Jag är rätt säker på att jag är galen

Jaha. Då var det 2017 då.

Och jag en av världens mest inaktiva bloggare skriver igen :)

Jag skriver antagligen sällan eftersom jag tycker att jag vill ha något intressant att skriva om, och när jag har det har jag inte tid att skriva och så glömmer jag bort och så rinner det ut i sanden, likt allt annat.

Ungefär samma inställning som jag har till att ringa mina vänner. Jag kan inte bara ringa för ringandets skull, jag vill ha något vettigt att säga också.Och inte ringa på en allt för udda tid då de kanske inte har tid att prata.
Så därför ringer jag sällan mina vänner. :S

Men som sagt. Ett nytt år. Nya tag. Även i skrivandet.

(Halv) Löften:
Jag ska bli mer aktiv:
I mitt skrivande (blogg och annat)
I mitt motionerande jogga, Yoga)
I mitt ritande (yay)
I mina livsval (plugga, söka mig vidare jobbmässigt)

Kanske skulle man ta och rensa ut lite gamla skelett ur garderoben också, men jag med min konflikträdsla. Jaja. vi får se.

Jag funderar på att flytta min blogg till en annan domän som är lite mer lättåtkomlig för mig. Som om det skulle ändra något.

Gott nytt år i alla fall.

 

 

 

Det bor en spindel utanför vårdat köksfönster.
Hon är vacker och skräckinjagande.

För en spindelfobiker som jag är hon en mardröm. Men jag kan inte låtarna att fascineras av henne och hennes systrar.
Så vackra, så obehagliga, så fantastiska!

Så länge som hon stannar på utsidan får hon vara.

Jag ska erkänna en sak, en hemsk och mörk hemlighet: Jag har alltid avskytt barnkalas.
Redan som barn var jag inte särskilt överförtjust i dem. Det var naturligtvis roligt att bli bjuder, välja ut present, klä sig fint och komma hem till en kompis och leka, äta korv och tårta. Men så kom det sig smygandes: den organiserade leken. Föräldrars/vuxnas inblandande, det skulle lekas lekar, det skulle planeras, vara teman.
Nej, jag saknade inte barnkalaset när de slutade hållas i mellanstadiet (då blev en annan plåga: (klass)disco istället, * rys*).
Jag stönar fortfarande djupt inom mig när det på diverse tillställningar för vuxna är någon som slår ihop händer och annonserar att "nu ska vi leka lekar!"

Nu när det ska hållas barnkalas för mina egna barn lider jag mig och drar mig för varje tillfälle. Det är SÅ tråkigt! Jag gör det för deras skull. För att de ska ha kul. Men jag ser inte poängen i att ha skattjakt, godispromenad, teman och allt vad det nu kan vara.
För de som tycker att det är kul att ordna sådana kalas Fine, gör det, så länge barnen tycker att det är kul och inte status. Ett krav, ännu en sak för barnen att ligga sömlösa och oroa sig för. - Tänk om ingen vill komma? Tänk om de tycker att det är tråkigt? Tänk om jag inte bli bjuden på den eller den kalas nu?
Men när det blir trender, ett måste, då vill jag dra öronen åt mig, säga till mina barn att bjuda sin(a) bästa kompisar och ha ett "födelsedagsfika"; lite bullar, lite korv, ev fiskdamm och sedan får de leka vad tusan de vill.
Jag har ännu inte fått någon fråga från C om varför inte han varit bjuden, men än så länge har vi nog besparats att det hänt. Det där kalaset hos den där klasskamraten som han inte kan begripa att han inte blev bjuden till. I varje fall har han inget sagt och jag har inget frågat, om han själv inte tänker på det vill jag inte vara den att plantera tanken i hans huvud heller.

Dock, så tycks det vara ganska lugnt bland föräldrarna i Cs klass, men jag kan ha fel...

Appropå Joakim Lamottes Krönika: Barnkalasen har gått överstyr

 

Änglar finns!

Fast de är små

Det är sällan de syns

Jag tror de bor i Villhelmina.

(HasseåTage)

Det finns något så extremt upplyftande med sparvarna inne på Nils Eriksson terminalen.
Det är en sådan oväntad överraskning. En rörelse i ögonvrån som man inte väntade sig på en sådan plats. Ett fladder förbi dig stax i ögonhöjd som fångar din blick och där, mitt i vimlet på centralen ser du en liten gnutta liv som inte hör hemma i en sådan miljö.
Det är som att hitta blommorna som trängt sig upp ur asfalten eller vuxit upp vid rötterna på de planterade stadsträden. Oväntat och livfullt. Och påminner oss om att vi faktiskt bor i en levande värld och att i vilken miljö som helst tar sig naturen fram.
Life finds a Way.

 

I Går, Tisdag den 25e Februari, vid halv fem tiden stannade tågtrafiken mellan Göteborg och Alingsås.

Jag satt på tåget som just skulle lämna stationen i Jonsered när det blixtrade till och ett ljudligt BANG hördes. Bilen som just var påväg över bron som gick över spåret tvärnitade.

