Jag är rätt säker på att jag är galen

Ja du, nu är det snart två veckor sedan, men jag har inte haft tid eller ork (på länge) att skriva.

På onsdagen den 14/12 åkte jag och sambon in till Borås lasarett för att bli igångsatta. Det var då precis två veckor över tiden.

Vi var på förlossningen kl 08.15 och fick sitta ner och vänta. Kl tio fick vi träffa en sköterska och en doktor. De kontrollerade min livmodertapp och konstaterade att jag inte var särskilt öppen, men istället för att sätta igång mig genom att gela så ville de använda en annan metod. I bris på bättre kallar jag det ”ballångmetoden”.  Den gick ut på att de stoppade in en kateterslang på vilken det var två plastbollar eller ”ballånger”. Den ena placerade i livmodermunnen och den andra utanför. Sedan fylldes dessa två på med vatten. Den i livmodertappens mynning var till för att pressa upp livmodertappen och den andra som var utanför pressade på och hjälpte till. Ni kan läsa mer om den och andra metoder här.

Jag fick under dagen fler och fler och starkare och starkare värkar, även om de kom och gick. Vi fick ett rum att vänta i, ett ”vilorum” som det heter. Efter tolv timmar, halv tolv på natten, tömde de ballongerna och tog ut kateterslangen. Och efter det satte värkarna igång på riktigt. De gjorde ondare och ondare, jag fick några citodon för att försöka vila men efter ungefär en timme kräktes jag, vi kallade på barnmorskan och jag sade till att nu vill jag komma in på ett förlossningsrum. NU!

01.40 var vi inne på förlossningsrummet och kl 01.48 hade ett nytt liv sett dagens ljus för första gången.  Barnmorskorna och sköterskorna han knappt sätta fast den där nålen i huvudet på honom innan han var ute.

Han var 51 cm lång och vägde 3760 g. nästan 100g mindre än sin storebror.

Efter förlossningen tog han bröstet bra och när vi fått vial lite åkte vi upp till BB-hotellet (pdf-fil). EN helt ny avdelning på Borås lasarett. Till för dem som är nyförlösta, eller nybehandlade, men inte behöver riktigt lika mycket uppmärksamhet som andra. BB-hotellet ligger på samma våning som och i anslutning till vanliga BB så det finns sköterskor och barnmorskor där och man får den hjälp och den uppmärksamhet som man begär. Det var jättefins och oerhört avslappnande. Vi kanske borde ha stannat längre, men vi åkte hem redan på fredagen.

Lilla C tycks ha accepterat att han är storebror och tycks tycka att det är lite kul med en bebis. Han tycks tycka om sin lillebror och har i alla fall inte ännu gjort någon attack mot honom utan kramat och klappat och pussat på honom.

På det stora hela vill jag påstå att min förlossningsupplevelse har varit bra. Det är först sedan vi kommit hem som det uppstått vissa dalar i mitt humör. Det mesta kretsar, som förra gången, kring min amning. Men det tar vi en annan gång.

För dem som tycker att jag är en jvla mes som inte klarar av att gå lite över kan jag be att få tala om att med mitt förra barn gick jag över två veckor innan jag fick tid för igångsättning, och då fick jag fortfarande gå på två kontroller på sjukhuset innan de väl satte igång mig. Jag gick alltså över till vecka 43. Och de som inte inser hur fysiskt och psykiskt jobbigt det kan vara, eller snarare är, har antingen aldrig varit gravida och gått över så långt eller är gjorda av stel, stål och betong (eller är män).

Visst finns ni där, superkvinnorna som står ut med allt. Men tyvärr är jag inte en sådan. Jag klarar inte av det här en gång till! Går jag över lika långt som förra gången så kommer den där depritionen som jag fruktar att komma som ett brev på posten. Och jag vill inte vara olycklig och deprimerad under den första tiden den här gången också. Jag behöver inte vara saligt lycklig och glittrande, det är nästan inte en enda nyförlöst, en jag vill i alla fall vara glad eller åtminstone relativt nöjd med tillvaron. Orka med att älska mina barn! Både min treåring och min nya, som jag bara vill ha ut frisk och välmående. Inte överburen och infekterad.

OK, så illa behöver det inte vara, men det är så det känns idag. Jag vill inte mer! I morgon ska jag ringa till MVC och begära att jag ska bli igångsatt så snart som möjligt, helst nu.

Eller vad det är... :)

Jag mår: ganska bra, relativt bra, det kommer slängar av illamående när jag är hungrig och i morse fick blotta tanken på sambons goda korvgryta mig att hulka och känna spysmak i munnen :(
Jag kan få den reaktionen av blotta tanken på mat i allmänhet.

