Nytt år

Jaha. Då var det 2017 då.

Och jag en av världens mest inaktiva bloggare skriver igen :)

Jag skriver antagligen sällan eftersom jag tycker att jag vill ha något intressant att skriva om, och när jag har det har jag inte tid att skriva och så glömmer jag bort och så rinner det ut i sanden, likt allt annat.

Ungefär samma inställning som jag har till att ringa mina vänner. Jag kan inte bara ringa för ringandets skull, jag vill ha något vettigt att säga också.Och inte ringa på en allt för udda tid då de kanske inte har tid att prata.
Så därför ringer jag sällan mina vänner. :S

Men som sagt. Ett nytt år. Nya tag. Även i skrivandet.

(Halv) Löften:
Jag ska bli mer aktiv:
I mitt skrivande (blogg och annat)
I mitt motionerande jogga, Yoga)
I mitt ritande (yay)
I mina livsval (plugga, söka mig vidare jobbmässigt)

Kanske skulle man ta och rensa ut lite gamla skelett ur garderoben också, men jag med min konflikträdsla. Jaja. vi får se.

Jag funderar på att flytta min blogg till en annan domän som är lite mer lättåtkomlig för mig. Som om det skulle ändra något.

Gott nytt år i alla fall.
 
 

Imse vimse

 
 
Det bor en spindel utanför vårdat köksfönster.
Hon är vacker och skräckinjagande.

För en spindelfobiker som jag är hon en mardröm. Men jag kan inte låtarna att fascineras av henne och hennes systrar.
Så vackra, så obehagliga, så fantastiska!

Så länge som hon stannar på utsidan får hon vara.

Helgens Tipps

Helg tipps till alla, vare sig ni har barn eller ej, gå och se Zootropia.
Det var länge sedan jag såg en film som jag direkt då eftertexten tog vid kände att "Den vill jag se igen" och fortfarande går och tänker på en vecka senare.
Nu är smaken som baken men jag älskade Zootropia. Jag tyckte Big Hero 6 var asbra, Insidan ut var grym (har inte sett den gode dinosaurien ännu) men jag fullkomligt älskade Zootropia!
Disney have picked up their game!

För mig hade den (likt de två förra) allt!
Den var otroligt visuellt vacker, intressanta karaktärer som faktiskt utvecklades under filmens gång, fantasifull till tusen, en intressant och genomtänkt historia, sa jag att den var snygg också? Och sist men inte minst ett budskap som jag kan skriva under på. Jo i klassiskt Disney manér var det väl lite övertydligt, men inte helt skrivet på näsan. Och inte helt förenklat heller, det övergripande problemet kvarstod, fördomar fanns kvar och det fanns fortfarande hinder att överstiga. Men våra huvudkaraktärer hade lärt sig något och tagit steget vidare. Medvetna och med förmågan att se och kritisera sagda fördomar som båda under filmens gång utsatts och utsatt andra för.

När jag ser en barnfilm brukar jag tänka: Hur hade jag tyckt om jag var liten och sett den här?
Sanningen är ibland pinsam. Men den här vet jag att jag hade tyckt om. För övrigt hade jag troligtvis blivit helt kär i Nick Wilde :) jag kanske är lite av en furby i smyg (?)

Summan av Kardemumman: Se Zootropia.
Sedan lutar vi oss tillbaka och inväntar Hitta Doris.

Gina Dirawi som Julvärd

Och...DÄR kom de första reaktionerna om "kriget mot våra svenska jultraditioner", och jag som trodde att vi skulle behöva vänta ända till Lucia.
Och de, enligt artikeln är det till och med någon som lyckats få in en känga mot den klippta Kalle Ankas Jul, snyggt.
(själv tycket jag att det är skönt att de klippt bort den blonda dockan som är då dum i huvudet att hon inte ens kan säga "mamma", de andras frånvaro stör mig inte heller)

De hade tre saker att uppröra sig över 1, hon var för ung. 2, hon är kvinna. De valde alternativ nr 3 hon är muslim.
Veochfasa! Hon kommer försöka omvända oss alla! Och under den svenskaste av svenska traditioner!

