det värsta som jag vet. Den enda zombiefilm jag fixar är Shaun of the Dead. Och att det därför var speciellt för mig att få en helt ny syn på dem, en mycket mänskligare och ömmare syn på dem genom hans bok.

Både vampyrer och varulvar har tidigare fått upprättelse i monster genren. Vampyrer ses ju numera oftare i ett romantiskt skimmer än i ren skräck och varulvar...ja de blir allt mer accepterade i de "fina salongerna" allt eftersom författare och filmskapare gör dem mer mänskliga och jordnära. De är bara människor som blir vargar då och då, ibland okontrollerat ibland kontrollerat.

Men Zombies har aldrig tidigare haft den turen. De har alltid setts som de där hjärndöda varelserna som äter folk.

Men inget av detta fick jag tillfälle att berätta. Men jag är glad över att ha sett honom, och fått en bok signerad. Han är min svenska favoritförfattare, tätt efter Tage Danielsson som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta, jag beundrar hans stil och hans röst. En del tycker att hans språk är simpelt och hans berättande mest lever på gore och chock effekter. Vilket jag inte håller med om någonstans. Men det är ju så, alla upplever böcker olika och fäster sig vid olika saker.

Ta Hanteringen av odöda som exemplet. Jag har läst recensioner av den där recensenten förfasat sig över hur Lindqvist frossar i äckel detaljer, själv märkte jag inte av dessa alls utan var helt fångad av karaktärerna och deras öden. Men så ser jag inte världen på samma sätt som riktigt alla andra.

Shit vad jag tycker synd om de föräldrar som har barn som skriker hysteriskt och otröstligt var och varannan timme. Även om Charlie har haft sina skrikperioder och varit missnöjd så har han aldrig varit totalt otröstlig eller skrikit non stop.

Förutom under helgen som var. Det började lite försiktigt på fredagen och slog ut fullt på lördagen för att trappas ner lite under måndagen. Han skrek och skrek och var (nästan) otröstlig! Vad vi än gjorde. Men fortfarande inte så gräsligt som jag har hört att det kan vara.

På lördags eftermiddagen satte han igång på allvar, då var Calles bror och hans fru där med sin lilla flicka Izabel. Ina (svägerskan) lyckades lugna honom lite, vilket kändes lite snopet, men jag tror också att han hade känt av min oro för att han skulle vara skrikig när vi hade gäster och att det bidrog till hans otröstlighet.
Natten mellan lördagen och söndagen var dock värst. Efter att han fått sitt nattmål vid fyra sate han igång och skrek och skrek och ville inte sova. Han var dock tyst om jag gick omkring med honom. Till slut kom jag på iden att svepa in honom i hans polarn o pyret filt som han alltid haft i vagnen. Den är stor och go och jag kunde svepa in honom ordentligt så att han kände sig riktigt omhuldad. Och då somnade han. Jag vet inte om det hade med filten att göra eller om han skrikit sig trött men nu sov han i varje fall.

På söndagen var han lite småskrikig men inte otröstlig.

Jag kan bara tycka synd om dem som har det så varje natt. Vi hade bara en och en halv timme av skrik men det var jobbigt nog. Och det fick mig att inse hur bra vi har det annars med tanke på att han sover nästan hela nätterna och inte börjar skrika och bråka förrän på morgonen och även det börjar bli lite lugnare. Det är ju upp och ner av och till. Men hittills så har vi haft väldig tur. Han skriker mer är inte otröstlig.

Dessutom så har han ju börjat prata med oss och le åt oss sedan två veckor tillbaka och det är helt underbart!