Jag får lite blodtrycksfall  då och då och det är obehagligt. Kissenödig, jämt! Sedan kommer det nästan ingenting när jag ska kissa. Törstig nästan helatiden också, och mycket sugen på söta drycker som saft och läsk.

Humör: Vacklande, ibland glad och solig, i bland dystrare än Ior och ibland flyförbannad. Lättretlig, en hel dag kan förstöras av en liten sak. I helgen var jag sur hela lördagen för ett, ja två, telefonsamtal.

Kroppen: Svällande mage. Annars har jag fortfarande inte gått upp särskillt mycket -ser det ut som- för övrigt än Babyn och vattnet och allt det där.
Jag får halsbränna om nätterna.
Jag har haft några förvärkar, men inte på en vecka nu.
Jag har börjat få antydan till hormonsträng. Det fick jag förra graviditetn också och då var det en liten pojk i magen. Så det återstår att se om det stämmer den här gången också.

Alltså 28 fullgångna veckor och inne på vecka 29. Jag har gått in i tredje trimestern, åttonde gravidmånaden och nu är det dags för slutspurten så att säga. Den stora dagen närmar sig, det är ca 2 och en halv månad kvar, give or take.
Det börjar bli dags att på allvar fundera över graviditetsförsäkring och ordna upp inför föräldraledigheten.

Hur mår jag?
Humm... de där utmattningsattackerna fortsätter, men är inte lika intensiva eller frekventa. Dock har jag börjat få några rejäla depritionsattacker. Jag blir sådär riktigt PMS deprimerad. Någon liten småsak gör mig djupt deprimerad och sedan kan det ta timmar, till och med dagar innan jag tar mig ur det. Det är inte roligt alls.

Fysiskt har jag dock ännu inga direkta åkommor. Inga direkta jättesmärtor, ryggen vill inte alltid, och jag blir/är/kan vara väldigt svag i benen. Det har lite med mina utmattningsattacker att göra; jag blir svag i benen, har svårt att stå upp/still och prata samtidigt utan att bli andfådd. De få tillfällen som jag hoppat in på Biblioteket har jag föredragit att ta den informationsdisken där det finns en stol att sitta på för att slippa de här attackerna.

Några kravings? Njae, inte direkt, har blivit lite Coca Cola beroende men bara efter Coca Cola i glasflaska. Men jag har lite dille på tortillachipps med tortillas dipp till. Mums!

Nu har jag inte bloggat om magen och babyn på ett tag så jag tänkte att när jag ändå satt här framför datorn så...

Har jag nämnt ultraljudet? Jag har inget minne kvar- men det tror jag inte att jag har gjort.

Jo ser ni. Det var UL för snart en månad sedan. Det var riktigt coolt. Även om man har varit med förr så var det lika spännande nu. Särskilt med tanke på att det var ett aktivt litet barn som härjade runt i livmodern på mig. Lilla C sov sig ju igenom UL han.  Men den här viftade och sparkade och snurrade. :)

Ett nytt datum fick vi, 29/11 så det ska bli spännande att se hur nära det kommer.

Sedan har det knallat på, magen växer, babyn sparkar, jag är trött och grinig men har just idag börjat med lite järntabletter så vi hoppas att det ska bli bättre på den fronten. Jag har dessutom börjat få lite förvärkar. Det är inte ovanligt att få det tidigt och det är inte farligt, det är ju bara kroppen som tränar och övar och förbereder sig.

Dock har jag fått kramp ibland när livmodern spänt sig, och i går hade jag en liten liten pytte blödning, knappt nämnbar. Men jag nämnde det för min barnmorska och hon sade till mig att om det fortsätter sådär så ska jag genast ringa till sjukhuset och åka in så de får kolla mig. För risken är att jag har en "överaktiv livmoder", det verkar vara svårt att hitta något om det på nätet, det tycks inte vara en vedertagen medicinsk term.
Men förvärkar har alla kvinnor och omföderskor har det oftare än förstföderskor, risken med att ha en "överaktiv livmoder" -som jag förstår- är att barnet kan komma för tidigt. Så det gäller att vara uppmärksam. 

Jag är inte orolig, men jag är på något sätt mentalt förberedd på att den här babyn kan komma lite tidigare än beräknat. Vi får väl se.

Vi närmar oss vecka 16 och jag är bara så trött på att vara så trött hela tiden. Jämt, ständigt, utmattad, trött. sliten.
Nu när jag har ett nytt jobb och vill visa mig duktig så orkar jag knappt öppna ögonen. Och anfådd blir jag också. För ingenting! Så här känd jag mig ju inte förrän den sista månaden förra gången. Då man är stor och otymplig. Visst, jag har redan börjat få en bula på magen. men den ä knapptas stor och babyn + vatten är kanske på sin höjd två tre kilo extra.