Mina KÄRA herrar och damer, här kommer mitt råd till er: vem TUSAN BRYR sig?

#therearebiggerproblemsintheworld
 
Gina som Julvärd 

Akvarell Björnbär

 
Björnbär i akvarell.
 
det var länge sedan jag ritade eller tecknade något som inte bara var skisser eller kladd.

Den här började jag på i september förra året, men gjorde inte klart den förrän häromdagen.

Akvarell har alltid varit den teknik som jag föredragit, efter vanlighederlig blyerts.
 

Äkta människor, på Engelska

Jag visste väl att det bara var en tidsfråga inan SVTs Äkta människor skulle dyka upp i engelskspråkig version.film
 
och se här:
 
 
 
 
IMDB Humans
 

Serien börjar visas den 14e Juli i England och 28e Juli i USA och sänds via Channel 4 och AMC. 

AMC sänder även serier som Mad Men, Walking Deadmfl. 

 

Jag gillade den svenska serien, i alla fall den första säsongen, jag kom mig aldrig för att se säsong två. 

Det ska bli intressant att se hur det går för den, och vad det gjort med den. Är det en ordagrann översättning, eller en "tolkning". Har de hittat på eget, eller är den likadan bara lokalanpassad?

 

Jaja, då är det väl bara att räkna veckorna/åren innan Rotskott får en brittisk/amerikansk uppföljare. 

 
 

Barnkalas, Appropå Joakim Lamotte

Jag ska erkänna en sak, en hemsk och mörk hemlighet: Jag har alltid avskytt barnkalas.
Redan som barn var jag inte särskilt överförtjust i dem. Det var naturligtvis roligt att bli bjuder, välja ut present, klä sig fint och komma hem till en kompis och leka, äta korv och tårta. Men så kom det sig smygandes: den organiserade leken. Föräldrars/vuxnas inblandande, det skulle lekas lekar, det skulle planeras, vara teman.
Nej, jag saknade inte barnkalaset när de slutade hållas i mellanstadiet (då blev en annan plåga: (klass)disco istället, * rys*).
Jag stönar fortfarande djupt inom mig när det på diverse tillställningar för vuxna är någon som slår ihop händer och annonserar att "nu ska vi leka lekar!"

Nu när det ska hållas barnkalas för mina egna barn lider jag mig och drar mig för varje tillfälle. Det är SÅ tråkigt! Jag gör det för deras skull. För att de ska ha kul. Men jag ser inte poängen i att ha skattjakt, godispromenad, teman och allt vad det nu kan vara.
För de som tycker att det är kul att ordna sådana kalas Fine, gör det, så länge barnen tycker att det är kul och inte status. Ett krav, ännu en sak för barnen att ligga sömlösa och oroa sig för. - Tänk om ingen vill komma? Tänk om de tycker att det är tråkigt? Tänk om jag inte bli bjuden på den eller den kalas nu?
Men när det blir trender, ett måste, då vill jag dra öronen åt mig, säga till mina barn att bjuda sin(a) bästa kompisar och ha ett "födelsedagsfika"; lite bullar, lite korv, ev fiskdamm och sedan får de leka vad tusan de vill.
Jag har ännu inte fått någon fråga från C om varför inte han varit bjuden, men än så länge har vi nog besparats att det hänt. Det där kalaset hos den där klasskamraten som han inte kan begripa att han inte blev bjuden till. I varje fall har han inget sagt och jag har inget frågat, om han själv inte tänker på det vill jag inte vara den att plantera tanken i hans huvud heller.
Dock, så tycks det vara ganska lugnt bland föräldrarna i Cs klass, men jag kan ha fel...