 

Ytterligare två blixtrar och ljudliga smällar och tåget blev stillastående.

En ansträngd röst ropade ut i högtalarna: Var vänliga och kliv på tåget igen!

Sedan var dörrarna låsta och personalen rusade genom tåget.

 

Det blixtrar ett par gånger till följt av fler smällar.

Jag hinner tänka "Sabotage terrorism Nu exploderar tåget vilken tur att jag sitter långt fram vi kanske klarar oss med lite svårare till lindriga kroppsskador", innan det åter sprakar i högtalarna och vi blir informerade om vad som hade hänt.

 

På något vis hade en gren fastnad i ledningarna eller bågarna som håller kontakt mellan tåget och elledningarna.

De hade fält in dessa bågar och tåget hade nu ingen ström och stod därför still.

Kort därefter släppte de av oss och lät oss ta oss hem bäst vi kunde.

 

Ja, de kallade säkert in extrabussar men jag hade turen att bli upplockad av min sambo som var påväg hem.

 

Hittills har det varit en äventyrlig vecka :)

 

läs mer här

Ja, här på jobbet har vi roligt nästan jämt. Idag gick brandlarmet. medan jag hade. ett samtal så det var bara att ursäkta sig, lägga på och traska ut.

 

 

Nu visade det sig inte vara något allvarligt, vi kunde gå in igen efter ca 45 min. men ett litet äventyr var det i alla fall.

Åhh! Jag måste ut! Jag blir galen! Jag blir så jävla trött på mig själv.Vi har två fina pigga barn som tycker om att vara om att vara ute, och här sitter vi och glor, låter dem bli soffpotatisar bara för att vi inte har lust eller för att jag tycket att det är orättvist att det alltid måste vara jag som går ut med barna ( kan liksom Calle aldrig ta på sig och dra iväg med dem själv?). Och så låter det så här: när vi har flyttat ska vi vara ute mer, till våren ska vi... Om vi inte gör något nu kommer vi aldrig göra något. Surt som fan! Så nu drar jag.Det är kallt, det är blåsigt, det är blött och så jävla tråkigt men ut till lekplatsen ska vi. Den stora, riktiga med mycket grejer. För nu är jag trött på att vara en soffpotatis -morsa!

 

Igår, på väg hem från jobbet, började jag läsa en bok som legat och dammat på min hylla. Jag kände att den legat där tillräckligt länge och det var dags att sänka tänderna i den.  

 

Så, med huvudet tungt av förkylnings dimmor gav jag mig i kast med Sofie Trinh Johanssons Halvblod.

 

Jag har bara läst ett och ett halvt kapitel och försöker låta bli att vara för dömande. Storyn verkar lockande och den förtjänar en chans.

Hon skriver väl och målande och vi får se vart den tar vägen. Jag vill gärna veta.

hitills kan jag säga att hon skriver rätt självklart, jag menar att hon känner sina figurer och älskar dem. Jag får en känsla av att hon när hon beskriver sin huvudkaraktärs inställning till sitt skrivande och sina karaktärer beskriver hon sig själv.

 

så. nu ska jag läsa vidare. Det bästa med att vara sjuk=hinna ikapp med sitt läsande :)

 

 

Jag har just varit hos tandläkaren. Resultatet blev: Inga hål, några förmaningar (ät inte godis) och en "plupp" nere i halsen. Tandläkaren rekommenderde att jag bokade tid hos en läkare för att titta på den.
Inget konstigt alls.

Jupp, dags att bekänna. Erkänna vad det verkligen är som inspirerar mig, vad som påverkat mig och som format mig som person både på idé plan och personlighetsplan.
En del saker jag tar upp kommer vara gammalt. Sådant som präglat mig sedan jag var liten.
Andra kommer vara nyare, sådant som inspirerat mig till nya tankar och idéer i senare tid.

Det kommer nog bli en serie inlägg för jag har en del att säga om var sak och dessutom kommer jag säkert att upprepa mig.
Jag kommer dessutom troligen att ändra och rätta lite allt eftersom i inläggen, lägga till bilder och länkar till exempel då jag troligen gör som nu och skriver i min colour note på Androiden och lägger upp på bloggen för att rätta, korrigera och lägga till bilder och länkar senare vid datorn då jag inte riktigt fixar det med mobilen än.

Jaha. Detta var inledningen.
Ni får läsa mer om min första bekännelse i nästa inlägg.

Nu ska jag dock läsa lite innan jag kommer in till jobbet.

Jag såg Trassel idag. Den skatan alltså!

Det måste vara något genetiskt fel på honom, på honom och hans ätt av trassliga skator. Trassel den förste av Trasseldynastin!
Eller se var det hans son; Trassel II. För jag har för mig att Trassel var lite skabbigare, med kalt huvud så att han liknade Skekserna från The Dark Crystal (även om de var inspirerande av gamar).
Det ser i vart fall som om Trassel och hans ätt av Trassel skator fortsätter att regera träden kring Säveån, från centrum ända ner till Åtorpsudde.