Dessutom är jag trött på att vara så jävla grinig jämnt och ständigt och bli sur för, ja det allra minsta.
Tål ingenting. Minste lilla motgång, minste lilla tjat och jag blir flyförbannad. Och ha en liten tjatig treåring som springer kring fötterna och inte lyssnar på ett ord man säger. Det tär på mig. Han förtjänar inte att jag bli arg på honom, inte en enda gång. Kanske någon gång, men för det allra mesta inte. 

Det är bara tre veckor till. Sedan är det sommarlov från dagis, och jag har ledigt från jobbet.
Vi får se vad jag tål då.
Jag kan bara hoppas att allt det här, tröttheten och den stendiga PMSen ska gå över.

Fan. Det är så annorlunda fårn förra gången. Jag undrar om det inte är en tös nu.
Men vi får se.

Min Baby <3

Torsdag 20080807
Vi sitter på förlossningen i Borås nu och hoppas på det hela, ja förlossningen, ska få för sig att sparka igång.
Jag har gått över tiden 17 dagar nu och vi är här på igångsättningsförsök. Jag har haft förvärkar i flera veckor men det har inte velat komma igång. Vi var inne på specialistmödravården i måndags och fick veta att min livmodertapp var "omogen". D.v.s den hade inte börjat mjukna och "utplånas" (läskigt ord).
Vi var tillbaka på en ny kontroll i onsdags och fick samma svar. Men nu fick vi också en tid för igångsättning vilket då var idag.
Nu har jag "gelats" två gånger och kommer nog få sova här i natt så vi får se vad de beslutar sig för i morgon.

Fredag 20080808
Morgon 07.30 Det var ju inte den bästa sömnen jar har haft, men jag har sovit. Jag fick en morfinspruta och någon tablett så jag kände inte av värkarna utom lite då och då.
Men nu är klockan halv åtta och effekterna efter sprutan har börjat att avta och nu börjar värkarna komma tillbaka.
Vid tio tiden i går kväll hade jag börjat öppna mig lite men inte tillräckligt (det var därför som ag fick sprutan att sova på). Jag var fortfarande i latensfasen då. Som sagt, det ska bli intressant att se vad de beslutar om idag. Ifall det blir mer gel eller om jag sätts på dropp. Bara jag får duscha av mig lite först.

-kring 9-10 Kom en av doktorerna in och kände på mig. Hon och barnmorskan ansåg att jag var tillräckligt öppen för att de skulle sticka hål på hinnan. Vid 10-tiden fick vi därför byta rum och barnmorskan stack hål på fosterhinnan och fäste en liten nål i huvudet på bebisen. Nu satte det igång på allvar!
Jag fick först lustgas, men när jag satte igång och kräktes fick jag ryggmärgsbedövningen istället (som jag hade bett om). Och så gav de mig även dropp med värkstimulerande. Jag kan erkänna att jag var bitvis borta under förlossningen, delvis beroende på drogerna som jag fick och delvis pga av själva ansträngningen.
Efter att de gett mig ryggbedövningen +värkstimulerande så övertalade de mig att ta mig upp på fötterna och gå på dass. Det var bra för det tog mig upp ur de värsta drogångorna. Nu var klockan ca halv tolv. Eftersom jag var så svag i benen men de (BM + undersköterskan) ansåg att jag kanske inte borde lägga mig ner igen genast så tog de in en gungstol och lät mig ha fötterna på några ärtsäckar.
Calle hade varit iväg och ätit, men va rnu tillbaka. Och nu började väl den värsta persen...för honom, för nu började mitt värkarbete på allvar. Det tryckte på och jag började ofrivilligt krysta med alla de skrik av ansträngning som dit hörde.
Läkaren ställde om lustgasen så att den gav mer syre och mindre gas. Det var bra för nu kunde jag och masken bli bästa vänner. Jag tjöt som en plågad själ i helvetet i masken. Devis för att jag visste att den skulle döva mitt skrik och det skulle därmed bli mindre jobbigt för oss alla.
Från det att krystande satte igång så var det en barnmorska och en undersköterska där hela tiden och de hade god uppsikt på både mig, babyn och Calle. De uppmuntrade oss och pratade med oss om våra framsteg hela tiden. De berättade vad som hände, vad de såg och vad jag skulle göra.
De gav mig en stark känsla av tillit och trygghet.
Calle skötte sig jättefint hela tiden, även om jag tror att det hela måste ha varit väldigt jobbigt för honom med. Min skrik, blodet, lukterna, inte veta vad han skulle göra bara att han egentligen inte kunde göra någonting för mig.
Men han satt hos mig hela tiden. Höll i min hand, klappade mig, höll i masken. Påminda mig om att andas ordentligt, att lägga mindre kraft i skriken och mer i trycket. Att "skrika neråt".
När babyn, vår son, Charlie tillslut kom ut kl 14.25 var det som...ja det var inte riktigt klok, inte riktigt verkligt. Han var lång och hårig och inte alls så blodig och slemmig som jag hade föreställt mig.
Det var nog något av det skummaste och mest magiska jag någonsin varit med om.
Bara helt grymt fantastisk.