Appropå Joakim Lamottes Krönika: Barnkalasen har gått överstyr

Sir Terry Practhett är ...död

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Nyheten kom som ett slag i magen i går eftermiddag då jag öppnade ett mail från Penguin Random House.

"It is with immeasurible sadnessthat we announce thatauthor Sir Terry Pratchetthas deid at the age of 66."
Började det... jag blev kall, jag trodde att det var något gel. Att det var ett skämt, eller en miss. Ett förskrivet brev som skulle gått ut när det hände och blivit utskickat av misstag.
Jag hade inte sett ett ord av det tidigare
Jag är ju för fan med i Discworld Monthly! EN mycket aktiv grupp på Facebook. och där hade det inte sagt ett ord! Den skulle ju exploderat om det här var sant!
.. Men det var det, det var bara alldeles nytt och jag va en av de första i gruppen som fick veta det.
En sökning på Google bekräftade det hela.

Jag skakade, jag började andas kort och stötvis. Tårarna började bränna. Mina barn härjade runt mig, men tycktes märka att något var fel. De tittade konstigt och oroligt på mig så jag flydde till övervåningen.

Jag har fortfarande, snart ett dygn efteråt svårt att ta in det. Att acceptera att han finns inte mer.
En människa som jag bara träffat två gånger, men som jag vuxit upp med, som alltid funnits där med sina böcker, sin värld, sitt skratt.

Han dog i sitt hem, omgiven av sin familj och närmsta vänner och sin katt.
Döden kom och lade en hand på hans axel och sa DET ÄR DAGS NU.
och han tog sin hatt och så gick de sida vid sida in i den svarta öknen, mot evigheten (DEN ÄR BLÅ, PÅ UTSIDAN ÄR DEN IALLAFALL BLÅ).

Sir Terry Pratchett och hans Skivvärld, hans skrivande och hans filosofiska funderingar kring rätt och fel, ont och gott, religion och kultur har betytt mer för mig än jag kan förklara. De har format stora delar av min världsuppfattning och hur jag ser på religion, tro, rättvisa och humor. Och döden.

Jag var rädd för döden väldigt länge, eftersom jag inte visste vad som kom efter den.
Men så läste jag om Döden i Skivvärlden och jag tänkte att "Om någon som han möter mig när det är dags, då är det kanske inte så farligt ändå, vad som än händer efteråt".

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta... som när jag träffade honom förstagången på Bokmässan i Göteborg.
Eller hur det kom sig att jag började läsa hans böcker och när.
Eller bara förklara vilken storhet han var som författare, varför jag älskar hans böcker så mycket, exakt varför de betyder så mycket för mig.

Jag skulle villa skriva något roligt och smart och fint i hans ära, eller rita en bild av hans bortgång.
Många andra mycket duktiga skribenter och tecknare har redan förekommit mig.

Det enda jag kan med att säga är:
Kära Terry Pratchett.
Din tid var tydligen kommen. Trots protester världen över så hade ditt timglas runnit ut.
Och denna gång kunde det tyvärr inte vändas på, (men en överklagan kommer att lämnas in, var så säker!)

Du kommer att bli saknad.
Av din familj (jag hoppas att de känner kärleken från oss alla), av alla som kände dig,
och av alla dina fans världen över.

Vi saknar dig.

Jag saknar dig.

Din Åsa


p.s
Det pågår just i detta nu en diskussion på forumet på Facebook om vilken dag som ska utnämnas till minne för STP och vad vi ska kalla den.
Lilac day, Unseen day, Wintersmith day.
28e parill, 25e maj, första vinterdagen elelr när som helst.

25e maj är f.ö den officiella handduksdagen efter Doglas Adams (liftarens guide till galaxen), men många T.P fans bär en Syren den dagen redan. Men Prachett förtjänar en egen dag.

d.s

 

artiklar:

http://www.pjsmprints.com/ 

PJSPrints 

SvD

PC Gamer

Twitter

Aftonbladet

The Independent

Metro UK

BBC News

 

 

Det står ungefär samma i alla, men ändå.. källor vet ni...

