Jag är rätt säker på att jag är galen

På fredag släpps del 14 i albumserien Percevan.

Jag har älskat den här serien sedan jag var barn (på den tiden var vi som gillade fantasy svältfödda och vi tog till oss det lilla vi fick. Inget ont om Percevan, jag tycker fortfarande att den serien är grym!) men på svenska har det bara släpps fem album. Jag gladdes förra året åt att alla album fram till nr 12 släpptes i samlarutgåva på engelska, vilket jag genast införskaffade. Men sedan dess har album nr 13 och nu 14 släpps. Och den stora frågan är nu; Ska jag köpa den på franska (som jag inte behärskar) eller vänta och hoppas på att även detta album ska släppas på Danska (som jag iallafall kan läsa lite hjälpligt även utan google translate). 

Det är verkligen dagens i-landsproblem.

För jag kan ju köpa albumet på franska nu, och sedan på danska om den släpps på danska. Och ska jag då…nu alltså köpa även album nr 13 på danska –även om jag redan har det på franska– så  att jag kan nästanläsa den när jag känner för det och inte bara titta på bilderna.

Men då kommer jag ju att ha dubbletter… Gha! FJANT! *suck* Men är man nörd så är man.

Jag kan väl inte påstå att jag någonsin varit ett större fan av Neil Gaiman, inte så att jag tycker illa om hans böcker, eller honom för den delen han verkar vara en trevlig prick. Det är bara det att han inte riktigt tilltalat mig. Jag har inte heller läst särskilt många av hans böcker.

Jag var väl lite väl ung när jag läste Stardust, men jag tyckte då att den var tråkig och trist. Då kunde jag inte riktigt uppsatta sagotemat och stilen boken, något jag däremor idag uppskattar mycket. Goda Omen läste jag bara för att Terry Pratchett var inblandad. Däremot älskade jag Kyrkogårdsboken.

Nu har jag alltså gett mig på Amerikanska Gudar, delvis för att jag fundera på det ett tag men också för att denna bok snart ska bli miniserie hos HBO.

När jag berättade för en bekant att jag skulle läsa en bok med den titeln blev det lite skämtsamma kommentaren ”Men de har väl inga gudar?”, och det är väl på sätt och vis den tesen som Gaiman själv för i boken. Det finns gudar, men alla gudar kommer utifrån, precis som de människor som bor där. ”Amerika är inget bra land för gudar” är en mening som ofta upprepas i boken. ”ursprungsbefolkningen då?” kanske ni undrar, jo det tas upp; de har andar och folklore, sagor och berättelser men inge gudar som de dyrkar på det sättet som den övriga världens gudar behöver.

Var var jag?
Jo, tanken är att gudarna följer med människorna som tror på dem. Och så länge det finns tro så lever de och de lever på att bli dyrkade. Men finns det plats för de gamla gudarna i dagen samhälle där nya gudar dyker upp. Dator gudar, internet gudar, Media gudar, nya gudar som ser sig som framtiden (jag har en känsla av att facebook-guden nog tycker att han/hon är bra mycket viktigare än vad han/hon verkligen är), det nya och det viktiga, det människor behöver och det människor tillber och offrar (oftast sin tid?) till. Finns det då plats för dem alla? Få av dem verkar tro det och båda sidorna börjar förbereda sig på krig. Och där har ni i kort själva intrigen. Men berättelsen handlar om Shadow. En man som just släppts ur fängelset efter ett tre år långt avtjänat straff för att få veta att hans hustru är död och han har varken jobb, hem eller familj att återvända till. Han blir uppsökt av en mystisk man som kallar sig mr Wednesday som vill anställa honom för att skydda honom, köra honom från plats till plats, springa ärenden, och i nödfall göra folk illa. Sedan dras Shadow in i gudarnas krig. Alla verkar vara intresserade av honom och ha honom på sin sida. Men varför detta intresse för en vanlig man som Shadow? Varför valde Wednesday ut honom och varför har alla ett sådant intresse av honom?

Jag har ingenting emot Neil Gaiman, och jag uppskattar väl hans förmåga som författare, dock misstänker jag att Amerikanska Gudar är bättre på engelska än den svenska översättningen. Men dock uppskattade jag boken. Jag gillar böcker där det inte nödvändigtvis behöver hända en massa saker hela tiden utan att det kan vara flera lugna och stillsamma, trevliga, passager. Historier där karaktärerna är det viktigaste och själva mysteriet, i bakgrunden är det verkligt intressanta och där inte allt nödvändigtvis behöver avslöjas.