Vikt 4060gr
Längd 52 cm

Långt svart hår.
Världen finaste.

Lördag 20080809
Han har lite feber, hans värden är bra men infektionsnivån har stigit under natten. Han har fått flytta över till Neonatal avdelningen och de har satt honom på en antibiotikabehandling.
Charlie mår alltså inte så bra. Han orkar inte suga på bröstet och har ont. Men han får nu den vården som han behöver, med medicin och vila. När jag känner att jag mår bättre och orkar får jag också flytta över till Neonatalavdelningen. Men då måste jag orka det också för dör måste jag kunna ta hand om mig själv. Medicin, mat allt. Men jag kissar bra, blödningarna har minskat (tycker jag), Det enda är att jag fortfarande är väldigt trött. Men vila får jag väl lika mycket där som här på BB.

Jag får pumpa bröstmjölk, pumpa brösten. Delvis för att Charlie ska kunna få det att äta i stället för bara mjölkersättning till han blir bra nog att suga själv och delvis för att jag ska få igång produktionen i mina bröst.

Söndag 20080810
Efter en god natts sömn känns det fortfarande mycket jobbigt att inte har Charlie i närheten. Att han är där och vi är här.
Men man känner sig lite mer utvilad. Fast det känns fortfarande som om jag ska börja gråta varje gång som jag tänker på det.
Att inte få ha honom här. Att efter nio månader inte få ha honom här! Att han ska vara "borta" från mig i en vecka till.
Ok, jag kommer ju få vara hos honom när jag känner mig stark nog. Men det är ändå så jävla jobbigt.

Tisdag 20080812
Jag är nu på Neonatalavdelningen. Har varit här sedan i söndags. Inte så länge kan tyckas men det känns som evigheter.
Charlie mår mycket bättre. Han äter bra, mycket bra till och med. Men jag mår inte bra. Jag vill inte vara här. Jag känner mig spänd hela tiden, kan inte riktigt slappna av, och med det följer att jag har ont överallt.
Jag kan inte slappna av, vill bara åka hem.
Det är inte det att jag känner mig i vägen, eller överflödig eller otillräcklig (jo lite otillräcklig) jag mår bara inte bra av att vara här.
Jag har nu varit hemifrån i sammanlagt fem dagar. Det kanske inte är så mycket vanligtvis men för mig, i denna miljö så känns det bara hemskt.
Jag mår så illa.

det känns mycket bättre när Calle är här. Jag slappnar av så då. Men så fort han åker börjar jag må skit igen.
Jag vet inte vad det är.
Jag vill hem!

Onsdag 20080813
De säger att Charlie kan få permission. Vi kan få åka hem idag! Men då måste vi vara tillbaka i kväll och i morgon bitti för hans medicin. Men skit samma, vi får åka hem!

Ja, då har man gått tolv dagar över tiden. Och inte har det varit världens roligaste tolv dagar, med denna värme och sol och svullna fötter och händer. Bebisen rör sig och jag har förvärkar men mer än så tycks det inte vilja bli.
*suckar*
På måndag (v 42+0) har vi fått tid på specialist mödravården för att de ska titta till våran bebis och då fatta beslut om hur och när och om det blir en igång sättning. Det känns i varje fall ganska trevligt att ha en tid. Då har vi ett nytt mål ifall inget händer innan dess. Och hur det än går så kommer vi att i varje fall få se vårat barn senast måndag.
Men..jaja, det är inget att göra något åt, men det är surt att det inte vill komma igång. Bebisen bara ligger i min mage och blir större.
Tråkigt är vad det är.

Trött, varm, grinig och svullen är jag också. Fötterna och benen känns som om någon har lindat in dem med en filt av fläsksvål. Fingrarna bara värker och jag ser ut som...jag ser ut som mig sjäklv fast lite större. Själv tycker jag att jag ser gräslig ut men alla andra säger att jag ser fin ut. De säger de bara för att göra mig glad, tror ni inte det?

Nä, lite jordgubbar och mjölk nu så blir jag kanske lite gladare.

Jaha, nu är det nästan två veckor sedan jag skrev något. Varför? Ja, de tär inte det att jag inte haft något att skriva direkt. Såg ju exempelvis Prins Caspian förrförra helgen och kunde ha skrivit om den, läste ut Jadetronen i förra veckan och kunde ha skrivit om den. Men jag har bara inte orkat. Och så är det.