Sitter i solen i Borås och dricker en kopp med alldeles för söt varm choklad (O'boy?)
och försöker komma nån vart med uppsatsen.
Jag satt i en datorsal inne på biblioteket förut men kunde inte koncentrera mig så efter nästan två förlorade timmar flydde jag ut i luften och ljuset.

Nog för att jag hellre hade suttit och jobbat (riktigt arbete), men det är härligt med lite vårsol :)

Jag önskade bara två saker:
1, att jag hade jobb
2, att spärren med uppsatsen som dyker upp varje gång som jag sätter mig ned med den kunde ta och släppa nån gång.

Glad vår.

Från vänster: Tvättnöt, Avocado, någon citrus av något slag och sist Granatäpple.
Hemmaodlade

 

Ingen gör Belgiens nationalrätt som min Calle <3

 

Med inspiration från Lefi Mannerström (världens bäste kock) försvenskade han den dock lite genom att hälla i lite grädde i spadet. Hur som helst så var det Jummy!

Jag har just (äntligen) lyssnar på Sara Bergmark Elfgrens sommarprogram (här är hennes tumblr) och jag måste säga... att jag förstår varför min svåger har tjatat på mig att lyssna på det. "Det låter precis som om det var du", har han sagt, *(humm.. förutom att hon är en framgångsrik, utgiven författare och jag fortfarande inte är nånting*, har jag tänkt som svar i smyg).

Jag förstår hur han menar. Jag känner igen mig mycket i det som hon berättar, om sin uppväxt och sina upplevelser. Jag känner igen mig.

Jag har ännu inte läst Cirkeln eller Eld som hon skrivit tillsammans med Mats Strandberg

- de ligger båda på min hylla och väntar, men först måste jag läsa första GoTh boken -, men efter att ha läst om den och bläddrat i seriealbumet "Berättelser från Engelfors" känner jag mig redan lite nernördad i dem (att det är bland annat är Kim W Andersson och Lina Neidestam som har ritat serien gjorde sitt till också).

 

Jag älskar fantasy! Särskilt ungdomsfantasy.

 

Jag önskar bara att jag kunde lyckas bli klar med mina egna böcker, vare sig någon vill ge ut dem eller inte.

 

Författare som Stephenie Meyer och Christopher Paolini får mig att känna att "Kan de så kan jag!" men Sara och Mats får mig snarare att känna att mina idéer inte är goda nog. Vilket är lite tråkigt för jag tror att de inte alls menar att få drömmande outgivna författare att känna sig mindervärdiga, snarare tvärt om.

Men (oj nu blir jag moloken igen) det är mycket av min passion som har slocknat de senaste åren. Min Passion för att läsa, skriva, se film, teckna och...choklad. Alla har falnat lite och jag är inte alls lika engagerad längre, och det gör mig lite ledsen för jag vill vara den där som ritar, läser och skriver. Jag hoppas få en nytändning nu i och med att jag kommer igång med jobbsök, uppsats och så vidare.

 

Idag känner jag mig lite nere.

 

Jag känner mig meningslös liksom. Jag har inget jobb (ingen vill ha en om man variot hemma med sina barn i fem år), det känns inte som om jag kommer någon vart med min uppsats, jag har kört fast på hemtentan (som skulle varit klar för lääänge sedan).

Jag trivs just nu inte i mitt eget skin, i mitt eget hem, i mitt eget liv.

 
Det enda som finns är ju att göra något åt det. Rycka upp mig. Skaffa mig ett jobb, skriva färdigt hemtentan och uppsatsen.

 

Jag hade en väldigt mörk dag förra veckan, då jag gick omkring och grät nästna hela dagen. Men sedan blev jag arg, pratade lite med min pojkvän och beslöt mig. Sedan kändes det bra och jag har haft ett ganska fint flow ett par dagar. Men idag, eller om det var i går kväll gick jag på ett grund. Just nu vill jag inte göra något alls utan bara sitta i ett hörn och gråta.

 

men det går itne ann! Jag ska skriva färdigt hemtentan (jag har bara en sida om Kanon-begreoppet kvar att skriva) sedan är det 80% körkort och 20% tenta + gärna några extra procent jobb, hoppas jag.

Är påväg till Borås för månadens handledargruppmöte.
Jag skäms lite för att jag inte jobbat så mycket med uppsatsen i februari, men det har inte funnits så mycket tid över till det mellan omskolningar, febriga barn och allmänt hushållsskötsel (ta hand om barn, uppmärksamma barnen, laga mat, diska, städa, sova).
Jag är dessutom en sådan person som sätter stort värde på min s.k "egentid", tiden då jag kan ta det lugnt och slappna av.
Dessutom fick jag nog av segheten vi drar oss med inför att komma igång med övningskörningen privat, så jag gick till em lokal trafikskola och anmälde mig till en intensivkurs. Jag tänkte att nu ska det här fan bli av!
Så nu ska jag fördela min tid på det också.
Men nästa vecka börjar barnen gå lite längre på dagis och det ger mig ungefär tio timmar extra i veckan att ägna mig åt studier.
Ta nu tillvara på den tiden! Slapplisa.