Imse vimse
Hon är vacker och skräckinjagande.
För en spindelfobiker som jag är hon en mardröm. Men jag kan inte låtarna att fascineras av henne och hennes systrar.
Så vackra, så obehagliga, så fantastiska!
Så länge som hon stannar på utsidan får hon vara.
Barnkalas, Appropå Joakim Lamotte
Redan som barn var jag inte särskilt överförtjust i dem. Det var naturligtvis roligt att bli bjuder, välja ut present, klä sig fint och komma hem till en kompis och leka, äta korv och tårta. Men så kom det sig smygandes: den organiserade leken. Föräldrars/vuxnas inblandande, det skulle lekas lekar, det skulle planeras, vara teman.
Nej, jag saknade inte barnkalaset när de slutade hållas i mellanstadiet (då blev en annan plåga: (klass)disco istället, * rys*).
Jag stönar fortfarande djupt inom mig när det på diverse tillställningar för vuxna är någon som slår ihop händer och annonserar att "nu ska vi leka lekar!"
Nu när det ska hållas barnkalas för mina egna barn lider jag mig och drar mig för varje tillfälle. Det är SÅ tråkigt! Jag gör det för deras skull. För att de ska ha kul. Men jag ser inte poängen i att ha skattjakt, godispromenad, teman och allt vad det nu kan vara.
För de som tycker att det är kul att ordna sådana kalas Fine, gör det, så länge barnen tycker att det är kul och inte status. Ett krav, ännu en sak för barnen att ligga sömlösa och oroa sig för. - Tänk om ingen vill komma? Tänk om de tycker att det är tråkigt? Tänk om jag inte bli bjuden på den eller den kalas nu?
Men när det blir trender, ett måste, då vill jag dra öronen åt mig, säga till mina barn att bjuda sin(a) bästa kompisar och ha ett "födelsedagsfika"; lite bullar, lite korv, ev fiskdamm och sedan får de leka vad tusan de vill.
Jag har ännu inte fått någon fråga från C om varför inte han varit bjuden, men än så länge har vi nog besparats att det hänt. Det där kalaset hos den där klasskamraten som han inte kan begripa att han inte blev bjuden till. I varje fall har han inget sagt och jag har inget frågat, om han själv inte tänker på det vill jag inte vara den att plantera tanken i hans huvud heller.
Appropå Joakim Lamottes Krönika: Barnkalasen har gått överstyr
Sir Terry Practhett är ...död
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Nyheten kom som ett slag i magen i går eftermiddag då jag öppnade ett mail från Penguin Random House.
"It is with immeasurible sadnessthat we announce thatauthor Sir Terry Pratchetthas deid at the age of 66."
Började det... jag blev kall, jag trodde att det var något gel. Att det var ett skämt, eller en miss. Ett förskrivet brev som skulle gått ut när det hände och blivit utskickat av misstag.
Jag hade inte sett ett ord av det tidigare
Jag är ju för fan med i Discworld Monthly! EN mycket aktiv grupp på Facebook. och där hade det inte sagt ett ord! Den skulle ju exploderat om det här var sant!
.. Men det var det, det var bara alldeles nytt och jag va en av de första i gruppen som fick veta det.
En sökning på Google bekräftade det hela.
Jag skakade, jag började andas kort och stötvis. Tårarna började bränna. Mina barn härjade runt mig, men tycktes märka att något var fel. De tittade konstigt och oroligt på mig så jag flydde till övervåningen.
Jag har fortfarande, snart ett dygn efteråt svårt att ta in det. Att acceptera att han finns inte mer.
En människa som jag bara träffat två gånger, men som jag vuxit upp med, som alltid funnits där med sina böcker, sin värld, sitt skratt.
Han dog i sitt hem, omgiven av sin familj och närmsta vänner och sin katt.
Döden kom och lade en hand på hans axel och sa DET ÄR DAGS NU.
och han tog sin hatt och så gick de sida vid sida in i den svarta öknen, mot evigheten (DEN ÄR BLÅ, PÅ UTSIDAN ÄR DEN IALLAFALL BLÅ).