Just nu är jag bara så less på allt. Allt är tråkigt, allt är segt och inget är kul. Detta beror mest på att jag har gått över tiden. Det är i och för sig bara två dagar än så länge, men det är ändå helt förjävla tråkigt. Särskilt med tanke på att jag inte gjort annat än väntat de senaste två veckorna. Det är ju på gång, allt är färdigt. Men ändå så dröjer det. Jag har haft tecken på att det var på gång sedan för två veckor sedan men ändå dröjer det.
Grymt jobbigt är vad det är för det enda man gör nu är att vänta, vänta och vänta. Jag vill bara ha ut ungen så att livet kan gå vidare. Jag är trött på att vara gravid! Trött på att vara stor och otymplig, trött på att må dåligt på morgonen, trött på att ha ont i knäna, fötterna, benen, ryggen och händerna. Trött på allt i hopa!
Jag vill ha min bebis!

Och jag som klarat mig från bristningar...ända till nu! Bara för att jag går över tiden så får jag bristingar!

Jag fattar inte vad som är fel. Ungen är klar! Huvudet är fixerat, men har sjunkit ned. Jag har små förvärkar nästan hela tiden och ändå händer ingenting!
Jag vill bara gråta men klarar inte ens av det för jag är så led på allt.

Jag vet att den tiden som sätts av barnmorskan inte är ett fast "leverans" datum, men vi har väntat i nio jävla månader nu. Jag orkar inte längre!

Nu är det ca tre veckor och 23 dagar kvar till BF!
Det vill säga beräknat sedan får vi se hur pass det stämmer.

Jag kräktes i morse. Jag har mått småilla nästan hela min graviditet men det är flera månader sedan jag kräktes. Men som sagt, i morse bröts trenden. Flingor, mjölk, frukt och juice, allt kom upp på nytt.
det är i alla fall intressant att jag nu kan min kropp så pass att jag kände rätt snabbt att nu du, nu kommer det upp.
Så hittills idag har jag bara fått i mig en bigarrå som fått stanna i magen. Mina SeaBand från apoteket har åkt fram på nytt så jag ska se om jag inte får i mig lite mat senare idag.

Jag har även börjat få karpaltunnlar i fingrarna. det gör väldans ont och är väldigt obehagligt. Men eftersom det bara är ungefär tre veckor kvar (give or take) så kan jag nog överleva et. 
Min syster som är någonstans kring vecka 17-18 har redan fått det. Stackaren. Men så har hon fått sådanadär skenor så de ska väl hjälpa lite. 

Ja, vi ska alla ha vårt kors att bära. Vissa går upp det tredubbla i vikt, andra får karpaltunnlar i hela kroppen, andra mår illa och vissa har medicinska problem från tidigare som förvärras av graviditeten.
det får en att ogilla de där som har helt smärtfria graviditeter något ganska enormt. Men, vissa har tur och livet är inte rättvist. Och så där är det.
Det är tur att man har en sambo som man kan beklaga sig för och som kan tycka synd om en.

Hu, semester! Så himla skönt. Jag är nöljd öve mitt beslut att ta ut två veckors semester nu innan mammaledigheten börjar :-P
Jag hade inte orkat jobba hela juni känner jag. Så gräsligt trött. Men nu vet jag till nästa gång att jag ska se till att få gå ner i tid den sista månaden. En halvtidstjänst hade jag nog klarat av.
Nu har jag härlig tid över till att lata mig. Sova, vila, läsa, tvätta och förbereda mig. Ska se till att få tvättat babykläderna som jag ska ha med till förlossningen så att jag kan packa min väska. Så får jag det ur världen.
Had eju mardrömar om det härom natten att jag plötsligt fick åka in till förlossningen, men jag hade ju inte packat min väska! Så Calle fick åka hem tvätta, plocka och packa den åt mig.
 
Drömmar är bra, på så sätt får man veta vad det är som härnan tycker att man bekymrar sig över mest. Jag bekymrar mig inte över förlossningen utan att jag ska få med mig alla saker som jag måste ha med *hehe*.

Bilder på min mage!

