Jag är rätt säker på att jag är galen

Intressant rubrik. Inte? Själv gillar jag ruiner. Jag tycker att de är vackra. Ödehus. Övergivna städer, borgar och gårdar.
Jag såg ett program för inte allt för länge sedan om Tjernobyl. Och det enda som jag kunde tänka på (fölrutom att en av vår tids störtsa kärnkraftolyckor var helt enketl fruktansvärd/hur kunde man ens överväga att fortsätta me dkärnkraft efter det och att det är helt fantastiks hur naturen har börjat att hämta sig-det betyder ju ändå att allt inte kommer att ta slut om det händer något liknande, kanske för oss men inte för världen i stort) var att det var så vackert. Så otroligt vackert med de övergivna, halvt fallfärdiga högusen, de övervuxna lekplatserna och badhusen. Så vackert!

Men nu var det inbte dne typen av ruiner som jag tänkte på när jag bestlöt mig för att skriva detta inlägg utan samhälles ruiner.
Ruiner efter krig, storm och samhällen i kollaps.

USA hålker på att resa sig från fördelsen efter den senaste stormen Sandy, 38 döda hittills enligt GP. Även om nu USA säkerligen har klarat sig bättre än andra länder, som exempelvis Indien, skulle ha gjort eftersom de var förberedda och har bättre byggda hus så är det gräsligt. Hur ett modernt samhälle kan komma så på knä efter en storm. Vi måste inse hur känslig våran samhällsstruktur är. Ett strömavbrott kan innebära så mycket.

Sedan läser jag om hur unga människor i Mali samlas i träningsläger för att förbereda sig inför att ta till vapen för att befria sitt land från islamisterna.Och jag tänker på hur fruktansvärt det är när lite förvirring, kaos och osäkerhet i ett land räcker för att en mindre lite mer organisserad grupp ska kunna ta makten i en region eller flera.
Och jag tänker på hur farlig extremism är, varesig den är religiös eller politisk.

Och det känns som om världen är en skiftande samling av ruiner. Ett samhälle faller samman här eller där på grund av krig eller katastrofer eller rent av både och.
När ska vi inse hur känsligt våran värld är och hur beroende vi är av varandra likt alla andra organismer på vår jord.

Tyvärr så trot jag att även om många av oss-rent av de lesta- är fullt medvetna om detta, åtminstonde intelektuellt, så kommer vi aldirg att som samhällen inse detta. Som struktur är i alla fall i väst uppbyggda kring att se om sig själv och sina närmaste.
Vi har några insamlingar då och då för drabbade här och va ri världne. Vi klappar oss själva på axeln och berömmer oss för hur humanitära vi är. Medan vi resen av året endast bryr oss om att rädda våra egna skinn. Våran egen ekonomi. Oss själva.
Det värsta är att detmöjligtvis är fullständigt naturligt att man åtminstonde i kristider i första hand ser efter sig själv.
Men måste det ske på beostnad av andra? Ja visst, vissa av oss har det värre, anda båttre. Men i det stora hela har vi hittills klarat oss bra och borde nu som alltid ägna oss åt att inte bara se efter vårat eget utan även våra grannar, så väl de som bor vägg i vägg som de som bor närsgårds, eller närslands.

utan att vilja propagera för någon politisk eller religös inriktning så vill jag bara likt Black Eyed Pees en gång fråga "Where is the Love?"

Jag har startat ett ny blogg. En blogg där jag ska skriva om mitt skrivande, om inspiration, ideér, dikter, skapande. Ja nästan allt.

Jag har inte lagt ut så mycket där ännu. Har inte haft ork eller tid.
Det finns så mycket annat viktigt som måste göras.
Laga mat, tvätta, städa, ta hand om barnen, leka med dem, hitta ett jobb...

jaja. Här är länken till den i vilket fall -> jagvillskriva.blogg

Då har man sett  Snow White and the Huntsman, trots att KristenTråkmåns är med.

 

Och jag gillade den, lite mörkare, lite råare. Lite för lite med och om dvärdgarna, men destomer med jägaren. Och prinsen var inte bara en onödig utfyllnad som han alltid annars är i sagan.

Drottningen var hård och ond, men inte utan en gnutta sorg. och jag tyckte att scenen när Snövit på sluitet (före kröningsscenen) reste sig upp och stirrade in i den magiska spegeln var ruggigt dubbelbottnad.

