Jag är rätt säker på att jag är galen

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Nyheten kom som ett slag i magen i går eftermiddag då jag öppnade ett mail från Penguin Random House.

"It is with immeasurible sadnessthat we announce thatauthor Sir Terry Pratchetthas deid at the age of 66."
Började det... jag blev kall, jag trodde att det var något gel. Att det var ett skämt, eller en miss. Ett förskrivet brev som skulle gått ut när det hände och blivit utskickat av misstag.
Jag hade inte sett ett ord av det tidigare
Jag är ju för fan med i Discworld Monthly! EN mycket aktiv grupp på Facebook. och där hade det inte sagt ett ord! Den skulle ju exploderat om det här var sant!
.. Men det var det, det var bara alldeles nytt och jag va en av de första i gruppen som fick veta det.
En sökning på Google bekräftade det hela.

Jag skakade, jag började andas kort och stötvis. Tårarna började bränna. Mina barn härjade runt mig, men tycktes märka att något var fel. De tittade konstigt och oroligt på mig så jag flydde till övervåningen.

Jag har fortfarande, snart ett dygn efteråt svårt att ta in det. Att acceptera att han finns inte mer.
En människa som jag bara träffat två gånger, men som jag vuxit upp med, som alltid funnits där med sina böcker, sin värld, sitt skratt.

Han dog i sitt hem, omgiven av sin familj och närmsta vänner och sin katt.
Döden kom och lade en hand på hans axel och sa DET ÄR DAGS NU.
och han tog sin hatt och så gick de sida vid sida in i den svarta öknen, mot evigheten (DEN ÄR BLÅ, PÅ UTSIDAN ÄR DEN IALLAFALL BLÅ).

Sir Terry Pratchett och hans Skivvärld, hans skrivande och hans filosofiska funderingar kring rätt och fel, ont och gott, religion och kultur har betytt mer för mig än jag kan förklara. De har format stora delar av min världsuppfattning och hur jag ser på religion, tro, rättvisa och humor. Och döden.

Jag var rädd för döden väldigt länge, eftersom jag inte visste vad som kom efter den.
Men så läste jag om Döden i Skivvärlden och jag tänkte att "Om någon som han möter mig när det är dags, då är det kanske inte så farligt ändå, vad som än händer efteråt".

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta... som när jag träffade honom förstagången på Bokmässan i Göteborg.
Eller hur det kom sig att jag började läsa hans böcker och när.
Eller bara förklara vilken storhet han var som författare, varför jag älskar hans böcker så mycket, exakt varför de betyder så mycket för mig.

Jag skulle villa skriva något roligt och smart och fint i hans ära, eller rita en bild av hans bortgång.
Många andra mycket duktiga skribenter och tecknare har redan förekommit mig.

Det enda jag kan med att säga är:
Kära Terry Pratchett.
Din tid var tydligen kommen. Trots protester världen över så hade ditt timglas runnit ut.
Och denna gång kunde det tyvärr inte vändas på, (men en överklagan kommer att lämnas in, var så säker!)

Du kommer att bli saknad.
Av din familj (jag hoppas att de känner kärleken från oss alla), av alla som kände dig,
och av alla dina fans världen över.

Vi saknar dig.

Jag saknar dig.

Din Åsa

p.s
Det pågår just i detta nu en diskussion på forumet på Facebook om vilken dag som ska utnämnas till minne för STP och vad vi ska kalla den.
Lilac day, Unseen day, Wintersmith day.
28e parill, 25e maj, första vinterdagen elelr när som helst.

25e maj är f.ö den officiella handduksdagen efter Doglas Adams (liftarens guide till galaxen), men många T.P fans bär en Syren den dagen redan. Men Prachett förtjänar en egen dag.

d.s

artiklar:

http://www.pjsmprints.com/ 

PJSPrints 

SvD

PC Gamer

Twitter

Aftonbladet

The Independent

Metro UK

BBC News

Det står ungefär samma i alla, men ändå.. källor vet ni...

Fan också!

Jag kan inte koncentrera mig just nu.

Jag sitter med en URgammal hemtenta som jag måste få klart, inskickad, förhoppningsvis godkänd för att kunna söka CSN. Jag har gjort… Tja två tredjedelar kanske (fråga ett del två och fråga två-hela, fast den har varit klar lääänge), är inte helt nöjd med det som jag skrivit, men kan inte kritigt koncentrera mig på det just nu. Varför? Vet inte, trött i skallen kanske. Eller så är det för att jag har på radion, ibland kan jag inte koncentrera mig på att skriva när jag har ljud i bakgrunden, det beror lite på vad jag lyssnar på.