Sir Terry Pratchett och hans Skivvärld, hans skrivande och hans filosofiska funderingar kring rätt och fel, ont och gott, religion och kultur har betytt mer för mig än jag kan förklara. De har format stora delar av min världsuppfattning och hur jag ser på religion, tro, rättvisa och humor. Och döden.
Jag var rädd för döden väldigt länge, eftersom jag inte visste vad som kom efter den.
Men så läste jag om Döden i Skivvärlden och jag tänkte att "Om någon som han möter mig när det är dags, då är det kanske inte så farligt ändå, vad som än händer efteråt".
Det finns så mycket jag skulle vilja berätta... som när jag träffade honom förstagången på Bokmässan i Göteborg.
Eller hur det kom sig att jag började läsa hans böcker och när.
Eller bara förklara vilken storhet han var som författare, varför jag älskar hans böcker så mycket, exakt varför de betyder så mycket för mig.
Jag skulle villa skriva något roligt och smart och fint i hans ära, eller rita en bild av hans bortgång.
Många andra mycket duktiga skribenter och tecknare har redan förekommit mig.
Det enda jag kan med att säga är:
Kära Terry Pratchett.
Din tid var tydligen kommen. Trots protester världen över så hade ditt timglas runnit ut.
Och denna gång kunde det tyvärr inte vändas på, (men en överklagan kommer att lämnas in, var så säker!)
Du kommer att bli saknad.
Av din familj (jag hoppas att de känner kärleken från oss alla), av alla som kände dig,
och av alla dina fans världen över.
Vi saknar dig.
Jag saknar dig.
Din Åsa
p.s
Det pågår just i detta nu en diskussion på forumet på Facebook om vilken dag som ska utnämnas till minne för STP och vad vi ska kalla den.
Lilac day, Unseen day, Wintersmith day.
28e parill, 25e maj, första vinterdagen elelr när som helst.
25e maj är f.ö den officiella handduksdagen efter Doglas Adams (liftarens guide till galaxen), men många T.P fans bär en Syren den dagen redan. Men Prachett förtjänar en egen dag.
d.s
artiklar:
http://www.pjsmprints.com/
PJSPrints
Det står ungefär samma i alla, men ändå.. källor vet ni...
yogaeverydamnday
Ja, det har jag!
Sedan nyår har jag gjort yoga hemma varje dag!
Ja, nästan. Minus kanske två dagar. Men annars så!
Och mediterat!
Jag vet att detta inte är för alla, men det är verkligen för mig.
Andningen, lugnet, ansträngningen, stretchen. Allt!
Och extra krydda för avslappningen de gånger som jag tar mig tid att meditera lite innan jag går ner i Shavasana (den döde mannen).
Sådant lugn, sådan ro. Precis vad jag behöver i mitt liv just nu. Lugn och ro.
Jag trivs med detta och kommer göra mitt bästa för att hålla det igång.
Jag planerar även att köra igång och gå på lite yoga pass på gymmet också.
Kanske lite pilates med, vem vet?(bara jag)
Det där med "skönhet"
Jag tar emot dem, blir smickrad men har väldigt svårt att tro på dem, ta dem på allvar. Ibland blir jag rent av arg och irritetad.
Jag tycker inte att jag är fet eller ful eller någit liknande. Jag tycker att jag är helt ok.
Lagom liksom.
Visst tycker jag att jag kunde ha plattare mage, fastare lår osv. Men i dwt stora heka är jag ok. Jag skulle rent av vilha påstå att fråb hajan oxh ner är hag riktigt attraktiv. Och i rätt ljus, rätt smink (eller osmink), rätt vinkel osv har jag ett riktigt fint ansikte. Oxh jag vill själv tro att jag är en fin och behaglig person (ok skönhet innifrån alltså).
Det är bara det att jag inte ser mig själv som "vacker".
Att min man kallar mig vacker är en sak. Det är så att säga hans jobb. Han ska tycka att jag är vacker, annars hade han väl inte varit med mig? Om han tyckte att jag var en ful odräglig person hade vi antagligen inte längre varit ett par.
