Jag är rätt säker på att jag är galen

Jag fick ett utbrott på en kund i går. Det är oprofessionellt men till mitt försvar kan jag säga att han både kallade mig dum, okunnig och okapabel att hjälpa honom. Allt jag försökte göra var att genom frågor ta reda på vart han var på sidan, vad han hade gjort och vad han skulle göra och därifrån ge honom råd på hur han skulle göra det. Får jag inte veta allt detta så kan jag inte heller hjälpa honom. Men han vägrade att svara på mina frågor, han vägrade att samarbeta och kallade mig som sagt oförstående och dum och påstod att jag var ovillig att hjälpa honom. Jag vet inte ens vad han förväntade sig av mig.
" Efter att han skrikit åt mig ett tag om hur dum jag var och att han inte ville ha min hjälp svarade jag "Men skit i det då" och lade på. Sedan bröt jag ihop och grät.

Hur jag handskades med denna kund var oprofessionellt men jag orkade bara inte ta mer. Jag hade jobbat i åtta timmar, det var varmt och kvavt i lokalen, jag var trött och hade redan tacklats med en hel del krångliga och arga kunder under dagen. Vilka samtliga jag hade kunnat lugnat ned och hjälpa. Allt genom samarbetsvilja från både dem och mig. Men nu orkade jag inte mer.
 Jag har sämre tålamod nu när jag är gravid men det har inte gått ut över mitt arbete tidigare, jag har inte tillåtet det att göra det. Men denna gång var det så mycket som spelade in, och just att han inte tycktes vilja ha hjälp, bara skrika åt någon och denna någon råkade bli jag. Visst, jag måste ha en oprofessionellt hållning även till otrevliga kunder, men ingen som sitter i en telefonservice, eller någon service över huvudtaget ska behöva ta en massa skit. Vi är också människor och vi har inte övervakning 24timmar om dygnet på vad kunderna gör så vi har ingen som helst möjlighet att hjälpa till ifall de inte förklarar vad de gjort och vad de vill göra eller inte är villiga att svara på våra frågor.

Jag ar tidigare planerat att jobba till och med Juni ut, men denna incident ha fått mig att börja överväga att ta ut några veckors semester i slutet av Juni. Det ser inte ut som om jag kommer hålla hela vägen i alla fall.

En kul, ja rent av lite uppmuntrande grej, som jag dock var med om i går var hur jag såg en liten krumryggad tant, knappt en meter hör och med en sådan där väska på hjul, tränga sig på tåget nästa lika bra som alla andra oförskämda människor som inte lämnar plats åt varken äldre, handikappade (människor med rullatorer eller kryckor) eller barnvagnar.  
Men hon satsade, slängde fram sin väska och klev på. Go tanten!

Knepigt det där. Jag pinglar oftast inte eftersom många uppfattar det som en beskäftig och uppfordrande uppmaning att "Flytta på er! Här kommer jag!" Helst vill jag att de ska gå kvar där de går. En signal med klockan resulterar ofta i att fotgängaren kastar sig åt sidan - dit där man hade tänkt passera vilket kan leda till en kollision. Inte bra. Bäst är nog att inte ge signal så att fotgängaren går kvar där han eller hon går, och ta ut svängen rejält. (De här konflikterna är planerade av de som utformat dessa idiotiska kombinerade gång/cykelbanor.)

http://www.cyklisten.net/

Min systers sambo, låt oss kalla honom min svåger, kallar mig och min syster för Pregosaurier.
Jag vet inte riktigt vad han menar med det annat än ett roligt smeknamn. Men han kan också mena att kvinnor på grund av alla hormoner blir antingen små monster som grinar eller blir arga för allt och bara vill ha en massa skum mat hela tiden. Eller rent av att vi, p.g.a. hormonerna, går tillbaka i utvecklingen och blir primitiva varelser styrda av våra nycker och instinkter.