Eller så är jaglite uppstissad just nu. Läst och skrivit hela förmiddagen (typ), hittat en skrämd katt utanför dörren och försökt komma på hur jag ska rädda den (det löste sig tillslut och den fick komma hem) skrivit mer, gjort lunch, ätit (jag kanske har nått någon piek i blodsockret eller något), kom av någon outgrundlig anledning att tänka på Engelsforstrilogin (som jag inte börjat läsa än även om jag har båda böckerna i hyllan) och har googlat lite på den.

Ja, nu borde jag verkligen föröka koncentrera mig igen. Men jag vet inte vad jag mer kan skriva om Reader-Responce Critisism, jag ska ju bara ”redogöra” för den, inte göra ett lång analytiskt inlägg om det. Jag har redogjort, vad mer finns det?

Sedan var det där med Kanon. Men det tar jag senare. I morgon. Jag ska ju gå och hämta barnen om en timme. Oj. Jo, dags att återgå till studierna.

Jag får besök med jämna mellanrum från Jehovas vittnen. Jag kör inte bort dem utan tar gärna emot deras tidningar för jag tycker att det är lite kul att läsa.

Religion i stort är rätt intressant och det är alltid lite kul att få läsa olika inriktningars ställningstagande till sin tro.

Särskilt dessa "frikyrkor" och "sekter" vet man ju som gemeneman så lite om. Det enda man har att gå på är diverse fördomar om dessa som man fått från olika håll i samhället.
Och även om jag tycker att alla får tycka som de vill och jag efter att ha läst lite Vakttornet kommit fram till att de är ganska så harmlösa så har de ju några -i mitt tycke- lite lustiga idéer.
Och som min far påpekat så kan man ju undra varför troende människor ofta behöver ha texter -utöver Bibeln, Koranen eller Toran- som bevisar deras tro, att det som står i dessa böcker är sant.
Som det här med Jesus. Räcker det inte att tro att han har funnits och att han var Guds son? Måste man bevisa det? Ja, kanske för att övertyga andra, men inte sig själv vad?

Själv tror jag på Gud, jo då det gör jag, men jag känner mig inte dragen till någon särskild inriktning. Kanske för att jag vill vara fri i min tro. Nöjd med att det enligt mig räcker att tro och göra sitt bästa att leva som en god människa. Att bli påhoppad om att man måste Tro och tillbe precis så här känns... provocerande. Framförallt för att jag anser att det mesta inom religion och religiösa skrifter är nedskrivet och tolkat av människor, människor som inte allt för sällan gärna vrider saker till sin egen fördel. Även de texter som påstås vara direkt nedskrivna från Guds egna ord kan under behandling, översättningar, bearbetningar, omformats och omtolkats.

Nu är det en hel del religioner där det ingår att de som tillhör just den riktningen ska predika om sin tro, sprida budskapet o.s.v. (det är b.l.a. därför som Jehovas är ute och knackar dörr, det ingår i deras trosuppfattning att de som rättrogna måste predika och sprida sin tro), och det är väl ok, men de kan väl göra det utan att döma andra, vad de än tror om de som valt en annan livsinriktning, så behöver de väl inte ställa sig till doms över andra? Det är väl ändå Guds jobb? Eller?

Ibland behöver man av egen maskin komma på sådana där självklara saker. Som enkla nöjen. Att det inte behövs stora utflykter för att underhålla barnen, man behöver inte åkta till en djurpark varje dag, eller ens ta sig ända till den stora lekplatsen -med piknick och allt- för att det ska vara värt att gå ut. Det räcker att bara gå ut, att röra lite på sig. Gå till den närmare, mindre -och i mina ögon lite tråkigare- lekplatsen för att pojken ska vara nöjd. Han leker ändå glatt.

Men mycket har med vädret att göra, att i alla fall jag ska orka med att gå ut och göra i princip ingenting. Det har varit kallt och slaskigt och blåsigt och blött. Då vill inte jag gå ut.
Men som igår, det hade slutat regna och det var lite klarare -inte helt klart för det var fortfarande mulet- men inget regn och det blåste inte och det var inte kallt, inte riktigt varmt heller men inte kallt. Det var underbart.
Jag älskar att vara ute efter ett vår/sommarregn när luften är fräsch och klar och temperaturen ljummen. Det är det är det bästa vädret, efter ett regn och då det inte är kallt men inte sådär jättevarmt heller så att det blir kvavt. Det är friskt, livfullt. Jag älskar det.