Men när andra i min närhet säger det.
Klart man blir glad, men... Jag har svårt att ta det på fullaste allvar (jag tolkar dwt hemt enkelt som att de är lite dumma i huvudet).
Jag har en bekant som ofta pratar om hur vacker och fin jag är. Jag upplever att hon rent av tjatar om det. Och jag blir irriterad av det . Rent av stött. Bland annat för att det finns en annan kvinna i kretsen som (vad jag hört) aldrig får samma, eller i allafall inte lika många, komplimanger.
Och det fåt mig att tycka att denna första kvinna är om inte annat så oerhört okänslig.
Inte elak med flit, bara lite olyhörd. Och jag blir arg på henne, men kan inte heller med att säga något för hon menar inget illa. Hon fattar bara inte att hon gör mig oerhört obekväm med sitt tjat om hur vacker jag är, eller att hon (kanske, vad,vet jag) sårar den tredje kvinnan eftersom hon sällan får höra samma sak.
Fast vad vet jag? Den tredje personen uppfattar jag som väldigt stark, självsäker och ödmjuk. Hon kanske inte upplever det som jag, eller ens märker det eller bryr sig.
Det finns så många vackra människor där ute. I sanning är de flesta, ja alla, vackra på sitt sätt.
Det är bara så synd att det ska finnas ett ideal, en mall som vi bestämt oss att alla ska passa in i. Och att vi antingen gör vad som helst för att passa in i den, eller blir obekväma om någon påstår att vi gör det.
Förlåt
Jag varit lite frånvarande den sista veckan, delvis sista månaderna. Men jag har haft en hel del att fundera över, särskilt den sista veckan.
Förlåt.
Det var det!
Den bars släppte!
Fan!
Jag som letade som en tok förra året innan jag fick tag i de där sandalerna.
Nu har jag inga sommarskor alls!
Det blit till att jaga skor i helgen. Oxh jag som har så svårt att köpa skor.
Jag har kort och gott alldeles för höga krav.
Inte nog med att de passa min idé om vad som är "snygga" skor. De ska även passa till såväl finkläder som vardag, jobb som fritid, klänning som byxor, svart, vitt eller färglatt de får inte skära sig mot npgot av det.
De ska dessutom vara bekväma, inte glappa, inte skava, inte bli förstörda av lite väta, inte vara alldagliga och onte jag sa INTE vara för.dyra! (sommar skor över 150:- är för dyra om de onte är extremt bra kvalitét)
Jag kan gå runt en hel dag och prova alla skor i alla butiker och inte hitta ett enda par som passar in på samtliga kreterier.
Är det för mycket begärt?
Sommar, kjol och blekfeta knän
Dessa två tankar far genom huvudet på mig när jag ser mig själv i en spegel i trappan till jobbet.
Och ungefär samtidigt som jag ubdrar över hur man kan ha "tjocka knän" och vad den dumma idén kom ifrån hinner jag utveckla tanken med att det liksom är baksidan av knäna som ser lite knubbaiga ut, och att jag har ganska tjocka och ofasta lår också.
Det är försommar och kjolar, klänningar och shorts avslöjar bleka ben. Och jag likt många andra ser på mina egna ben som blekfeta sådana.
Jag vet inte hur många som har eftertanke, eller tredjetanke för den delen, som mitt i vad man trodde var en ganska god självbild med "jag är nöjd som jag är" smyger in dessa tankar.
Liite fastare lår/rumpa/mage hade ju ändå suttit fint- guud vad blek jag är och vad FET man ser ut!
Och eftertanken kommer: vad i helvete tänker jag? Jag inbillar mig bara.
Men VAD inbillar jag mig? Att jag är nöjd? Att jag är fet?
Jag såg en länk via Facebook om en kvinna i Storbritannien som ville lära kvinnor att älska sina kroppar och arbeta aktivt mot den snedvridna synen vi alla har på våra kroppar.
Efter att ha tittat några minuter på hennes film blir jag förbannad. På mig själv, på hennes pedagogiska film, på världen i allmänhet.