Hur som helst, man kan känna sig ganska så påhoppad och kränkt av det smeknamnet ifall det nu syftar på någon av de två nämnda tolkningarna, men ibland så stämmer det ju.
Jag grinar i och för sig inte för allt, och kräver inte med piskan i hand en massa skum mat. Mina kravings har inte varit så våldsamma. Men mitt tålamod har blivit lite kortare och saker som jag inte störde mig på så mycket förr irriterar mig nu, och saker som bara irriterade mig lite förr kan jag bli rent förbannad över nu. Mina hormoner har alltså gjort mig mer aggressiv. Jag kan få lust att klippa till folk vars samtal jag snappar upp på stan bara för att jag tycker att de är korkade eller irriterande dumma eller bara irriterande (vanligtvis för att jag tycker att de verkar dumma, enfaldiga eller bitchiga).
Småsaker som min sambo säger eller gör gör mig arg, som när han frågade om bordet var dukat ännu så att han kunde börja steka maten. Varför blir jag arg för det? Meningslöst, särskilt när han bara frågar och inte menar att det är mitt fel att maten blir lite försenad bara för att jag inte dukar bordet. Men man blir sådan. Det är inte smickrande men sanningen.
Några exempel på en sak som bara irriterade mig förr men som jag blir rent förbannad på nu är bland annat folk på tåget. inte att de bara råkar finnas där (jo, vissa dagar) utan mångas stress att komma av tåget. Ok, för att ställas dig upp i tid om man ska av någonstans längs linjen (men fem minuter före hållplatsen?) men när man kommer in på slutstationen? Varför ställa sig upp innan tåget ens rullat in på perrongen när de tär slutstationen? Tror det att tåget ska stänga och åka tillbaka med dem i eller? Jag är så trött på alla stressade människor som reser sig "i god tid", d.v.s. innan tåget kommit in till Göteborgs Central, de som klättrar över mig, tränger sig förbi mig bara för att de har bråttom av. Jag brukar sitta ganska länge, helst till tåget stannat, innan jag reser mig. För hur många sekunder missar jag på det?
 Hur många sekunder tror de att de tjänar på att klättra över mig för att komma ut i gången? Sätt er i sätet längst ut om ni nu har så bråttom!

Ett annat exempel på saker som störde mig förr men gör mig arg nu är cyklister som inte använder sig av ringklockan. Jag höll på att bli ned cyklad häromdagen av en cyklist som trängde sig förbi mig på innersidan av en gångväg häromdagen. Han kom upp bakom mig och trängde sig förbi mig och ett staket. Hade han ringt i ringklockan hade jag flyttat på mig, gett honom större plats, men nu hade jag lätt kunnat slå ner honom eller hans barn bara genom att sträcka ut armen vid ett obevakat ögonblick. Vilket jag nästan gjorde efter som jag gick och grävde i min väska och detta ledde till att cyklisten nästan tuschade min armbåge.
ANVÄND RINGKLOCKAN!
Eller är det pinsamt?
Visst vissa människor börjar irra fram och tillbaka på vägen som yra höns när en cyklist pinglar på dem, men då år de skylla sig själva i fall de blir påkörda för då har du varnat dem att du är på väg.
Men när du tvingas välja mellan att köra i diket eller in i någon som du tränger dig förbi får du skylla dig själv cyklist, du kunde har ringt i ringklockan och detta stressmoment hade undvikits.

Jag plockar alltid upp ett exemplar av gratistidningen Metro när jag går till tåget på morgonen. Det är trevligt att ha något att läsa på tåget in till jobbet, sedan sparar jag alltid Korsordet till jag ska åka hem.

Idag läste jag en artikel om en kvinna som blivit utsatt för att en ordningsvakt, ja en ordningsvakt, fotat under hennes kjol med sin mobilkamera. Hon hade jagat eftersom honom och sedan anmält honom sexuellt ofredande.
Människan blir sedan firad i Stockholms Tingsrätt, eftersom Gina inte var medveten om att h an filmade henne under kjolen förrän först efteråt.
Det tragiska är att detta inte är första gången. Enligt artikeln så har det vid flera tillfällen män gått friade eftersom den person som de filmat under kjolen, smygfotat på badstranden, i solariet, på toaletten eller i provrummet eftersom dessa kvinnor (och män?) inte vetat om att de blivit smygfilmade förrän först efteråt.

I artikeln talar de med b.l.a. Märit Bergendahl vid Mölndals tingsrätt. Hon säger att enligt lagtexten måste man vara medveten om när filmandet sker för att det ska kunna rubriceras som ofredande. Vilket skämt!
Jag vet inte vilken lagstadgad det är som hon hänvisar till, jag har aldrig läst juridik eller lagboken, men den låter som om den är något udda formulerad. Det finns en orsak till varför smygfilmning kallas just smygfilmning. Det görs i smyg, i hemlighet med målet att offret inte ska veta att han eller hon blir filmad. Och om man upptäcker det så blir det tydligen "efteråt" eftersom personen slutar filma eller fota så snart de märker att de är upptäckta.

