Jag är rätt säker på att jag är galen

Jag har kommit på mig själv med att tänka och planera för mycket. Oroa mig, tänka på och planera inför det kommande året, hur lilla M kommer att utvecklas och vad vi ska göra allt eftersom han blir större, kan sitta, kan äta, kan vända sig, krypa, gå. När han är tre, fyra, sex, åtta, tolv månader.

Men det resulterar bara i att jag får mer kryp i magen, kryp, kramp oros kyla. Jag vet inte. Han är bara två veckor, och jag oroar mig säkert innerst inne för hur det ska bli när Calle går tillbaka till jobbet och jag blir ensam med en treåring och en tvåveckors. Det jag längtar efter är väl att det ska bli liite enklare med allt och jag inbillar mig att det ska bli lite enklare när lilla M är en, två tre, fyra månader, allt eftersom. Det kommer det väl bli också. Jag vet inte.

 

Sedan oroar jag mig mycket för hur det ska bli med lilla C, hur jag ska orka och hinna med en liten treåring och ge honom den tid och uppmärksamhet som han behöver och förtjänar.

 

Mitt i alltihopa så tänker och oroar jag mig för mycket för allt. Hur vi ska få till en rutin, när dagis börjar igen. Hur vi ska göra om ett år, ska lilla M in på dagis när han är ett eller ett och ett halvt? Jag måste ju börja söka jobb. När ska jag få tid med lilla C? När, hur var? Och så mitt upp i allt i hopa det där med amningen. Kan jag inte bara bestämma mig? Grejen är att jag inte, innerstinne inte vill amma. Erkänn det och gå vidare!  Och så skäms jag, för ett det egentligen går bra att amma, och den där sjunkande och kramande känslan i magen som jag får när jag ammar går att överleva. Men jag vill inte.

Dåså, det där med amningen.

 

Lilla M är en vecka och fyra dagar nu, och jag vet inte vad jag ska ta mig till med amningen.

 

Lilla C blev aldrig riktigt ammad eftersom jag fick en gräslig baby-blues nästan depression med honom och upplevde amningen som gräsligt jobbig. Så han flaskmatades helt och hållet från det att han var ca en och en halv-två veckor gammal.

Nu när jag blev gravid denna gången tänkte jag att jag skulle ge amningen en chans eftersom, ja det är det "naturliga" och alla rekommendationer ändå är att de ska få så mycket bröstmjölk som möjligt, även om det inte är något skadligt med ersättning.

Men även om det egentligen gått bra att amma (även om han är hungrig hela tiden, men sådär är det med färska bebisar) det tar ju ett tag innan allt har kommit igång och kommit i ordning så har jag redan börjat tvivla på amningen.
Den fungerar som sagt egentligen bra, det finns mjölk, den rinner bra och han är bra på att ta bröstet även om det gör ont de första tagen. Men... jag vet inte om jag trivs med att amma, varje gång som det är dags så knyter det sig i magen på mig och jag får en obehagskänsla. Inte av att ha honom tätt inpå utan jag tror att det har något med brösten att göra, för samma känsla som jag får när han ammar får jag även när jag handmjölkar eller bröstpumpar. Det knyter sig och jag mår lite illa och får lust att gråta.
Varje gång som vi väljer att ta flaskan (på kvällen och natten och nån gång ibland på dagen) så får jag en stor lättnadskänsla.
Ibland känns det å andra sidan helt rätt att plocka fram bröstet och amma, inte jobbigt förrän det väl kommit igång och magen börjar knyta sig. Ja magen inte livmodern, jag känner skillnad på dem.

Vårtorna ömmar också, svider och ömmar, men hallå, det kan gå över.
Det kan helt och hållet ha att göra med att det inte kommit riktigt i gång än.

Men jag vet inte, å ena sidan ser jag alla fördelar med att amma; maten är alltid tillgänglig, alltid rätt temperatur, behöver inte ständigt komma ihåg att man med mig flaskor och pulver. Närheten och det att detta är det som brösten ändå är till för.
Men å andra sidan är flaskan enkel, snabb, jag vet precis hur mycket han får i sig och kan anpassa den helt efter hans matlust. Närheten kan vi få ändå. Jag slipper läckande och värkande bröst...

Precis som förra gången håller amningen på att bli det som drar ner mig. Jag vill bara gråta när jag tänker på det, mest för att jag tycker att det är fel av mig att sluta när det ändå går bra och han suger bra.

 

Jag undrar hur mycket av mina obehagskänslor som egentligen bra är hjärnspöken och ifall jag ska kämpa på eller ge upp (fast det är väl där problemet ligger; att jag ser det som att "kämpa på" och "ge upp").
Det skulle vara skönt att övergå till flaskmatning, men så ränker jag att jag kanske kommer ångra mig sedan och då är det för sent.

Jag har försökt att prata med min sambo om det, men han säger bara att jag ska göra som jag känner är bäst, fast han nog innerst inne tycker att jag ska ge det mer tid.

Jag skulle vilja ge det mer tid... helst en månad i alla fall. Men jag tvivlar, på amningen, på flaskan, på mig själv.

Från familjeliv.se fick jag tipps, eller förslag eller vad man kallar det om något som kallas D-MER (Dysforic Milk Ejection Reflex) vilket kort och gott innebär att kroppen reagerar negativt på det dopamidfall som sker när mjölken rinner till vid amningen. Man upplever en obehagskänsla, deprimerad, äcklad, tvångstankar o.s.v.

 

Läs mer här, här och här.

 

När jag läst om det får det mig att tro att det är detta som jag ”lider” av. Särskilt med tanke på min erfarenhet från lilla C då min depression och obehagskänslor gick ur mig direkt efter att jag slutade att amma.