Illa, jag mår illa. Sjöng en viss Uggla på sent åttiotal.
Och efter att ha läst dagstidningen både i pappersform och på nätet har jag -ust att säga det samma.


Världen är en hemsk, hemsk plats där barn kan bli mördade av andra barn. Där barn kan bli skadade och mördade, utnyttjade såväl fysiskt som i diverse tvister.

Små barn, även vuxna, lämnas skadade på gatan och folk...bara går förbi!

Där 91åriga och sjuka gamla tanter kan bli utvisade till ett land utan sjukvård där de inte har några annhöriga som tar emot dem.

Där journalister sätts i fängelse anklagade för terrorbrott när det enda de gjort är sitt jobb att granska hur det ligger till i världen.

Där vissa politker råkar i oväder för fadäser och andra bara kan glida vidare för att den ena fadäsen är lättare att begripa sig på än den andra, eller för att de har olika kön.

Där en man kan froas från anklagelser om sexövergrepp bara för att den svarande kvinnan kan bli ifrågasatt och att hela hennes trovärdighet tycks vila i ifall hon haft ljugit, eller haft sex med flera partenrs eller rent av var trevlig mot mannen i fråga tidigare.


Och världen blir allt mer lik 1984 när förlag väljer att städa vårat förflutna genom att ta bort ordet "neger" i nyutgåvor av gammal litteratur.
Vi kan ju ta och städa upp lite i historieböckerna också, så att det förflutna passar oss helt och hållet efter önskemål.

Nej, jag mår fysiskt illa när jag läser sådant.

Apropå dagens I-lands problem så var det ju årsdagen för elfte september attacken igår.

”Dagen som förändrade världen” skrev tidningarna. Och även om jag minns hur ställd och chokad man var, hur hemskt det var och hur fruktansvärt det är med alla de som förlorade sina liv, så kan jag inte låta bli att tycka att de överdriver lite grann.

Ja, det var dagen så vi i västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet fick det slaget i ansiktet att vi inte var oberörbara. Att inte heller vi kan undkomma terrorn i det långa loppet. Att det finns människor som satt det i sitt sinne att till varje pris skada även oss. Att detta är saker som kan hända överallt och inte bara i ett för oss avlägset land som vi knappt vet vart det ligger.

Men dagen som förändrade världen? Vår värld kanske, västvärlden kanske. Med högre säkerhetskontroller, högre nivå av paranoia och en medvetenhet om att det faktiskt kan hände vart som helst, när som helst. En högre nivå av rädsla och hat. Olja på lågorna till dem som redan hävdade att utlänningar i allmänhet och muslimer i synnerhet var onda.

Men inte ändrades den övriga världen så värst mycket. Jo, den påverkades av att det skulle bedrivas ”krig mot terrorn”. Människor som redan var förtryckta eller levde i krigshärjade länder blev än mer utsatta för krig, förtryck och dadada: TERROR.

Jag anser inte att det är att ära eller hylla eller på något sätt hedra offren för 9/11 genom att döda ännu fler människor.

Det var hemskt det som hände för tio år sedan, det var hemskt, det var fruktansvärt. Många människor dock, många människor minste anhöriga. Många människor har dött sedan dess i detta ”krig mot terrorn”, men också av andra terrorhandlingar. Var och varannan dag sker det en attack, en självmordsbombning av något slag någonstans i världen. Var och varannan dag är det någon som dör eller förlorar anhöriga i krig och strider som handlar om… ja för det mesta vet vi inte ens vad det handlar om. Människor dör. Varje dag.

Ibland här, men för det mesta någon annanstans. Men det gör inte deras liv mindre värda, det gör inte deras död mindre fruktansvärd. Det är bara det, att det har vi vant oss vid. Men bomber i västvärlden, särskilt de nordligare delarna, det är mer ovanligt, mer nära inpå och gör att vi, vi som bor här tycker att det är värre än när någon nere i Pakistan, Israel, Indien eller Tailand spränger sig själv i bitar.

Terrorism är förkastligt, vem det är som utför det och i vems namn det än sker.

Hat föder hat, krig skapar krig, våld leder till våld.

Så är det, och så har det alltid varit. Det enda sättet att stoppa galenskapen är att bryta mönstret. En människlig handling i taget.