Jag är rätt säker på att jag är galen

Ibland är jag bara så nörd så det skvätter om det.

 

Ta bara i fjol när jag lade nästan 1000 kr på nördiga köp som

Tiffany Achings hästhalsband och spelcial edition av Tales of The Beatle Bard.



Nu håller jag på att nörda ner mig igen. Men som tur är så har jag lite av en spärr denna gången.

Som ni kanske vet så håller jag på att läsa Twilight böckerna. Jag surfade på nätet och hittade Bellas armband från bok tre. Som den nördiga samlare som jag är blev jag genast intresserad, till jag insåg att den kostade $79 det är närmare 650 svenska kronor om inte mer. Och jag tänkte att, nej, det är den inte värd, inte för mig som bara tycker att böckerna är ganska trevliga. Det må vara silver men så himla grant var det inte. Det är nog dessutom inte omöjligt att plocka i hop grejer och göra ett sådant själv med hjälp av bland annat pandurohobby om man nu så vill.
Men för er som tycker att det är rimligt så finns i alla fall den här versionen av armbandet på TwilightTeez.com, och de skeppar till bland annat sverige.

Mer intresserad är jag dock av Merlotte's bar and grill T-shirten, från tv-serien True Blood, som finns att köpa på HBOs hemsida. Dock skeppar de inte till Europa (de jävlarna!) så det blir ingen sådan för mig tyvärr. Sorg och bedrövelse.

 

 
Dock har jag lagt nästan 350 kr på Arwnes halsband och spanar dessutom in Alice Cullens choker halsband. Det är ju i varje fall ganska snyggt och 250kr är mer överkomligt pris, än 650kr, tycker jag.

Charlie föll ner från våran säng idag. Han satt upp i sängen och jag vände mig bara om för att hämta en tröja ur garderoben när jag hörde ett *dush* bakom mig och ett skrik.

Han hade nog lutat sig fram för att försöka ta draperierna som hänger runt våran säng och bara lutat sig lit för långt, och jag hade satt honom bara lite för lång ut på sägen. Inte på kanten en bra it in, men inte tillräckligt långt in.

Jag slet genas upp honom från golvet och försökte trösta honom. Han skrek och skrek och skrek och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ringde till BVC och fick genast komma in med honom.

Men efter att den värsta skräcken hade lagt sig hos Charlie så var han glad, skrattade, lekte och rörde både armar och ben, satt rakt och stod med stöd (som alltid). Han var uppmärksam och nyfiken som han brukar.

Vår BVC sköterska kollade honom och kontrollerade att han kunde koncentrera sig på saker som vanligt. Så han tycks inte ha fått några men, ingen hjärnskakning, inga brutna ben. Han sover i sin säng nu, men jag är fortfarande lite uppstressad.

Det var så himla hemskt! Och jag kände mig som en så dålig mamma (det gör jag fortfarande lite). Men BVC-sköterskan försäkrade mig om att dettas händer så gott som alla barn och föräldrar förr eller senare, och att det kunde ha varit mycket värre; stengolv, högre fall eller fallit annorlunda.

Det känns fortfarande gräsligt, men Charlie verkar må bra och det är huvudsaken. Men jag kommer att fortsätta att ha uppsikt på honom. Under tiden får jag trösta mig med att det gick bra och att det kunde ha varit mycket värre.

Ibland blir man bara så för jävlar förbannad på folk. Har folk inget vett längre? Vad?

Jag har lagt märke till hur pass ojämt det är i vilken typ av hjälp man får med en barnvagn på tåg och bussar. För det mesta är det någon som hjälper till, för det mesta inser alltid någon att det går mycket fortare att få av eller på en barnvagn i fall man är två att lyfta på/av den. Men inte alltid.
Det som hände mig idag till exempel.
Jag skulle kliva av tåget i lerum efter att ha hälsat på min syster i Jonsered. På tåget fick jag hjälp av en man som just klivit av tågt med en barnvagn själv (han fick hjälp av), tåget var fullpackat och saknade barnvagsnplats. Hur somhelst så skulle jag kliva av i Lerum, och just som jag kommer fram till avsattsen för trappan tittar jag ut och ser en grupp på sådär fem unga killar (säg i gymnasieåldern) som står och trängs alldeles framför dörren (så att till och med en människa även utan vagn eller väska eller rullator har svårt att komma av) ingen av dem gör en ansatts att hjälpa mig.
Jag rullar ut vagnen och lyfter den försiktigt ned på det första trappsteger, man kan ju inte bara kasta ut vagnen med ett barn i, sedan försiktigt frammåt för att den ska dunsa ner på perongen, en medelålders dam stiger då fram mellan grabbarna och hjälper mig av den sista biten. Jag ler mot henne och tackar och försöker sedan tränga mig fram för att komma till slutet av perrongen, medan resten av passagerarna tränger sig på bakom mig.

Ja, jag hade kunnar be någon om hjälp, det hade jag, och då hade säkerligen någon hjält mig. Men gnetig som jag är så måste jag alltid försöka själv innan jag ber om hjälp, dålig ovana.

Jag blir bara så förbannad på sådant. Ok, Jag kan förstå att folk tycker att det är jobbigt när det kommer någon med en barnvagn, det tar längre tid att få av och på en vagn och det stoppar upp all på och avstigning. Men for GOD's sake! det går mycket fortare om man erbjuder sin hjälp till personen med vagnen, eller rullatorn, eller den stora väskan.
Men istället för att hjälpa till så är det många som muttrar, drar surt på munnen och tycker att alla som inte kan glida på och av tåget eller bussen snabbt som en vessla inte har ute i det offentliga rummet att göra. Och då behöver det inte gälla en mamma eller pappa med vagn, det gäller även alla personen med någont som hindrar dem i deras rörelsefrihet.

Hur många gånger har jag inte sett folk stå och trampa hettsigt och stöna surt bakom en man eller kvinna som på darrande ben försöker ta sig på eller av lokaltrafiken utan att falla och bryta sina ben. Men är det någon som tänker på att hjälpa dem? Nej! Har jag erbjudit min hjälp, ja det har jag, men det är inte alltid som de vill ha hjälp, de klarar sig bra själva säger de. 
Eller en person vilkensomhelst med en alldeles för tung eller stor väska, de kan inte ens hoppas på hjälp, bara att folk inte ska tränga sig förbi i en alldeles för strid ström.
 
Lokaltrafiken, denna ständiga källa till likaledes irritation som munterhet, men man kommer i varje fall fram.