För min del hade boken kunnat sluta där i Rocky City uppe på Lookout Moutain tillsammans med Shadow och Laura. För min del hade boken varit bäst om den slutat där. Även om jag gillade efterskriften som utspelar sig i Reykjavik så tycker jag att nyta-ihop-de-lösa-trådarna epilogen var överflödig.

Det jag gillade med boken var alla gudar och andar och annat oknytt som dök upp, att känna igen dem och lista ut vilka det var tyckte jag var lika roligt som spännande. Jag kända igen Oden med en gång, det var nästan lite tråkigt tydligt. Men så är ju Asatron en del av vårt kultur arv och för oss är Oden med sina tillbehör ganska bekant. Andra, som Anansis eller Czernobog är mer okända för mig och därför inte lika lätta att känna igen, dock kände jag igen Kali rätt snabbt. Det samma gällde Bast och Anubis, men å andra sidan är dessa gudar några som jag känner någorlunda till. :)

Historien är intressant, vad händer med de gamla gudarna när de inte längre tillbeds? Försvinner de eller fortsätter de att leva på den lilla tro som finns att tillgå? Och förändras de beroende på vart i världen de är? Det är lite intressant att Oden på Island verkar vara en lite trevligare prick än Oden i Amerika.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över Shadow.

 (spoiler)
Är han ”bara” Shadow eller är han som Odens son någon av ehh…Odens söner? Vi får aldrig veta hans riktiga namn. Och jag kanske överanalyserar men finns det en möjlighet att Shadow är Balder? Med tanke på att han dör och återuppstår och hans återuppståndelse för med sig en ny tid är tanken inte helt omöjlig. Inte heller att hans hustru är död, från dödens rike (Hel) är helt olikt Balder i mytologin.

Detta är dock inget som avslöjas, och som jag sade, jag kanske överanalyserar det hela.

Slutsats. Jag tyckte att Amerikanska Gudar var en bra bok. Jag tyckte den var trevlig att läsa och det är alltid kul att få fundera över boken man läser. Och religion, framförallt mytologi, är något som jag personligen tycker är både spännande och intressant. Så ja, jag gillade Amerikanska Gudar.

Läs den.

Just det, i sommar läste jag (äntligen) Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist.
Jag gillar Ajvide Lindqvist, jag tycker om honom som berättare och även om jag nog aldrig blvit skrämd av hans böcker (jo, Människohamn var faktiskt lite läskig bitvis) så har jag alltid tyckt om hans sätt att berätta och beskriva, framförallt hans karaktärer. 

Lilla Stjärna är ingen skräckbok på samma sätt som hans tidigare, det är inga spöken eller monster. Men blodigt värre...bitvis. Och av de recensioner som jag läst tycks det finnas de som har svårt för gore, och det är en del gore i den här boken.
Men framförallt är det en bok om utanförskap, att vara annorlunda, inte passa in. Man kan se den lite som en intressant studie i arv och miljö (och tillfälle).
Hans förmåga att på ett både välgjort och sympatiskt sätt beskriva trasiga personer kommer väl fram i Lilla Stjärna där alla (som för det mesta i hans böcker) är trasiga eller skadade på något sätt.

Jag upplever även boken som en powerbok. Ja, även om våra hjältinnor tar till extrema åtgärder så slår de trots allt tillbaka mot samhället och vuxenvärlden. Ett samhälle och en vuxenvärld som svikit dem och på skilda sätt skadat och format dem till brutna men arga flickor.

Jag har av skilda recensioner förstått att det finns läsare som har svårt för det blod och den ingående beskrivningen av våldet och all gore. Jag läser ungefär samma invändningar som jag såg i recensioner av Hantering av Odöda, att det vältras i äckel. Jag vet inte om jag är mer van, eller bara har för dålig fantasi men jag känner inte samma motvilja mot dessa inslag i både böckerna.
Nog har jag svårt att se sådant (jag undviker med hetta filmer som SAW men det är för att jag inte vill se sådant) men i bokformen så känner jag inte riktigt samma motvilja, framförallt för att detta våld och blod är en del av handlingen, det är inte meningslöst vältrande utan viktiga drag i berättelsen.