 V. 24                   V. 27

  och vecka 33  

Ja, nu är det fem arbetsdagar kvar (jobbar helgen, usch) sedan har jag två veckors semester innan min föräldraledighet börjar i juli. Det ska bli så skönt att ha ledigt. Jag behöver verkligen vila, och sova. Och så har vi så mycket som måste ordnas, kläder och gosedjur som måste tvättas, BB-väskan måste packas.  Sedan har jag ju min uppsats som måste skivas om, mina romaner som jag vill titta på och skriva på ja...det är fullt upp. Och dessutom ska jag hinna vila :)
Men i vilket fall, det ska bli skönt att få ledigt från jobbet. Jag känner att mitt tålamod blir allt sämre och sämre. Jag blir till och med arg på kunder som är trevliga, men sega.
"Du går in på Internet sidan..."
"Ska jag använda den på Internet?"
"Brukar du använda dig av Internettjänsten?"
"Jo... Så du menar att jag ska använda den på Internet?"
*suckar*
Och häromdagen blev jag arg på min svärmor, och hon var inte ens jobbig, jag blev bara irriterad för att hon pratade om en och samma sak, helt omotiverat så störde det mig. Men jag fick i varje fall inget utbrott på henne.
Nej, mycket vila och umgänge med vänner, det ska nog få mig att bli uppvilad inför det som komma skall.

Det tråkiga med att lämna jobbet är att jag kommer att sakna det. Inte min arbetsuppgift utan mina arbetskamrater.
Hittills i mitt liv har jag haft en väldig tur med just arbetskamrater, jag har alltid haft bra sådana och alltid kommit bra överrens med dem och tyckt om dem. Jag hade aldrig stått ut så här länge om jag hade haft dåliga arbetskamrater och inte trivts.  Trivsel är det viktigaste för mig, att man trivs med sina arbetskamrater och sina chefer. Det är ju dem som man ser varje dag. Det ska till en grymt bra lön för att jag ska stå ut på en arbetsplats där jag inte trivs. Det bestämde jag mig för när jag jobbade på ett äldreboende; Man ska inte gå till ett jobb där man mår dåligt av att vara. Då är det bättre att sluta och försöka hitta något annat.

Hur som helst, det kommer att vara tråkigt att inte kunna komma tillbaka hit efteråt. Det är ju bara ett projekt och det lär vara över när min föräldraledighet är klar.
 Men men, om jag fortsätter att söka jobb via Manpower så kan det hända att jag träffar i alla fall några av dem igen.

Nåja, till fredag har jag i alla fall något att se fram emot. Jag vann budgivningen på ett Pilgrim halsband på Tradera. Jag fick ge lite mindre än hälften av vad de tar för det i affären. Så det var ett klipp som jag är nöjd med. Dessutom var det ett halsband som jag har spanat på hela våren så jag är verkligen nöjd med mitt köp.

                                        

Jag fick ett utbrott på en kund i går. Det är oprofessionellt men till mitt försvar kan jag säga att han både kallade mig dum, okunnig och okapabel att hjälpa honom. Allt jag försökte göra var att genom frågor ta reda på vart han var på sidan, vad han hade gjort och vad han skulle göra och därifrån ge honom råd på hur han skulle göra det. Får jag inte veta allt detta så kan jag inte heller hjälpa honom. Men han vägrade att svara på mina frågor, han vägrade att samarbeta och kallade mig som sagt oförstående och dum och påstod att jag var ovillig att hjälpa honom. Jag vet inte ens vad han förväntade sig av mig.
" Efter att han skrikit åt mig ett tag om hur dum jag var och att han inte ville ha min hjälp svarade jag "Men skit i det då" och lade på. Sedan bröt jag ihop och grät.

Hur jag handskades med denna kund var oprofessionellt men jag orkade bara inte ta mer. Jag hade jobbat i åtta timmar, det var varmt och kvavt i lokalen, jag var trött och hade redan tacklats med en hel del krångliga och arga kunder under dagen. Vilka samtliga jag hade kunnat lugnat ned och hjälpa. Allt genom samarbetsvilja från både dem och mig. Men nu orkade jag inte mer.
 Jag har sämre tålamod nu när jag är gravid men det har inte gått ut över mitt arbete tidigare, jag har inte tillåtet det att göra det. Men denna gång var det så mycket som spelade in, och just att han inte tycktes vilja ha hjälp, bara skrika åt någon och denna någon råkade bli jag. Visst, jag måste ha en oprofessionellt hållning även till otrevliga kunder, men ingen som sitter i en telefonservice, eller någon service över huvudtaget ska behöva ta en massa skit. Vi är också människor och vi har inte övervakning 24timmar om dygnet på vad kunderna gör så vi har ingen som helst möjlighet att hjälpa till ifall de inte förklarar vad de gjort och vad de vill göra eller inte är villiga att svara på våra frågor.

Jag ar tidigare planerat att jobba till och med Juni ut, men denna incident ha fått mig att börja överväga att ta ut några veckors semester i slutet av Juni. Det ser inte ut som om jag kommer hålla hela vägen i alla fall.

En kul, ja rent av lite uppmuntrande grej, som jag dock var med om i går var hur jag såg en liten krumryggad tant, knappt en meter hör och med en sådan där väska på hjul, tränga sig på tåget nästa lika bra som alla andra oförskämda människor som inte lämnar plats åt varken äldre, handikappade (människor med rullatorer eller kryckor) eller barnvagnar.  
Men hon satsade, slängde fram sin väska och klev på. Go tanten!