Om man inte vill misstänka och anklaga var och varannan människa med mobilen i handen så får man helt enkelt "hoppas" att bilderna eller filmen hamnar på nätet, för då kan man få gärningsmannen fälld för förtal.

Vad är det här? Blir jag smygfilmad så blir jag kränkt vare sig jag vet om det vid tillfället eller inte. Jag blir kränkt varje gång som denna person tittar på filmen eller visar den för sina vänner. Jag blir kränkt av att han eller hon överhuvudtaget har filmen eller fotona i sin mobil, sin dator eller USB minne!

En kränkning är alltid en kränkning.
 

Jag skulle vilja se stadsteaterns uppsättning Korpen med Freddie Wadling innan de lägger ner den föreställningen.

*suck*  Varför ska det bli så mycket dyrare och svårare bara för att det är teater. Det ör liksom inte som Bio där man kan säga: Ska vi gå och se en film i kväll?
Nej för det första så måste man planera lite vem och vilka som kan tänkas vilja gå på teater, och då också just den föreställningen. Sedan måste man kolla så att alla har råd och boka biljetter och hämta ut dem.
Surt.

Nu är det officiellt, nu är det ute i det öppna, nu är et dags för erkännandet: Jag är en Nerd. En riktig ärkenerd (eller nörd om man så vill).

Nog har jag vetat att jag var en nerd ända sedan jag för nästan tio år sedan började köpa kartor över Discworld och sedan dess har min nerdhet ökat och minskat över åren, beroende hur pass nerdig jag har kunnat vara.

Eller vad sägs om kartorna över DiscWorld, ett halsband med piratguld ur filmen Pirates of The Carribbean, en massa Star Wars figurer, Drakar i alla dess former, en ring i mässing föreställande Ringen från Sagan om Ringen trilliogi (ok den vann jag i en tävling, men jag känner mig jävligt cool över den). Slutligen: sittandes inne med diverse meningslös information om saker som de flesta skulle skaka på huvudet över att någon total nerar sig i.

Mitt senaste utslag av nerdhet uttryckte sig i min glädje över att en kommentar som jag skrivit till en krönika på metro.se sedan blev publicerad tillsammans med sagda krönika i den tryckta tidningen!
Jag tänker inte säga vilken krönika det var, eller vilken dag som denna krönika publicerades (dock ej idag).
Men jag blev helt till mig och visade (nästan) alla jag kände detta. Lite pinsamt är att min kommentar ser ut att vara lite av "nu ska jag tala om för dig hur det ligger till"-slaget. Men, gud, jag är tyvärr sådan. Jag har drag av att bli lite messersmith ibland.

Jaja, humor.

Jag var sjuk i förra veckan.  När jag väl kunde ta mig ur sängen och till soffan började jag beta av filmer som jag inte hunnit sett ännu. En av dessa var Miss Potter med bland andra Renée Zellweger och Ewan McGregor.
Filmen handlar om illustratören och författaren Beatrix Potter. Hon som skrev och tecknade bland annat barnboken Pelle Kanin.
Filmen var väldigt rar och jag kände en viss gemenskap med den Beatrix som gestaltades i filmen. Jag kände ingen lite av mig själv i henne så att säga. Hur som helst. Det som slog mig var att hon egentligen hade en väldig tur. Hon hade tre män i sitt liv som förstod henne. Hennes far som ständigt uppmuntrade henne att teckna och som alltid stödde henne i hennes konstnärliga intresse, sin förläggare (som hon i filmen blir kär i) som förstod sig på hennes fantasier och berättelser och närde samma kärlek till dem, och slutligen sin gamla barndomsvän och blivande make som likt hennes förläggare och första kärlek förstod sig på hennes sätt att tanka och fantisera.

Det är inte alla kvinnor, ja inte ens alla människor som har den turen, att ha människor omkring sig som tror på dem och som förstår dem. Framförallt vad det gäller livspartner.