Ja, nu har jag varit ensam med Charlie i en vecka. Det känns... ja ibland bra och lugnt ibland jobbigt.
Men det är väl så det är.
De första tre dagarna gick bra, men nu torsdag och fredag har varit lite småjobbiga. Han har skrikit en hel del och jag fattar inte om han skriker för att han A, är hungrig och vill ha mer mat (ibland äter han 250ml ibland bara 100ml). B, trött och behöver lugnas/skrika sig till söms (det gör han på dagen). C, har ont i magen, eller D, är ensam och vill ha sällskap. För det mesta dessa två sista dagarna verkar det ha varit allt ihop samtidigt.
Jag vill inte mata honom bara för att han skriker, men ätandet har varit väldigt upp och ner de sista dagarna och det kan bero på just att jag matar honom bara för att han skriker och då blir födointaget i obalans eller så är det så just nu bara. Han vill äta lite mindre och oftare.

Men jag tror att vi är på god väg att ta ur honom att äta på natten, eller inte helt. Han ska ha mat vid tio på kvällen (tycker vi) och vid fyra på morgonen (tycker han) och vanligtvis somnar han om efter fyra och sover någon timme till. Men det kan ju ändras det med.

Det är himla tufft det här. Det är inte så att jag känner att jag inte vill vara med eller så. Men det är tufft och jag orkar inte hela tiden. Det är skönt att det är helg nu så att Calle kan avlasta lite under lördag och söndag. Han gör ett bra jobb ifrån sig när han kommer hem från jobbet, men då brukar dock Charlie vara i tillstånd att vilja somna vi sex-sju tiden. I varje fall har han gjort det under veckan. Men som sagt, han har varit helt annorlunda de två sista dagarna.
*Suck* Jag längtar väldigt mycket efter att han ska börja vilja leka. Jag inbillar mig att det både ska bli enklare och roligare då. Inte för att vi inte har våra stunder nu också för det har vi, och Charlie är en underbar bebis, men... det är svårt att underhålla honom. Jag orkar inte bära runt på honom hela tiden. Varken i famnen eller i en sele för det är det han vill: Se världen. Så det är en nyfiken pojke. Och det är jag glad för. Men just nu är jag ganska trött.

I dag föll navelstumpen av.
Även om jag visste att det var totalt ofarligt så fick jag panik. Detta för att 1, Charlie skrek redan sedan innan så även om jag visste att det inte var därför som han skrek så fick jag för mig att det var så, och 2, han blödde ju! Det var gräsligt att se honom blöda om än aldrig så lite.  
Och eftersom jag blev rädd så blev ju han också rädd och skrek ännu mera.

Hur som helst så ringde jag först till våran BVC-sköterska, men hon kunde inte svara just då och jag fick lämna ett meddelande. Då ringde jag till mamma. Hon kom förbi med en kompress som vi lade över naveln så att den inte skulle blöda ner hans kläder, och för att den skulle skyddas. Det bästa är väl egentligen att låta naveln luftas och såret torka, men bara för att skydda den från att bli infekterad.
Efter att mamma varit där så ringde BVC-sköterskan upp mig och jag kunde få prata av mig på henne.

Men hela äventyret tycks ha slutet bra. Charlie sover gott nu i sin säng. Jag bör nog väcka honom om någon timme och mata honom, det hade ju varit trevligt om han var lugn eller rent av sov vid 15.10 så att jag kan titta på Smallville i lugn och ro ;)

Jag ska försöka våga planera in att åka in till Göteborg och hälsa på dem på jobbet om så där två veckor. Då är Charlie ju ca sex veckor och både han och jag lugnare.

Efter att ha varit nervös mamma i tre veckor nu så har jag kommit frma till att det finns fyra ord som man på något magiskt vis borde kunna från det att man föds.

1, Mat.
2. Aj.
3. Blöt (går för både nedkissad och bajsblöja).
4. Trött.

Det är ju på ett ungefär vad en babies skrik betyder (utöver ensam/vill vara med för varm/kall) så varför itne a de fyra orden från början?
 Ett annat alternativ är att alla föräldrar lär sig telepati.

*suck* Jaja, nu får man invänta att barnet lär sig dessa ord... om typ ett år.