Nu är det nästan en månad sedan jag läste ut Lilla Stjärna och det första intrycken har lagt sig. Men jag minns att jag tyckte om den, berättelsen, karaktärerna och temat. Även om jag tyckte mycket bättre om Hantering av Odöda och att Människohamn var läskigare så tyckte jag om Lilla Stjärna. Ajvide Lindqvist visar än en gång varför han är en av de få (om inte enda) läsbara svenska skräckförfattaren idag.
Han hittar på nya vägar och nya drag i temat och omskapar genren efter ämnen som är såväl obehagliga som vardagliga. Och som jag sade tidigare; Han är en grym berättare.

About FUCKING TIME! Vill jag bara skrika rätt ut i biblioteket när jag på Alagaesia läser: Book four Cover and Title REVEALD!
Annoucing INHERITANCE, the final book in Christopher Paolini's bestselling series!

Inte för att jag är något större fan, men jag har läst de tre tidigare, och det ska bli väldigt skönt att få "träffa" den där Galbatorix nångon gång och få ett slut på det här. Att jag bryr mig tillräckligt att ens...bry mig.

Men som sagt, Det var fane mig på tiden! Det känns som om förlaget suttit och hållit på boken i evigheter.
Jag tillhör ju dem som tror att boken varit klar ett tag, redan ända sedan Brisingr gavs ut, eftersom Brisingr blev för lång och därför delades upp i två. Jaja, del två (som nu är bok fyra) kanske hade en del arbete kvar, men ändå...vad har det gått nu? Tre år?
Jaja, jag vet att skriva en bok inte går i en handvädning. Det kan jag väl ge grabben.
Men nu händer det. I november kommer den avslutande delen och vi kan äntligen lägga det här bakom oss.
Jag hoppas att han utvecklats lite mer, och fått en lite mer egen stil. Det såg ju lite lovande ut i Brisingr...

Omslaget pryds av en grön drake, för att hålla sig till omslagstraditionen. Jag antar att det är draken i det sista ägget, eller kommer det att visa sig att det finns vilda drakar? Det hoppa sjag, det hade vairt lite kul.

Men alla svar ska väl förhoppningsvis ges. Förhoppningsvis.

Ok, Nu tog jag mig i kragen och gav The Host, eller Genom dina ögon av Stephanie Meyer en chans. Jag gav ju ändå twilight en chans och tyckte att det var trevliga böcker.

Baksidestexten lyder
"Jorden har invaderats av en ras som tar över människornas sinnen medan de lämnar kroppen intakt och större delen av mänskligheten har dukat under. Men Melanie Stryder vägrar att tyna bort.

Vandraren, en av de invaderande Själarna som har tilldelats Melanies kropp, har hela tiden varit medveten om hur plågsamt det skulle vara att ta över en människas kropp: de överväldigande känslorna, de allt för tydliga minnena. Men det finns en svårighet som Vandraren inte har väntat sig att den tidigare ägaren av kroppen vägrar att ge sig av och överlämna kroppen till henne.
Melanie fyller Vandrarens sinne med bilder av Jared, mannen hon älskar och som hittills lyckats hålla sig gömd. Det är omöjligt för Vandraren att skilja på sina och Melanies känslor och snart åtrår hon en man hon aldrig mött. Hotet från de andra Själarna gör Vandraren och Melanie till ovilliga allierade och tillsammans ger de sig av för att finna mannen som de båda älskar."


Vad kan jag då säga om Genom dina ögon?
Idén om body snatchers är inte ny, inte heller att berätta från utomjordingarnas vinkel, men varje författare har rätt att lägga sin egen prägel på klassiska Sfience Fiction teman.

Jag tyckte bättre om den än vad jag tyckte om Twiligh-serien. 
Även om jag tycker att Meyer borde börja ge sina kvinnliga karaktärer lite mer ja eller snarare vara lite mindre självupplåtande, och ta bort deras självstympande drag. De överdrivet osjälviska dragen är lättare att acceptera på Wanda än på Bella eftersom hon kommer från en art där individen är mindre betydelsefull är gruppen vilket gör hennes val nästan logiska, från hennes p.o.v.