Min systers sambo, låt oss kalla honom min svåger, kallar mig och min syster för Pregosaurier.
Jag vet inte riktigt vad han menar med det annat än ett roligt smeknamn. Men han kan också mena att kvinnor på grund av alla hormoner blir antingen små monster som grinar eller blir arga för allt och bara vill ha en massa skum mat hela tiden. Eller rent av att vi, p.g.a. hormonerna, går tillbaka i utvecklingen och blir primitiva varelser styrda av våra nycker och instinkter.

Hur som helst, man kan känna sig ganska så påhoppad och kränkt av det smeknamnet ifall det nu syftar på någon av de två nämnda tolkningarna, men ibland så stämmer det ju.
Jag grinar i och för sig inte för allt, och kräver inte med piskan i hand en massa skum mat. Mina kravings har inte varit så våldsamma. Men mitt tålamod har blivit lite kortare och saker som jag inte störde mig på så mycket förr irriterar mig nu, och saker som bara irriterade mig lite förr kan jag bli rent förbannad över nu. Mina hormoner har alltså gjort mig mer aggressiv. Jag kan få lust att klippa till folk vars samtal jag snappar upp på stan bara för att jag tycker att de är korkade eller irriterande dumma eller bara irriterande (vanligtvis för att jag tycker att de verkar dumma, enfaldiga eller bitchiga).
Småsaker som min sambo säger eller gör gör mig arg, som när han frågade om bordet var dukat ännu så att han kunde börja steka maten. Varför blir jag arg för det? Meningslöst, särskilt när han bara frågar och inte menar att det är mitt fel att maten blir lite försenad bara för att jag inte dukar bordet. Men man blir sådan. Det är inte smickrande men sanningen.
Några exempel på en sak som bara irriterade mig förr men som jag blir rent förbannad på nu är bland annat folk på tåget. inte att de bara råkar finnas där (jo, vissa dagar) utan mångas stress att komma av tåget. Ok, för att ställas dig upp i tid om man ska av någonstans längs linjen (men fem minuter före hållplatsen?) men när man kommer in på slutstationen? Varför ställa sig upp innan tåget ens rullat in på perrongen när de tär slutstationen? Tror det att tåget ska stänga och åka tillbaka med dem i eller? Jag är så trött på alla stressade människor som reser sig "i god tid", d.v.s. innan tåget kommit in till Göteborgs Central, de som klättrar över mig, tränger sig förbi mig bara för att de har bråttom av. Jag brukar sitta ganska länge, helst till tåget stannat, innan jag reser mig. För hur många sekunder missar jag på det?
 Hur många sekunder tror de att de tjänar på att klättra över mig för att komma ut i gången? Sätt er i sätet längst ut om ni nu har så bråttom!

Ett annat exempel på saker som störde mig förr men gör mig arg nu är cyklister som inte använder sig av ringklockan. Jag höll på att bli ned cyklad häromdagen av en cyklist som trängde sig förbi mig på innersidan av en gångväg häromdagen. Han kom upp bakom mig och trängde sig förbi mig och ett staket. Hade han ringt i ringklockan hade jag flyttat på mig, gett honom större plats, men nu hade jag lätt kunnat slå ner honom eller hans barn bara genom att sträcka ut armen vid ett obevakat ögonblick. Vilket jag nästan gjorde efter som jag gick och grävde i min väska och detta ledde till att cyklisten nästan tuschade min armbåge.
ANVÄND RINGKLOCKAN!
Eller är det pinsamt?
Visst vissa människor börjar irra fram och tillbaka på vägen som yra höns när en cyklist pinglar på dem, men då år de skylla sig själva i fall de blir påkörda för då har du varnat dem att du är på väg.
Men när du tvingas välja mellan att köra i diket eller in i någon som du tränger dig förbi får du skylla dig själv cyklist, du kunde har ringt i ringklockan och detta stressmoment hade undvikits.

Jag måste erkänna något, något som vissa kanske tycker är hemskt och andra kanske i hemlighet känner igen sig i. Men lite hemskt är det kanske ändå.
Man säger att det inte spelar någon roll vilket kön som den lilla knodden i magen har. Men man kan inte låta bli att hoppas på ett kön. Jag vill helst av allt ha en dotter. I dagsläget känner jag att jag skulle bli besviken om det blev en pojke. Gräsligt men just idag känns det så. Det är inte så att jag känner att jag skulle adoptera bort honom, eller inte kunna knyta ann till honom. Men just nu, idag, blir jag lite besviken när jag tänker att det kan bli en pojke.