Åter rinner två tankar samtidigt genom mitt huvud
1, men det FINNS de som är osunt feta. Inte för att de ska behöva må dåligt och skämmas över sina kroppar men kroppen mår inte bra av extrem övervikt. Är det rätt att uppmuntra dem att fortsätta vara feta?
Detta Samkörs med tanke 2: Varför i HELVETE ska vi behöva LÄRA oss att vara stolta över våra kroppar? Varför ska vi lära oss att vi alla har olika former och att alla är lika vackra?
Denna sneda bild som vi måste avprogrammeras från, vart kommer den ifrån?
Vem, jag bara frågar VEM har hittat på den där ideal formen som alla, män som kvinnor, försöker pressa sig in i?
Media? Mode industrin ? Männen? kvinnorna ? Fan själv?
Och varför plågar vi oss?
Visst vi borde alla tänka på vad vi stoppar i oss. Men det vi borde sluta tänka på är hur vi ser ut och istället tänka på hur vi mår.
Är du frisk?
Mår du bra?
Passar din fysiska förmåga den livstil du har /vill ha?
Orkar du det du ska och vill?
Bra! Då är du perfekt!
Ja, jag kunde ha lite fastare lår , rumpa och mage. Men jag tycker själv att jag är fin (knubbiga knän till trotts). Min man tycker att jag är het. Mina barn tycker att jag är vacker.
Jag kan springa, hoppa, klättra, bära.
Jag älskar god och bra mat och choklad.
Ja, jag kunde vara fastare och fittare men för det liv som jag lever just nu är jag perfekt!
... Eller lurar jag bara mig själv igen?
Fåglar på stan
Det är en sådan oväntad överraskning. En rörelse i ögonvrån som man inte väntade sig på en sådan plats. Ett fladder förbi dig stax i ögonhöjd som fångar din blick och där, mitt i vimlet på centralen ser du en liten gnutta liv som inte hör hemma i en sådan miljö.
Det är som att hitta blommorna som trängt sig upp ur asfalten eller vuxit upp vid rötterna på de planterade stadsträden. Oväntat och livfullt. Och påminner oss om att vi faktiskt bor i en levande värld och att i vilken miljö som helst tar sig naturen fram.
Life finds a Way.
Sabotage!
kul på jobbet nästan jämt
Nu visade det sig inte vara något allvarligt, vi kunde gå in igen efter ca 45 min. men ett litet äventyr var det i alla fall.Lekplats ohoy!
Halvblod
Sjuk
Huvudet är tungt, näsan täppt och benen orkar inte bära. Det känns som jag ska svimma eller spy när som helst.
Jag låg i sängen till kl elva idag, sedan insåg jag att jag måste äta något. Jag fick i mig min favvo macka (bröd, sallad, fårost, flytande honung och bacon), sedan tittade jag på Lilla huset på prärien på TV4Guld.
Men nu svamlar jag.
Jag undrar om det är influensa jag har.
Ishlo pishlo!
Nu ska jag lägga mig ner på soffan och se om jag orkar läsa lite, kanske, hoppas.
tankeställare
1) Hur naiva de kan tyckas, språkligt. Jag som läser så mycket borde ha ett gigantiskt ordförråd och full med lysande beskrivningar, ändå faller jag tillbaka på en naivistisk nybörjaraktig språkstil.
Jag vet dock med mig att jag är ganska ementionell i mitt skapande och hellre försöker beskriva intrycket av en plats eller person hellre än hur de/det SER UT.
2) Hur mycket jag tycker OM mina berättelser och hur gärna jag vill bli klar med dem, (samtidigt som jag vill att de ska bli så bra som möjligt och aldrig blir riktigt nöjd).
Jag har alltid älskar "Vargkrönikan", men jag blir lite tagen på sängen över hur mycket jag tycker om "Den spräckta glasbubblan".