 

Frågan nu är ifall jag, med denna kunskap i bagaget ska ge amningen ytterligare lite tid. Eller ifall jag likt förra gången ska övergå till flaskmatning.

 

Jag är splittrad. Å ena sidan vill jag väldigt gärna amma, men å andra sidan så är det så mycket skönare att använda flaskan, slippa obehaget helt och bara jaa…

ena stunden vill jag ge amningen en chans, ”kämpa på” och försöka i åtminstone en månad till, i nästa stund vill jag inte göra det mer utan bara flaskmata. Jag vill amma, men jag vill inte att mina obehagskänslor ska förstöra hela spädbarnstiden … igen, som det nästan gjorde helt med lilla C.

Jag vill njuta och må bra med min bäbis inte må illa och rysa varje gång som han ska ha mat.

 

Dessutom har jag haft ett amningsuppehåll på nästan ett och ett halvt dygn vilket i sin tur lett till mindre mjölk. Har jag redan sabbat mjölkproduktionen och går den inte att få igång igen? Är det värt att försöka få igång det igen om jag ändå kommer lägga av efter ett tag, vilket jag tror att jag kommer göra… kanske… jag vet inte.

Ja du, nu är det snart två veckor sedan, men jag har inte haft tid eller ork (på länge) att skriva.

 

På onsdagen den 14/12 åkte jag och sambon in till Borås lasarett för att bli igångsatta. Det var då precis två veckor över tiden.

Vi var på förlossningen kl 08.15 och fick sitta ner och vänta. Kl tio fick vi träffa en sköterska och en doktor. De kontrollerade min livmodertapp och konstaterade att jag inte var särskilt öppen, men istället för att sätta igång mig genom att gela så ville de använda en annan metod. I bris på bättre kallar jag det ”ballångmetoden”.  Den gick ut på att de stoppade in en kateterslang på vilken det var två plastbollar eller ”ballånger”. Den ena placerade i livmodermunnen och den andra utanför. Sedan fylldes dessa två på med vatten. Den i livmodertappens mynning var till för att pressa upp livmodertappen och den andra som var utanför pressade på och hjälpte till. Ni kan läsa mer om den och andra metoder här.

 

Jag fick under dagen fler och fler och starkare och starkare värkar, även om de kom och gick. Vi fick ett rum att vänta i, ett ”vilorum” som det heter. Efter tolv timmar, halv tolv på natten, tömde de ballongerna och tog ut kateterslangen. Och efter det satte värkarna igång på riktigt. De gjorde ondare och ondare, jag fick några citodon för att försöka vila men efter ungefär en timme kräktes jag, vi kallade på barnmorskan och jag sade till att nu vill jag komma in på ett förlossningsrum. NU!

 

01.40 var vi inne på förlossningsrummet och kl 01.48 hade ett nytt liv sett dagens ljus för första gången.  Barnmorskorna och sköterskorna han knappt sätta fast den där nålen i huvudet på honom innan han var ute.

Han var 51 cm lång och vägde 3760 g. nästan 100g mindre än sin storebror.

 

Efter förlossningen tog han bröstet bra och när vi fått vial lite åkte vi upp till BB-hotellet (pdf-fil). EN helt ny avdelning på Borås lasarett. Till för dem som är nyförlösta, eller nybehandlade, men inte behöver riktigt lika mycket uppmärksamhet som andra. BB-hotellet ligger på samma våning som och i anslutning till vanliga BB så det finns sköterskor och barnmorskor där och man får den hjälp och den uppmärksamhet som man begär. Det var jättefins och oerhört avslappnande. Vi kanske borde ha stannat längre, men vi åkte hem redan på fredagen.

 

Lilla C tycks ha accepterat att han är storebror och tycks tycka att det är lite kul med en bebis. Han tycks tycka om sin lillebror och har i alla fall inte ännu gjort någon attack mot honom utan kramat och klappat och pussat på honom.

På det stora hela vill jag påstå att min förlossningsupplevelse har varit bra. Det är först sedan vi kommit hem som det uppstått vissa dalar i mitt humör. Det mesta kretsar, som förra gången, kring min amning. Men det tar vi en annan gång.

För dem som tycker att jag är en jvla mes som inte klarar av att gå lite över kan jag be att få tala om att med mitt förra barn gick jag över två veckor innan jag fick tid för igångsättning, och då fick jag fortfarande gå på två kontroller på sjukhuset innan de väl satte igång mig. Jag gick alltså över till vecka 43. Och de som inte inser hur fysiskt och psykiskt jobbigt det kan vara, eller snarare är, har antingen aldrig varit gravida och gått över så långt eller är gjorda av stel, stål och betong (eller är män).

Visst finns ni där, superkvinnorna som står ut med allt. Men tyvärr är jag inte en sådan. Jag klarar inte av det här en gång till! Går jag över lika långt som förra gången så kommer den där depritionen som jag fruktar att komma som ett brev på posten. Och jag vill inte vara olycklig och deprimerad under den första tiden den här gången också. Jag behöver inte vara saligt lycklig och glittrande, det är nästan inte en enda nyförlöst, en jag vill i alla fall vara glad eller åtminstone relativt nöjd med tillvaron. Orka med att älska mina barn! Både min treåring och min nya, som jag bara vill ha ut frisk och välmående. Inte överburen och infekterad.

OK, så illa behöver det inte vara, men det är så det känns idag. Jag vill inte mer! I morgon ska jag ringa till MVC och begära att jag ska bli igångsatt så snart som möjligt, helst nu.

Nu har jag snart gått över sju dagar. Jag vet inte om jag klarar av det här en gång till.