 

Jag tänker itne ge filmen någon djupare analys, det orkar jag int emed just nu. Dock tänker jag påpeka en sak som jag reagerade starkt på.

Filmen innehåller en scen som är stulen från Princess Mononoke. Inte rakt av, trädet är mindre och hjorten har inte ett människoansikte eller fyra tår, men annars är scenen misstänkt lik med den vackra skogsgläntan, de små sjungande varelserna´, dammen, trädet, och så jorten med den ofantliga kronan.

 

Filmen innehåller även en "jagad av ringvålnader"-liknande scen, men det är ju så filmvärlden fungerar. Man inspireras och influeras av varandra. Det är inte plagiat bara för att,man låtit sig inspireras, även om skogsdande/vitahjorten scenen var lite väl lik för att jag tycker att regissören ska komma undan med det.

 

Filmen då. Ja den var bra. Spännande, snygg och karaktärerna var ine totalt bleka och enfaldiga. Kristen gjorde att ganska bra jobb trots allt.

Jag erkänner, Army of Lovers "Obsession" var den första singeln jag köpte (om det ens hette "singel" på den tiden, det var ju fortfarande vinyl som gällde). Jag minns att min bror mobbade mig för att jag gillade dem. Jag tyckte att Camilla var så vacker! Jag ville se ut som henne en dag.
Jag gjorde aldrig några större försök, jag var inte mycket för mode och kläder och förblev "gråmus" ända till gymnasiet då jag fick lite mer självförtroende. Men aldrig någon La Camilla kopia, det var jag för feg för.

Hur som helst så har Camilla ända sedan den tiden haft en plats i mitt hjärta och Ja, jag kommer att läsa hennes biografi. Det är Hennes historia som jag är nyfiken på, jag skiter la i kungen och alla andra kända älskare som det skrivs så mycket om annars, vem bryr sig?

Jaha, då har det inte blivit så mycket bloggande igen (men jag klarade mig en vecka utan Facebook=SEGER!).
Jodå, jag har skrivit lite, jag har tre texter som ligger och väntar på att publiceras, men jag måste skriva färdigt dem och redigera dem lite först. Den ständiga perfektionisten í mig kräver detta.

Det är faktisgt så, jag är en perfektionist och en slacker allt i ett. Ena sidan av mig är aldrig nöjd medan de andra ger blanka tusan i om det ens är färdigt eller inte, beroende på hur länge jag väntar eller hur viktigt det är för mig att ha det perfekt v/s bli klar alls så vinner den ena oftare än den andra.

Tex mitt blogginlägg Tro, Tro, Tro, det är egentligen inte klart, men har väntat på att publiceras i nästan ett år så då slängde jag ut den, oläst, oredigerad, osäker på om jag ska låta den ligga kvar eller skämmas lite och ta bort den. Den är inte genomtänkt eller ordentligt genomgådd, men å andra sidan så skrev jag ner den en under en filosofisktkonfunderatinspirerad brainstomstund och den står för vad jag funderade över just då hur ogenomtänkt den än är så står jag för hur min tankegång gick till den stunden som det skrevs.

Sedan har vi det där med stavning. Är en text här genomläst av mig före publicering, ja då beror felstavningen på min dyslexi (ehh...om det stavas så...varför ett så krånligt ord för läs och skrivsvårigheter kan jag inte förstå) men har jag inte läst igenomn den beror en hel del av felstavningarna på vanlig, allmän tangentbordsslarv.

Dessutom så är mitt rättstavningsprogram på datorn inte installerat på svenska.

Appropå det så ska jag på ett inträdesprov imorgon där ett tangetnbordstest ingår. Det ska bli intressant att få se vad det går ut på.

 

Nådåså.

Klarader mig som sagt en vecka utan att kolla Facebook enda gång. Jag är stolt över mig själv och försöker fortsätta på den linjen och vara mer sparsmakad i mitt användande av facebook. Jag ska inte lägga av helt, men väl kolla den lite mer sällan och inte hela-fucking-tiden då detta går ut över mitt samliv med familjen.

 

Det gör bloggande också, det är därför som det blir så lite. Eftersom jag gärna skriver så långa inlägg så kräver dessa lite tid, och det är inte alltd som den tiden finns över.