Sedan insåg jag en annan sak, jag tillhör de människor som har den turen. Mina föräldrar har alltid stött mig och mina syskon i det mesta som vi fått för oss, jag har vänner som förstår mitt sätt att tänka som stöttar mig i mina fantasier, och framförallt jag har en partner som om inte direkt alltid förstår hur jag tänker men som alltid försöker och gör sitt bästa för att förstå och stödja mig. Som alltid frågar och vill veta mer även om han och jag är så olika i en hel del. Han får mig ibland att skämmas för att jag inte alltid är lika engagerad i hans drömmar och tankar som jag känner att han är i mina.
Men jag blir varm i hela kroppen varje gång som jag tänker på det, på honom. På allt han gör för mig och allt som jag vill göra och gör för honom.

The Greatest Thing You Will Ever Learn, Is Just to love, and Be Loved in Return.

Bara en tanke som slog mig.

Så avslutar vi med det bästa citatet ur filmen Miss Potter:
Rupert Potter till sin fru Helen (Beatrix föräldrar): "Our daughter is famous, Helen. You're the only person who doesn't know it."

Det finns webbsidor och det finns webbsidor.
Genom en artikel på aftonbladet blev jag nyfiken på siten Missbimbo.com.
En egentligen mycket kvinnoförnedrande site där man har en liten Bimbo, en tjej som man ska klä, sminka, skaffa jobb, lägenhet och pojkvän till så att hon är glad, får mycket Bimbo Attityd och bli den bästa Bimbon.
Man kan även spela olika spel för att tjäna Bimbo Attityd, Bimbo Dollar och IQ.
Det hela är mycket larvigt och så långt som till bantningspiller och plastikoperationerna som man kan köpa sin Bimbo så tycker jag som en självsäker 27 åring att det är ganska kul och harmlöst.
Men jag vet inte om jag hade uppskattat att min 11-15 åriga dotter spelade detta, inte utan att ta ett ordentligt samtal med henne om självrespekt, självbild och kvinnlighet.

Hur som helst, min Bimbo har fått bimbo-cred! Detta är poäng som man kan ge varandra ifall man tycker att någon bimbo ser häftig ut.

Jag tror att det måste ha hänt efter att jag gav henne rosa hår ^^ Men jag blev genast lite glad, och skämdes samtidigt för att det gladde mig så att få uppmärksamhet från udda människor, i skiftande ålder men säkert genomsnitt 15 åringar, på nätet som diskuterar hur fult de tycker att det är med hög midja på byxor. 
Men man drabbas av lite skadeglädje varje gång som man vinner en Bimbo-utmaning.
Fråga mig inte vad dessa utmaningar går ut på eller vad som bestämmer att man vinner förutom vilken nivå man är på. Men jag har vunnit 101 st i dagsläget och det får mig att känna att min Bimbo är lite cool.

Larv är vad det är, men jag har i varje fall kul!

Facebook då?

När jag ändå nämner det i titeln till detta inlägg får jag väl ta upp den också.
Jo visst hänger jag där ibland. Tycker väl inte att den sidan är så där jättekul, men jag begriper mig på den mer än vad jag begriper mig på myspace.
Jag vet att jag har för mycket grejer på min profil, men orkar inte rensa.
Det finns ju fåniga saker som man kan göra (tester) och fåniga klubbar och annat som man kan gå med i.
Det mest humoristiska som jag sett på siten var när man kunde bli Fan till en Fan (fläkt), http://fan.jottit.com/.
Det tyckte jag var grymt roligt och blev genast fan. Jag vet inte om den som skapat den klubben eller om de andra medlemmarna tycker att det är lika roligt eller ens rolig på samma sätt som jag. Men jag tycker att det var klar humor, och lite humor har aldrig skadat.

Blogg.se (och säkert även andra bloggsiter) har en rolig liten funktion som heter "statistik". Där kan man kontrollera hur många som besöker ens sida. 
Jag har inte en mängd besökare, men det är några åt gången kring de dagar som jag lägger upp nya inlägg. Det är ju kul att se att några läser i varje fall och man kan sitta och undra lite över vilka dessa är och hur de hittade min blogg. Jag är glad när de är över fyra stycken som läser.
*Vinkar till mina läsare* 

Men det roliga jag ska kommentera är att när jag häromveckan hade ett inlägg med titeln "Rumpnoja" som handlade om att jag är orolig för att bli plattrumpad av min graviditet då hade jag plötsligt en hel mängd läsare. Det gick upp från mina ca 4 om dagen till nästan 4 st!  Jag kan tänka mig att vissa av dessa blev ganska besvikna när den lovande titeln innehållande ordet Rump(a) inte handlade om något mer erotiskt än att jag inte diggar platta rumpor.  