Boken är likt mycket SciFi mer om psykologi och filosofi än action, även om det inte sker några större eller djupare studier eller funderingar kring mänskligheten, den fira individen eller den objektiva kroppsuppfattningen. Vad jag menar är att det kunde blivit så mycket mer om ifall Wanda ifrågasatte mänskligheten och sin egen arts agerande mycket mer än vad hon gör i stället för att bara acceptera och försöka passa in.
Hela iden dessutom om två sinnen i samma kropp som älskar delvis en och samma men även två olika män, och två skilda män som älskar två skilda kvinnor i en och samma kropp hade kunnat bli mycket mer intressant och dramatisk om inte Wanda var en sådan...mes.
Melanie är inte mycket bättre hon, lite tjurigare och säkerligen med ett lite större mått

Men, även om en annan författare, mer ingången i genren, kanske hade angripit berättelsen lite annorlunda, och mycket väl skrivit en bättre bok kan jag inte låta bli att gilla Meyers berättelse. 
Jag tror nog att den hade kunnat bli sååå mycket bättre med lite mer jobb och framförallt fördjupande av de teman som Meryer själv erkänner att hon vill ta upp i boken (mänskligheten, vad är det som gör dig till en "människa?" och den egna kroppsuppfattning). Och kanske fördjupa och förklara Själarnas motiv lite bättre. Varför reser de runt i universum och lever i andras kroppar? Vad är deras motiv för att invadera och ta över arter och i vissa fall göra om dem och de flesta bara fortsätta att leva som dem fast utan våld? Och ändå se sig själva som goda?

Men det är lite som kritikern Keith Brooke skrev om boken i The Guardian:
"When it's good, the novel works well, -"-, but it is little more than a half-decent doorstep-sized chunk of light entertainment."

Ok, jag erkänner, jag gillar läktviktig underhållning, det har också sin behållning ska ni veta!

Bäst av allt: Ingen Edward!!!<3 Lycka! Bara det gör boken värd att läsa :P

Nattens begär... vad i hela är det för en fjantig titel? Det var min första tanke när jag hittade boken i biblioteket när jag jobbade häromdagen.

Men, jag hade blivit tipsad om Dark-Hunter serien av Sherrilyn Kenyon från en pålitlig vän. Och även om den bok som jag höll i handen var på svenska och jag hade blivit tipsad att läsa dem i original så tänkte jag ändå ge den en chans, så jag visste lite närmare vad det var innan jag gav mig åstad och köpte någon.

Nattens begär ska vara, av vad jag kan luska ut, den första delen i en serie som kallas just Dark-Hunters serien.



Jag orkar inte skriva själv vad boken handlar om, så här lyder i alla fall baksides texten:

"Amanda Devereaux har en helt galen familj. Hennes mor och syskon är häxor och medier, och hennes tvillingsyster är vampyrjägare. Det gör att Amanda längtar efter ett lugnt, normalt liv med en vanlig pojkvän. Men så råkar hon hamna mitt i en attack som är riktad mot hennes syster, och vaknar hon upp fastkedjad vid en blond, snygg främling, Kyrian av Thracia.
Det visar sig snart att han är allt annat än en vanlig kille. Han är en Svart jägare, en odödlig krigare som jagar och utplånar vampyrer och daimoner. En passionerad och förbjuden attraktion uppstår genast mellan de båda och de måste snabbt hitta ett sätt att frigöra sig från varandra. Annars kommer de båda två att dö.

Nattens begär är första delen i en serie om de Svarta jägarna. Sherrilyn Kenyon är ett internationellt namn och en pionjär inom sin genre vampyrromanen. Hennes böcker finns utgivna i över trettio länder och klättrar högt på bästsäljarlistorna."

Bla bla bla.. vampyrer bla bla förbjuden kärlek osv bla. Ok, you got it?

Dåså. Den här boken är klart mer än Romance än skräck. Men bra mycket mer skräck än tex Twilight. Dessutom är den faktiskt lite bättre skriven. Vi slipper "adonislik" och de uttröttande tråkiga beskrivningarna av hur vacker hjältinnans ögongodis är. Även om vi nu istället får stå ut med en mer ingående beskrivning av svällande muskler, maskulint vacker, ett utseende som varje kvinna skulle drägla över och smidig som en katt osv.