 

 


yogaeverydamnday

#yogaeverydamnday

Ja, det har jag!
Sedan nyår har jag gjort yoga hemma varje dag!
Ja, nästan. Minus kanske två dagar. Men annars så!
Och mediterat!
Jag vet att detta inte är för alla, men det är verkligen för mig.
Andningen, lugnet, ansträngningen, stretchen. Allt!
Och extra krydda för avslappningen de gånger som jag tar mig tid att meditera lite innan jag går ner i Shavasana (den döde mannen).
Sådant lugn, sådan ro. Precis vad jag behöver i mitt liv just nu. Lugn och ro.

Jag trivs med detta och kommer göra mitt bästa för att hålla det igång.
Jag planerar även att köra igång och gå på lite yoga pass på gymmet också.
Kanske lite pilates med, vem vet?(bara jag)

Min första Vargkrönikan

Jag läste lite i min första version av Vargkrönikan.

My god! Vilket högtravande språk jag använder! Ord som jag säkerligen hittade i en Tesaurus!
"Karnap"! Jag vet knappt idag vad det är! (Det är f.ö "en hängande utbyggnad på mur eller vägg, ursprungligen av fortifikationskaraktär, senare som ren dekoration", enligt Wikipedia. Ett finare ord för burspråk helt enkelt). 

Eller vad sägs om det här: "Det tolfte rikets vargherre var en ståtlig syn, högrest, mörk och stark. Han var längre än de flesta av sin sort och starkare än ett tjog oxar. Under den svarta luggen lyste ett par mörka ögon. Gröna som olivträdets frukter blandade med skogens löv. Lupera ögonen, vars färg inte gick att återfinna bland några andra än Luperas ättlingar."

Jag ryser nästan och inte av välbehag! Gud vad jag hade klankat ner på den textraden om det hade varit skriven av någon annan i en "riktig" bok som inte var från första delen av förra århundradet!

Jag hoppas att jag skrivet bättre än så idag. 

Den är fin i sin naivitet och försök att hitta ett eget språk. Men hag har ett minne av att Vargrönikan led och lider lite av att jag inte kunde bestämma mig för vad det var för slags bok jag skrev. High Fantasy? Skräck? Humor? Romance? Idag lutar det nog mer mot Dark Romance. Men jag kan inte undkomma att min främsta ursprungliga inspirationskälla i berättarstil är sir Terry Pratchett och än idag kan jag glida ifrån berättelsen med små sidovinklar, inflikningar, blinkningar och små skämtsamma betraktelser som den oinvigde kan uppfattas som lite *höhö*iga.

Det är sån jag är.


Vargkrönikan - Glädje!

Glädje!
Jag trodde att mitt gamla original till Vargkrönikan var totalt förlorat efter att min sticka avmagnetiserades för ca tre år sedan.
Så upptäcker jag att ngt som kallas ReoCities jobbar med att rädda det hemsidor som fanns på Geocities, där jag hade min första hemsida och lade ut mitt första manus. Hör och häpna! Där ligger den! :D
Jag blir liksom lite rörd!
 
Se ->här<-

Min bekännelse: Sucker Punch


Jag är rätt säker på att jag skrivit om den förr men nu drar jag igång igen.

Jag ÄLSKAR Sucker Punch. Jag känner mig styrkt och inspirerad av den. Trotts att huvudrollerna ser ut som kåta små Magna flickor.
Vad är då grejen? Varför ser jag styrka, mod och frigörelse där andra ser gubbsjukhet, sexualisering och ultravåld?
Ja, filmen handlar om psykiskt förvirrade unga kvinnor inlåsta på ett psyk som fantiserar att de är strippor som fantiserar att de är krigare. Humm....