Det får mig att fundera på vad det är för folk där ute och vad dessa googlar på (mer google åt folket!).

Är titlar innehållande orden "bröst", "Rumpa", och ja kanske rent av "sex" så pass mycket mer intressanta? Är folk där ute så himla sex/porr fixerade? Är det allt som de söker på? Ja frågar man de företag som driver sökfunktioner så verkar det ju vara så att ordet "sex" är det som ligger bland de högst placerade på mest använda ord i en sökning. Nej jag har inga siffror eller klara källor på detta, de tär bara "Någor som jag har läst någonstans", och ja, det drar ner validiteten i mitt uttalande med det skiter jag i, för det verkar ju inte bättre.

För något år sedan gjorde jag ett litet experiment på siten student.se
Där kan man ha en blogg. Och där upptäckte jag samma fenomen, använde man sig av ordet "sex", "het", eller något annat ord som kunde relatera till sex så hade man plötsligt en hel del läsare. Dessa måste ha känt sig ganska snopna när min lovande titel "Sex sanningar och påhitt. " inte handlade om något annat än min uppsats. Långe snabale på er!

Och Långe Snabele på er som fångades av titeln till det här inlägget och bara får läsa hur fixerade de är eftersom de lockades av denna blåslampa.

Usch, ibland är jag bra elak.

Annars? Ont i halen och snuvig, har något virus på gång och sitter och väntar på att vårdcentralen ska ringa tillbaka så att jag kan få komma dit och se om jag kan få någon medicin eller om det bara är vädret.
Jag vill inte ha halsfluss eller något annat kul nu när det är sommar. Bakterierna och virusarna har ju extra kul nu när det är varmt. De trivs som fisken i vattnet.

Men det är trotts allt bara nio veckor kvar (herre gud) till planerad BF!

Nej, nu ska jag gå och se om jag inte får i mig lite mat utan att spy upp allt igen (som igår).

Kram på er alla. Såväl porrfreaks som vanliga.

Meningslöst och onödigt, men här är filmerna som jag vill se på Bio 2008

The Dark Knight
Indiana Jones - Kristalldödskallens rike
Narnia Prins Caspian
Harry Potter och Halvblodsprinsen
James Bond - Quantum Of Solace

Det är i och för sig bara tre filmer än så länge. Men sedan biljettpriserna stigit så har jag blivit lite mer kräsen på vad jag ser på bio. Jag hade önskat att det kunde vara ett helg nöje som bara kostade ja nästan ingenting så att man kunde kosta på sig att se även filmer som man inte tror kräver att man ser dem på bio, utan att man kan tänka sig att lägga pengarna på något som man vill se bara för att det verkar rart som Kung Fu Panda eller Wall*E. Båda filmerna verkar underbart rara, söta och underhållande, men ska man verkligen lägga den summan och den tiden på dem? Eller filmer som man väldigt väldigt gärna vill se men inte vet om de är värda 100 kr som Låt den Rätte Komma in och Valkyria. I och för sig tror jag att bägge två är värda 100 kr, men är de värda att lägga pengar och en helkväll på? Min sambo kanske inte orkar se Låt den Rätte och Valkyria kanske man behöver pausa ibland för att tänka efter och hänga med, diskutera under tiden. Och det kan man itne göra i en Biosalong, det tillhör inte god ton att diskutera filmen på bio på samma sätt som man kan göra i tv-soffan.
Sedan biljettpriserna höjdes har det blivit mer av en grej att gå på bio eftersom det inte längre är ett oskyldig tlite nöje, nej är man flera personer eller vill gå på bio ofta så plockar det på i plånboken och kan bli ett ganska dyrt nöja.
Dessutom så har folkvettet i biosalongerna minskat. Folk prasslar med godispåsarna (det har de i och för sig alltid gjort), de stänger inte av mobiltelefonerna, nästan alla har väl varit med om någon gång att någons mobil ringt mitt i filmen, eller att personen i fråga svarar när det ringer. Folk pratar högt och de springer ut i tid och otid för att göra jag vet inte vad, gå på dass, röka bara störa. Jag vet inte! Men även det har inneburit att man blivit lite avskräckt för att gå på bio. Inte nog med att det är dyrt, men man måste veta vilka dagar och vilka tider man ska gå för att slippa dessa fridstörare. Sitter man hemma slipper man det, och sitter de hemma så kan de får snacka, prassla och springa i väg hur mycket de vill, utan att störa andra.
Första helgen efter premiär brukar vara bra, det är ungefär samtida med fansen, om de är en sådan film, och de brukar hålla tyst. Det är också innan drönarna börjar droppa in.