Ibladn gör jag andr aonödiga saker istället, ibland gör jag nödiga saker istället (jag vet att det heter "Nödvändiga" men det är roligt att säga nödiga istället, som i "Släpp Fångarne Loss! Det är vår!").

Nej, nu kräver barnen min tid. Dags att byta blöjor, borsta tänder och klä på, snart är det dagis för den stora. Och så det obligatorsiak kramandet. Jag försöker krama mina barn så ofta och mycket som jag kan, det samma gäller att säga att jag älskar dem. De förtjänar det.

Det samma försöker jag göra med min man. Han förtjänar det också.

Man kan inte krama sina barn för ofta eller säga att man älskar dem för mycket. Det är nog mattematiskt omöjligt ;)

 

Jag tänkte göra om designen på min blogg (alla andras är ju så snygga).

Stirrar på koderna i redigera stilmall, stirrar på koderna i redigera kodmallar, berslutar att låt abloggen se ut som den gör ett tag till, går och kokar en kopp te.

Jag hade tänkt göra något kreativt idag.
Skriva, rita, söka jobb eller rent av kontakta ett förlag.
Men av någon orsak rann lusten ur mig i samband med att jag fick en krypande, molande förkylningsvärk i huvud näsa och nacke. Den är inte så extrem av det slaget att jag måste gå och lägga mig, mer ett irriterande och koncentrationsdövande slag.

Ah... jag måste tvinga mig till att göra något vettigt, inte bara sitta och stirra.

Morgonen på den tredje dagen utan Facebook.

Sedan jag skaffad emig en androidtelefon så har Facebook blivit allt för lättåtkomligt.
Jag kom på mig själv med att kolla FB i tid och otid, varesig jag hade fått meddelande eller inte.

Så i helgen beslutade jag mig för en Facebook-fri vecka. Och idag är det morgonen på tredje dagen. Min telefon upplyser mig om att jag har 11 nya meddelanden men det bryr jag mig inte om!

Jag undrar, varför kan vi inte bara vara ärliga mot varandra?
Nu menar jag inte att man som likt i filmen The Invetion of Lying(2009) ska gå runt och säga den nakna sanning helatiden, utan mer i linje med: varför kan vi inte vara ärliga med våra känslor och tankar åtminstonde mot de som vi påstår oss älska, våra familjer och vänner?

Enkla saker som när man är orolig, eller beskymrad eller mår dåligt för något varför säger man inte det då? Jag vet inte det kanske bara är jag och min familj men jag kan inte prata med någon om någonting som rör hur jag mår och varför jag ibland mår som jag gör. Det verkan ingen i min familj kunna göra. Nej allt är så bra så, det knallat, det går, det är väl ok. Andra hör och ser att det inte är det men den tillfrågade öppnar sig inte.
Jag har väldigt svårt att öppna mig om något alls.. Särskilt om känslor, oro, framtiden, något som stör eller irriterar mig eller bara mina tankar, drömmar elller förhoppningar. Och om jag tillslut gör det så är det i en sådan kraftfull känslostorm att jag mest bara gråtar och inte får någor sagt.

Min mamma säger ingenting, min pappa saäger ingenting, min bror... lämnar vi därhär för han är lite speciell på det där, den som är mest ärlig med sina känslor och mest öppen med sina åssikter är min syster. Själv är jag...stum. Jag kan inte enes prata med min man som jag ser varje dag och som verkligen känner av mig. Men inte ens han kan jag vara hundra procent ärlig med, inte när det kommer till hur jag verkligen innerst inne känner om något alls.

Varför? Jag känner mig så jävla ementionellt handikappad ibland.
Varför kan jag inte bara säga som det är?

Efter att ha grubblat i snart en vecka över vad det där söte i Gremlins heter gav jag idag upp och Googlade upp det. Sambon hävdade att han hette Mogwai varvid jag svarade att hem VAR en Mogwai men hette något annat. Jag ville säga Yoshi eller Gimli även om jag visste att det var fel. Det visade sig att han hette Gizmo. Gimli var alltså inte så långt ifrån. :)

Oj då. Det märks att jag är inne sällan. För nu till min förvåning har blogg.se gjort om, så nu ser det annorlunda ut när mabn har översikt osv på sinnb logg.
Mycket snyggare och enklare. Nya mallar också. Kanske ska man ta och göra om bloggen kanske.