Det kan vara för att jag gillar titeln (som jag sagt tidigare är jag inte bra på att hitta på titlar). Det kan också vara att jag gillar miljön eller stilen: en kombo av noir, morden i midsommer, vaktmanskapet/Disc World. Eller bara att jag tycker så mycket om Löfgren och Houdini, för att inte tala om att det är trevligt att ha Tony som en lite lurig bi-karaktär.
Jag vill verkligen få ordning på den. Men varandes en Deckare oroar jag mig över min okunnighet och hur klyschig den kommer bli, om jag inte väljer att göra en grej av det och dessutom skylla det overkliga i polisarbetet på att den trots allt inte utspelar sig i vår värld :p
Någon som vill läsa de få, löst ihopsittande stycken jag har i berättelsen? (fast det får ni i så fall göra på min andra blogg http://jagvillskriva.blogg.se)
Bekännelse dags!
Jupp, dags att bekänna. Erkänna vad det verkligen är som inspirerar mig, vad som påverkat mig och som format mig som person både på idé plan och personlighetsplan.
En del saker jag tar upp kommer vara gammalt. Sådant som präglat mig sedan jag var liten.
Andra kommer vara nyare, sådant som inspirerat mig till nya tankar och idéer i senare tid.
Det kommer nog bli en serie inlägg för jag har en del att säga om var sak och dessutom kommer jag säkert att upprepa mig.
Jag kommer dessutom troligen att ändra och rätta lite allt eftersom i inläggen, lägga till bilder och länkar till exempel då jag troligen gör som nu och skriver i min colour note på Androiden och lägger upp på bloggen för att rätta, korrigera och lägga till bilder och länkar senare vid datorn då jag inte riktigt fixar det med mobilen än.
Jaha. Detta var inledningen.
Ni får läsa mer om min första bekännelse i nästa inlägg.
Nu ska jag dock läsa lite innan jag kommer in till jobbet.
Idag
och försöker komma nån vart med uppsatsen.
Jag satt i en datorsal inne på biblioteket förut men kunde inte koncentrera mig så efter nästan två förlorade timmar flydde jag ut i luften och ljuset.
Nog för att jag hellre hade suttit och jobbat (riktigt arbete), men det är härligt med lite vårsol :)
Jag önskade bara två saker:
1, att jag hade jobb
2, att spärren med uppsatsen som dyker upp varje gång som jag sätter mig ned med den kunde ta och släppa nån gång.
Glad vår.
Musslor på Calles vis
Bättre sent än aldrig
Jag förstår hur han menar. Jag känner igen mig mycket i det som hon berättar, om sin uppväxt och sina upplevelser. Jag känner igen mig.
Jag har ännu inte läst Cirkeln eller Eld som hon skrivit tillsammans med Mats Strandberg
- de ligger båda på min hylla och väntar, men först måste jag läsa första GoTh boken -, men efter att ha läst om den och bläddrat i seriealbumet "Berättelser från Engelfors" känner jag mig redan lite nernördad i dem (att det är bland annat är Kim W Andersson och Lina Neidestam som har ritat serien gjorde sitt till också).
Jag älskar fantasy! Särskilt ungdomsfantasy.
Jag önskar bara att jag kunde lyckas bli klar med mina egna böcker, vare sig någon vill ge ut dem eller inte.
Författare som Stephenie Meyer och Christopher Paolini får mig att känna att "Kan de så kan jag!" men Sara och Mats får mig snarare att känna att mina idéer inte är goda nog. Vilket är lite tråkigt för jag tror att de inte alls menar att få drömmande outgivna författare att känna sig mindervärdiga, snarare tvärt om.
Men (oj nu blir jag moloken igen) det är mycket av min passion som har slocknat de senaste åren. Min Passion för att läsa, skriva, se film, teckna och...choklad. Alla har falnat lite och jag är inte alls lika engagerad längre, och det gör mig lite ledsen för jag vill vara den där som ritar, läser och skriver. Jag hoppas få en nytändning nu i och med att jag kommer igång med jobbsök, uppsats och så vidare.
Idag: Nere
Det enda som finns är ju att göra något åt det. Rycka upp mig. Skaffa mig ett jobb, skriva färdigt hemtentan och uppsatsen.