Synd tycker jag, eftersom jag älskar att gå på bio. Ett nöje som mig börjar kännas förvägrat redan innan jag blivit mamma med en liten baby som jag inte bara kan lämna hemma för att gå på bio.


Slutligen, andra filmer som kommer i år som jag vill se, men kan vänta på är:

Kung Fu Panda (eng, jag har en stark känsla av att det finns få svenska skådespelare som kan mäta sig, karaktärsmässigt, med Jack Black och Dustin Hoffmans röstresurser)
Wall*e (eng)
Shutter
The Happening
Hancock
Hellboy 2
Låt Den Rätte Komma In
Valkyria
Speed Racer
Lars and The Real Girl

Förstå: Jag älskar film.

Jag måste erkänna något, något som vissa kanske tycker är hemskt och andra kanske i hemlighet känner igen sig i. Men lite hemskt är det kanske ändå.
Man säger att det inte spelar någon roll vilket kön som den lilla knodden i magen har. Men man kan inte låta bli att hoppas på ett kön. Jag vill helst av allt ha en dotter. I dagsläget känner jag att jag skulle bli besviken om det blev en pojke. Gräsligt men just idag känns det så. Det är inte så att jag känner att jag skulle adoptera bort honom, eller inte kunna knyta ann till honom. Men just nu, idag, blir jag lite besviken när jag tänker att det kan bli en pojke.

Det finns ju riktigt gräsliga människor som aborterar bort foster med "fel" kön, eller som på ett eller annat sätt gör sig av med det. Och då talar jag inte om fattiga människor i Asien eller Afrika där det av ett eller annat kulturellt skäl är "bättre" för familjen att få barn av det ena könet. Nej jag talar om människor i I-länder som av diverse olika själv anser sig ha rätt att avgöra om deras barn är värdigt att bli en del av deras familj eller inte.
Det är i och för sig lika gärsligt i vilket fall, vare sig det är en fattig familj i Indien eller en normal Svensson familj i Sverige. Men saken är den att vi i Sverige vill välja kön av bekvämlighet, för att det ska passa in i vår fantasi av vad den familj som vi drömmer om.

Inte för att jag är bättre, jag har ju just erkänt att jag helst vill ha en flicka.

Men så tänker jag vidare på det, att när han väl är här, när barnmorskan lägger honom på mitt bröst, blodig och blå, då vet jag att jag inte kommer att bry mig om ifall han har en snopp. Jag kommer bara att vara så väldigt lycklig och jag kommer att älska honom mer än något annat.

Så, när jag tänker på det, så har jag nog kommit över det. Jag kommer att bli lika glad vare sig det bli en Lilla C eller en Lilla L och jag bryr mig nog inte, egentligen.
Men man ser ju barnet i sin fantasi, men dåär det bara att ändra lite på bilden då och då så att man är föreberedd mentalt på båda två. Fantasin går ju ändå att påverka.

Minns ni den jingeln? Boktipset på  typ 80-talets barnprogram med den skäggige mannen som satt i en regnbågsfärgad soffa.
Det var tider det :P

Jahap. Jag ska tipsa om tre böcker.
Två från serien om Klanen Otori och den första från serien om Temeraire.

Över Näktergalens Golv

På en Kudde av Gräs

Hans majestäts Drake

Europa härjas av Napoleons armé och den kejserliga flottan hotar England när kapten William Laurence och hans besettning övermannar en fransk fregatt. I det franska skeppets lastrum hittar Laurence och hans män något ovärderligt. En skatt som skulle kunna påverka utgången för kriget till Englands fördel. De hittar ett drakägg.
När draken sedan kläcks ombord Reliant  tyr sig den lilla draken genast till kapten Williams och han tvingas med splittrade känslor lämna flottan som han älskar så för att tillsammans med sin drake skolas in i Englands luftvärn.
Det står snart klar för Willliams och hans drake Temeraire att Temeraire inte är någon vanlig drake.