Över lag är denna bok mycket vuxnare än Twilight som det faller en lättast att jämföra med. Det är mycket mer sex och våld. Väldigt välbeskrivet sex och våld.
Men, i alla fall just denna bok, saknar den charmen och humorn som återfinns i Sookie-böckerna (True Blood) som även de är lätta att jämför med. Charlaine Harris ryggar inte heller hon för att beskriva sex och åtrå om än inte lika genomgående som Sherrilyn Kenyon men så är Sookie böckerna mer av drama/mysterie historier än Dark-Hunter serien.

Jag har personligen aldrig varit särskilt överförtjust i sexscener varken på film eller i text. Men, detta är ju trots allt drama/romance och i det ingår sex och gärna ingående beskrivet sex och åtrå. Och det beskriver hon bra, utan att det blir direkt fånig eller pinsamt. Det är snarare moget och blodfullt beskrivande av vuxen åtrå och känns inte alls inspirerad av tonårig sexuell frustration.

Jag tyckte om karaktärerna som trots att de led lite av Mary-Sue sjukdomen ändå klarade sig bra genom att ha personligheter och kemi.
Dessutom blev jag väldigt förtjust i Kenyons mytologi och den värld som hon byggt upp. Jag blev nyfiken på att läsa mer om dark-Hunters och deras värld.
Så... även om jag tycker bättre om Sookie-böckerna så kommer jag nog ge serien en chans, även om jag har svårt för att behöva läsa om hårdnande manslemmar och styvnande bröstvårtor. Jag har trots allt läst sämre.

Puss på er <3

BOKTIPS!

Nu ska jag tipsa er om Frost av Maggie Stiefvater.
Ytterligare en i raden av ungdom romaner om förbjuden-kärlek-med-övernaturliga-inslag.





Varje vinter håller Grace utkik efter vargarna, framförallt sin varg. Hon minns honom från för många vintrar sedan då hon blev attackerad av vargarna, men han räddade henne. Hon minns hans vackra gula ögon.

Sam lever två liv, om somrarna är en ganska vanlig kille, men varje vinter, när temperaturen faller förvandlas han till en varg. Då vågar han närma sig henne, titta på henne, vaka över henne. Flickan som han räddade för flera vintrar sedan.

En dag korsas deras vägar, flickan som betraktar vargarna, och pojkvargen som betraktar flickan och heta känslor som legat och pyrt under ytan hotar att slå ut i full blom.
Grace inser genast att han inte kan vara någon annan än hennes varg, men hur är det möjligt?
Sams känslor inför att äntligen stå öga mot öga med Grace är splittrade, för samtidigt som hans själ gläds över att äntligen få vara henne nära så närmar sig vintern med stormsteg, och medans temperaturen sakta men obönhörligt faller.



Jag gillade frost, den var helt ok. Den var trevligt skriven, karaktärerna var till och med lite intressanta med lite djup och inte helt personlighetsbefriade. De hade både goda och dåliga sidor, även om Sam var lite i det tråkigaste laget (så jäkla gull-romantisk, jag är romantiker och det han gjorde för Grace var romantiskt, men på den där lite ”tönt” invån).
Romantiken var gullig och trovärdig, även om det var lite väl mycket gulligull för min smak. Men den lyfte aldrig till den hjärtknipande romance nivån som till exempel Twilight har (typ det enda Twilight har att stila med).

Jag gillade boken, den var trevlig, och jag kommer säkert läsa fortsättningen, men jag ser inte fram emot den med någon större iver.

Den handlar om en sextonårigtjej, Vivian Gandillon. Hon är vacker, stark, självsäker och varulv.
Efter att skoltidningen publicerat en av hennes bilder bredvid en dikt som en annan elev på skolan skrivit blir hon nyfiken på vem denna person är som kunnat matcha känslan i hennes bild så väl.

Denna någon visar sig vara Aiden, en "köttkille", alltså en människa. Vivian upptäcker att hon mer eller mindre motvilligt dras till honom och det som börjar som en lek för henne, att bevisa för sig själv att hon kan få honom om hon vill, utvecklas till något större. Hon inser till sin förskräckelse att hon är kär.