Vad jag ser är en historia och några unga utsatta kvinnor som använder sin fantasi inte bara till att fly verkligheten utan till att forma den. De använder sin fantasi till att slå sig fria från förtryck och fångenskap. För det de gör i sin fantasi gör då också i verkligheten. De styrker sig själva och varandra, besegrar sina fiender och blir fria.

*spoiler varning*
Jo, ja. Det är bara en av dem som lyckas fly ut i friheten. Jag utgår väl från att de andra verkligen dör om inte annat så på ett ementionellt och/eller psykologiskt plan. Och Baby, ja hennes öde kan ses som otroligt tragiskt. Min sambo exempelvis anser filmen vara ytterst tragiskt och deprimerade. Men jag ser hennes öde i ett annat ljus.
Ja hon blir lobotomerad, men i slutändan av fri vilja.
När hon låter Suggerpie gå

Det där med "skönhet"

Likt sisådär 80, 90, 100% av alla kvinnor i världen har jag väldigt svårt att ta till mig komplimanger gällande mitt utseende.
Jag tar emot dem, blir smickrad men har väldigt svårt att tro på dem, ta dem på allvar. Ibland blir jag rent av arg och irritetad.

Jag tycker inte att jag är fet eller ful eller någit liknande. Jag tycker att jag är helt ok.
Lagom liksom.
Visst tycker jag att jag kunde ha plattare mage, fastare lår osv. Men i dwt stora heka är jag ok. Jag skulle rent av vilha påstå att fråb hajan oxh ner är hag riktigt attraktiv. Och i rätt ljus, rätt smink (eller osmink), rätt vinkel osv har jag ett riktigt fint ansikte. Oxh jag vill själv tro att jag är en fin och behaglig person (ok skönhet innifrån alltså).

Det är bara det att jag inte ser mig själv som "vacker".

Att min man kallar mig vacker är en sak. Det är så att säga hans jobb. Han ska tycka att jag är vacker, annars hade han väl inte varit med mig? Om han tyckte att jag var en ful odräglig person hade vi antagligen inte längre varit ett par.

Men när andra i min närhet säger det.
Klart man blir glad, men... Jag har svårt att ta det på fullaste allvar (jag tolkar dwt hemt enkelt som att de är lite dumma i huvudet).

Jag har en bekant som ofta pratar om hur vacker och fin jag är. Jag upplever att hon rent av tjatar om det. Och jag blir irriterad av det . Rent av stött. Bland annat för att det finns en annan kvinna i kretsen som (vad jag hört) aldrig får samma, eller i allafall inte lika många, komplimanger.
Och det fåt mig att tycka att denna första kvinna är om inte annat så oerhört okänslig.
Inte elak med flit, bara lite olyhörd. Och jag blir arg på henne, men kan inte heller med att säga något för hon menar inget illa. Hon fattar bara inte att hon gör mig oerhört obekväm med sitt tjat om hur vacker jag är, eller att hon (kanske, vad,vet jag) sårar den tredje kvinnan eftersom hon sällan får höra samma sak.

Fast vad vet jag? Den tredje personen uppfattar jag som väldigt stark, självsäker och ödmjuk. Hon kanske inte upplever det som jag, eller ens märker det eller bryr sig.

Det finns så många vackra människor där ute. I sanning är de flesta, ja alla, vackra på sitt sätt.
Det är bara så synd att det ska finnas ett ideal, en mall som vi bestämt oss att alla ska passa in i. Och att vi antingen gör vad som helst för att passa in i den, eller blir obekväma om någon påstår att vi gör det.

Förlåt

Det finns många människor omkring mig.
Vänner och familj, nya och gamla, som jag älskar och beundrar.

Jag varit lite frånvarande den sista veckan, delvis sista månaderna. Men jag har haft en hel del att fundera över, särskilt den sista veckan.
Förlåt.

änglar finns

 
Änglar finns!
Fast de är små
Det är sällan de syns
Jag tror de bor i Villhelmina.
(HasseåTage)

RSS 2.0