Jag är rätt säker på att jag är galen

Jag är helt efter, den här trailern släpptes för någon dag sedan.
Jag tycker personligen att den är mycket bättre än den första teasern, det ser riktigt spännande ut, även för oss som vet vad som händer :)
Och Jacob blir bara finare och finare... :):)




Ja!
Hoppas jag hinner se den innan bebsen kommer. Annars få Lilla och stora C en helkväll ensamma med Bebis när mamma går på bio med moster.

Alltså 28 fullgångna veckor och inne på vecka 29. Jag har gått in i tredje trimestern, åttonde gravidmånaden och nu är det dags för slutspurten så att säga. Den stora dagen närmar sig, det är ca 2 och en halv månad kvar, give or take.
Det börjar bli dags att på allvar fundera över graviditetsförsäkring och ordna upp inför föräldraledigheten.

Hur mår jag?
Humm... de där utmattningsattackerna fortsätter, men är inte lika intensiva eller frekventa. Dock har jag börjat få några rejäla depritionsattacker. Jag blir sådär riktigt PMS deprimerad. Någon liten småsak gör mig djupt deprimerad och sedan kan det ta timmar, till och med dagar innan jag tar mig ur det. Det är inte roligt alls.

Fysiskt har jag dock ännu inga direkta åkommor. Inga direkta jättesmärtor, ryggen vill inte alltid, och jag blir/är/kan vara väldigt svag i benen. Det har lite med mina utmattningsattacker att göra; jag blir svag i benen, har svårt att stå upp/still och prata samtidigt utan att bli andfådd. De få tillfällen som jag hoppat in på Biblioteket har jag föredragit att ta den informationsdisken där det finns en stol att sitta på för att slippa de här attackerna.

Några kravings? Njae, inte direkt, har blivit lite Coca Cola beroende men bara efter Coca Cola i glasflaska. Men jag har lite dille på tortillachipps med tortillas dipp till. Mums!

Apropå dagens I-lands problem så var det ju årsdagen för elfte september attacken igår.

 

”Dagen som förändrade världen” skrev tidningarna. Och även om jag minns hur ställd och chokad man var, hur hemskt det var och hur fruktansvärt det är med alla de som förlorade sina liv, så kan jag inte låta bli att tycka att de överdriver lite grann.

 

Ja, det var dagen så vi i västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet fick det slaget i ansiktet att vi inte var oberörbara. Att inte heller vi kan undkomma terrorn i det långa loppet. Att det finns människor som satt det i sitt sinne att till varje pris skada även oss. Att detta är saker som kan hända överallt och inte bara i ett för oss avlägset land som vi knappt vet vart det ligger.

 

Men dagen som förändrade världen? Vår värld kanske, västvärlden kanske. Med högre säkerhetskontroller, högre nivå av paranoia och en medvetenhet om att det faktiskt kan hände vart som helst, när som helst. En högre nivå av rädsla och hat. Olja på lågorna till dem som redan hävdade att utlänningar i allmänhet och muslimer i synnerhet var onda.

 

Men inte ändrades den övriga världen så värst mycket. Jo, den påverkades av att det skulle bedrivas ”krig mot terrorn”. Människor som redan var förtryckta eller levde i krigshärjade länder blev än mer utsatta för krig, förtryck och dadada: TERROR.

 

Jag anser inte att det är att ära eller hylla eller på något sätt hedra offren för 9/11 genom att döda ännu fler människor.

 

Det var hemskt det som hände för tio år sedan, det var hemskt, det var fruktansvärt. Många människor dock, många människor minste anhöriga. Många människor har dött sedan dess i detta ”krig mot terrorn”, men också av andra terrorhandlingar. Var och varannan dag sker det en attack, en självmordsbombning av något slag någonstans i världen. Var och varannan dag är det någon som dör eller förlorar anhöriga i krig och strider som handlar om… ja för det mesta vet vi inte ens vad det handlar om. Människor dör. Varje dag.

Ibland här, men för det mesta någon annanstans. Men det gör inte deras liv mindre värda, det gör inte deras död mindre fruktansvärd. Det är bara det, att det har vi vant oss vid. Men bomber i västvärlden, särskilt de nordligare delarna, det är mer ovanligt, mer nära inpå och gör att vi, vi som bor här tycker att det är värre än när någon nere i Pakistan, Israel, Indien eller Tailand spränger sig själv i bitar.

Terrorism är förkastligt, vem det är som utför det och i vems namn det än sker.

 

Hat föder hat, krig skapar krig, våld leder till våld.

Så är det, och så har det alltid varit. Det enda sättet att stoppa galenskapen är att bryta mönstret. En människlig handling i taget.

På fredag släpps del 14 i albumserien Percevan.

Jag har älskat den här serien sedan jag var barn (på den tiden var vi som gillade fantasy svältfödda och vi tog till oss det lilla vi fick. Inget ont om Percevan, jag tycker fortfarande att den serien är grym!) men på svenska har det bara släpps fem album. Jag gladdes förra året åt att alla album fram till nr 12 släpptes i samlarutgåva på engelska, vilket jag genast införskaffade. Men sedan dess har album nr 13 och nu 14 släpps. Och den stora frågan är nu; Ska jag köpa den på franska (som jag inte behärskar) eller vänta och hoppas på att även detta album ska släppas på Danska (som jag iallafall kan läsa lite hjälpligt även utan google translate). 

Det är verkligen dagens i-landsproblem.

För jag kan ju köpa albumet på franska nu, och sedan på danska om den släpps på danska. Och ska jag då…nu alltså köpa även album nr 13 på danska –även om jag redan har det på franska– så  att jag kan nästanläsa den när jag känner för det och inte bara titta på bilderna.

Men då kommer jag ju att ha dubbletter… Gha! FJANT! *suck* Men är man nörd så är man.