Jag är rätt säker på att jag är galen

Jag är rätt säker på att jag skrivit om den förr men nu drar jag igång igen.

Jag ÄLSKAR Sucker Punch. Jag känner mig styrkt och inspirerad av den. Trotts att huvudrollerna ser ut som kåta små Magna flickor.
Vad är då grejen? Varför ser jag styrka, mod och frigörelse där andra ser gubbsjukhet, sexualisering och ultravåld?
Ja, filmen handlar om psykiskt förvirrade unga kvinnor inlåsta på ett psyk som fantiserar att de är strippor som fantiserar att de är krigare. Humm....

Vad jag ser är en historia och några unga utsatta kvinnor som använder sin fantasi inte bara till att fly verkligheten utan till att forma den. De använder sin fantasi till att slå sig fria från förtryck och fångenskap. För det de gör i sin fantasi gör då också i verkligheten. De styrker sig själva och varandra, besegrar sina fiender och blir fria.

*spoiler varning*
Jo, ja. Det är bara en av dem som lyckas fly ut i friheten. Jag utgår väl från att de andra verkligen dör om inte annat så på ett ementionellt och/eller psykologiskt plan. Och Baby, ja hennes öde kan ses som otroligt tragiskt. Min sambo exempelvis anser filmen vara ytterst tragiskt och deprimerade. Men jag ser hennes öde i ett annat ljus.
Ja hon blir lobotomerad, men i slutändan av fri vilja.
När hon låter Suggerpie gå

Likt sisådär 80, 90, 100% av alla kvinnor i världen har jag väldigt svårt att ta till mig komplimanger gällande mitt utseende.
Jag tar emot dem, blir smickrad men har väldigt svårt att tro på dem, ta dem på allvar. Ibland blir jag rent av arg och irritetad.

Jag tycker inte att jag är fet eller ful eller någit liknande. Jag tycker att jag är helt ok.
Lagom liksom.
Visst tycker jag att jag kunde ha plattare mage, fastare lår osv. Men i dwt stora heka är jag ok. Jag skulle rent av vilha påstå att fråb hajan oxh ner är hag riktigt attraktiv. Och i rätt ljus, rätt smink (eller osmink), rätt vinkel osv har jag ett riktigt fint ansikte. Oxh jag vill själv tro att jag är en fin och behaglig person (ok skönhet innifrån alltså).

Det är bara det att jag inte ser mig själv som "vacker".

Att min man kallar mig vacker är en sak. Det är så att säga hans jobb. Han ska tycka att jag är vacker, annars hade han väl inte varit med mig? Om han tyckte att jag var en ful odräglig person hade vi antagligen inte längre varit ett par.

Men när andra i min närhet säger det.
Klart man blir glad, men... Jag har svårt att ta det på fullaste allvar (jag tolkar dwt hemt enkelt som att de är lite dumma i huvudet).

Jag har en bekant som ofta pratar om hur vacker och fin jag är. Jag upplever att hon rent av tjatar om det. Och jag blir irriterad av det . Rent av stött. Bland annat för att det finns en annan kvinna i kretsen som (vad jag hört) aldrig får samma, eller i allafall inte lika många, komplimanger.
Och det fåt mig att tycka att denna första kvinna är om inte annat så oerhört okänslig.
Inte elak med flit, bara lite olyhörd. Och jag blir arg på henne, men kan inte heller med att säga något för hon menar inget illa. Hon fattar bara inte att hon gör mig oerhört obekväm med sitt tjat om hur vacker jag är, eller att hon (kanske, vad,vet jag) sårar den tredje kvinnan eftersom hon sällan får höra samma sak.

Fast vad vet jag? Den tredje personen uppfattar jag som väldigt stark, självsäker och ödmjuk. Hon kanske inte upplever det som jag, eller ens märker det eller bryr sig.

Det finns så många vackra människor där ute. I sanning är de flesta, ja alla, vackra på sitt sätt.
Det är bara så synd att det ska finnas ett ideal, en mall som vi bestämt oss att alla ska passa in i. Och att vi antingen gör vad som helst för att passa in i den, eller blir obekväma om någon påstår att vi gör det.

Det finns många människor omkring mig.

Vänner och familj, nya och gamla, som jag älskar och beundrar.

Jag varit lite frånvarande den sista veckan, delvis sista månaderna. Men jag har haft en hel del att fundera över, särskilt den sista veckan.
Förlåt.