Detta är inget som passar sig för en varulv och hon är medveten om att flocken aldrig kommer att acceptera hennes val av pojkvän. Och Aiden då? Skulle han kunna acceptera henne för vad hon var? Men varför skulle han inte? En sådan vacker och fri varelse som hon är både som människa och som varg!
Samtidigt sker en serie bestialiska och oförklarliga mord, och Viviane som börjar få svårt att minnas vad hon gjorde just de nätterna då morden begicks. Vem i flocken är det som har begått dessa brott mot flockens lagar? Är det rent av Vivian själv?

-----

Boken var klart bättre än filmen, som jag personligen tyckte sög. Det enda som var bra i filmen var hur de gestaltade varulvarna både i mänsklig och vargform.

Boken däremot är mer än bara en historia om "förbjuden kärlek".

Vivian är lite av en bitch (jo då). Hon är Jobbigt självmedveten och egocentrisk. Hon är jobbigt medveten om sitt eget utseende och hennes främsta orsak till varför Aiden borde kunna acceptera henne är ju för att hon är så "Snygg" och "sexig".
Hon är kort och gott lite jobbig.

Hennes egna och flockens känslor inför att vara varulvar är något av det som håller boken uppe. Vivians kärlekshistoria med Aiden är ganska tråkig och de mystiska morden och de känslor av förvirring och skam som de inger Viviane skyndas alldeles för fort igenom.

Personligen tror jag att boken vunnit mer på att vara mer av en skräckbok, dvs mer om morden och den oro som de innebär för flocken, för Vivian och Aiden, än bara det på förhand dömda kärleksparet.
Det var fint och bra skrivet deras förhållande, men slutet blev tillskyndad och lite för hastigt och lustigt.

Jag kan tänka mig att Anette Curtis haft som baktanke att skriva en varulvshistoria från varulvens sida istället för hur de brukar presenteras. Men om det verkligen var hennes tanke med romanen så tar skräcktemat, de mystiska morden och misstankarna om vem som är mördaren upp alldeles för liten del av boken.

En liten rolig not är att trots att boken är skriven ur en allvetande fröfattar perspektiv så mins jag en som om den var skriven ur ett jag-perspektiv.


Kort och gott:
En ok bok för alla oss som i denna uppsjö av skräckromantik saknar (romantiska och äventyrliga) böcker varulvarna, vampyrernas lite mer stökiga bröder.
Det är dessutom trevligt med en ungdomsbok om ett övernaturligt (monster) väsen som inte går omkrign och lider över att de är hiskeliga hemskiga monster utan är ganska nöjda och stolta över vad de är.

I dagarna var det release av Sir Terry Pratchetts senaste Discworld bok om Tiffany Aching, den fjärde och sista i serien.

Det var ett litet launchingparty natten till...idag (alltså natten mellan den andra och tredje september) på en bokaffär i vid Picadilly vilken Terry Pratchett själv bevistade tillsammans med Tony Robinson. Det hölls ett författar samtal och efter det signerade Tarry Pratchett sin bok.

Man skulle ha varit där O.O


I Shall Weare Midnight är som sagt den fjärde boken om den unga häxan Tiffany Aching. De tre tidigare är Wee Free Men, Hat Full of Sky och Wintersmith.
Pratchett säger själv att det den sista boken i serien då det även är den sista där hon fortfarande kan beskrivas som ett barn. Medans den första boken i serien kategoriserades som en banbok har de övriga, i och med att Tiffany själv blir äldre, så smått börjat att glida in under genren Ungdomsroman. Även om det i vissa fall kan vara svårt att se någon större skillnad på barn och ungdomsböcker, och här i Sverige klumpar vi gärna ihop dem till mer eller mindre en och samma genre kan jag hålla med om att Wee Free Men riktar sig till en yngre publik än Winthersmith.

Terry Prattchet säger själv: "I consider I Shall Wear Midnight to be young adult literature with the added bonus that this book doesn’t have any more bloody vampires in it."
^^

Jag ser med spänning fram emot när mitt eget exemplar av boken ska dyka upp i brevlådan, jag älskar Discworld böckerna och tycker mycket om Tiffany Aching serien. Det är lite tråkigt att det inte kommer att komma fler böcker om henne. Men man kan ju ha förhoppningar om att hon kanske dyker upp igen lägre fram. Det gör ju alla de andra karaktärerna då och då. Det kan ju vara lite svårt att skriva flera böcker som utspelar sig i samma värld, och mer eller mindre på samma platser, utan att några karaktärer springer på varandra ibland.

 
Läs mer om det hela >här<