Det finns ju riktigt gräsliga människor som aborterar bort foster med "fel" kön, eller som på ett eller annat sätt gör sig av med det. Och då talar jag inte om fattiga människor i Asien eller Afrika där det av ett eller annat kulturellt skäl är "bättre" för familjen att få barn av det ena könet. Nej jag talar om människor i I-länder som av diverse olika själv anser sig ha rätt att avgöra om deras barn är värdigt att bli en del av deras familj eller inte.
Det är i och för sig lika gärsligt i vilket fall, vare sig det är en fattig familj i Indien eller en normal Svensson familj i Sverige. Men saken är den att vi i Sverige vill välja kön av bekvämlighet, för att det ska passa in i vår fantasi av vad den familj som vi drömmer om.

Inte för att jag är bättre, jag har ju just erkänt att jag helst vill ha en flicka.

Men så tänker jag vidare på det, att när han väl är här, när barnmorskan lägger honom på mitt bröst, blodig och blå, då vet jag att jag inte kommer att bry mig om ifall han har en snopp. Jag kommer bara att vara så väldigt lycklig och jag kommer att älska honom mer än något annat.

Så, när jag tänker på det, så har jag nog kommit över det. Jag kommer att bli lika glad vare sig det bli en Lilla C eller en Lilla L och jag bryr mig nog inte, egentligen.
Men man ser ju barnet i sin fantasi, men dåär det bara att ändra lite på bilden då och då så att man är föreberedd mentalt på båda två. Fantasin går ju ändå att påverka.

I går var jag åter hos Barnmorskan. Calle var med. De tog mitt blodvärde, eftersom jag varit så himla trött och haft väldigt dåligt blodvärde ett tag, och sedan mätte hon min mage och vi fick lyssna till hjärtljuden.
Även om jag hört de snabba små hjärtslagen tidigare så var det lika stort i går som förut. Och Calle som fick göra det för första gången höll på att börja gråta. Det är en stor känsla att få höra de snabba små slagen från ett litet hjärta som slår inne i min mage! Det, ja det känns så mycket mer på riktigt, man får bekräftelse att babyn lever och mår bra. Det är ju ändå något som man går och oroar sig för, särskilt sedan den lille tycks ha sovit väldigt mycket på sista tiden för han/hon sparkar inte så ofta. Eller så är det bara jag som är nojig.
Men i alla fall. Det kändes bra att Calle var med i går. Att han också fick höra hjärtat för det har han talat om att han ville göra det.

Vi fick också med oss en inbjudan till föräldrakursen. Den hade en bra tid, 16-18. jag får nog möblera lite med mina tider så att jag inte missar allt för många timmar på jobbet. Får kanske vara försiktig med hur många timmar som jag tar ut som tjänsteledigt, särskilt om jag kanske måste spara dem till Juni för att arbeta halvtid (om jag blir så stor och otymplig och trött som jag misstänker att jag kommer bli).

Vad det gäller jobbet så har jag äntligen lyckats byta bort alla kvällar, alla utom en, så jag kommer slippa det i varje fall. Det pratade jag med min BM om också och hon skulle prata med en läkare så att jag kan få ett intyg på att jobba till kl. 23 och inte vara hemma förrän kl. 01 inte är det bästa för en gravid kvinna. Jag måste nästan lägga mig senast kl. 22 för att orka dagen efter.


I kväll ska jag på klassåterträff för högstadiet. Jag blir nog inte långrandig med tanke på att jag ska upp och jobba i morgon. Men det ska bli kul att se alla, ja de som kommer i varje fall. Jag känner mig lite trött just nu, men jag hinner nog piggna till tills dess.
Högstadiet var väl inte min favorit tid i skolan, men jag känner ingen ångest inför att träffa klassen igen. Jag tror inte ens att alla kommer.
Jag ska göra mig fin och har köpt en klänning som min mage syns fint i. Tyvärr så fick inte tag i den klänningen som jag var ute efter, fanns bara i Medium och jag måste numera ha Large. Lite tråkigt, för jag ville segla in som ett slagskepp på Napoleon tiden, precis som J:Lo såg ut innan sin nedkomst :)
Men klänningen jag fått tag på är både söt och rar, men rätt smycken och make blir det nog en fin effekt, kanske inte lika dramatisk, men fin. 
Tar någon kort kommer jag fortfarande att se ut som ett troll. Jag är ingen fotogenique person direkt, tyvärr. Är vackrare in real life!


I övrigt så... Jag har fått vet att vår chinchilla nog har Epilepsi. Ovanligt bland chinchillor men inte omöjligt.
Det är synd som stackaren men hans attacker sker med långa mellanrum (vad vi sett ungefär en gång per halvår/år) och annars tycks han må bra så... förutom att han är så liten i jämförelse med andra chinchillor. Men det kan kanske höra ihop?