Eragon-Recension.
Jag måste säga att jag är kluven. Ja, den var full av klyschor, hela storyn var en ända stor klyscha:
En fattig bondpojke som får veta att han har ett Öda att uppfylla. Mystiska riddare från ett mystisk förflutet, fredens väcktare som slog sönder av girighet och förräderi.
De onda är Onda och de goda är Goda.
Och om vi ska vara ärliga; Eragon skulle inte må bra av att jämföras med filmatiseringen av Sagan om Ringen.
Man kan leva med klichéer ifall de görs bra.
Och ja visst, det fanns tillfällen då jag skruvade på mig, och tillfällen då jag sa "pha!" och ett och annat "Självklart!" tillfälle var det också. Den var rätt typisk och nästan i nivå med de där New Zeeland producerade äventyrsserierna som gick på TV3, TV4 och Kanal 5 förr i världen (Hercules, Xena mfl).
Men i det stora hela engagerades jag i filmen, den var spännande, den var snygg och stridscenen var myket medryckande. Den innehöll till och med ett "JA!" tillfälle.
Det som framförallt räddar Eragon är Saphira, draken. Hon är vacker, välgjord och en fullt fungerade varelse. det är sällan man ser riktigt bra gjorda drakar och Saphira är en av dem.
Idén att ge henne fjädrar (jag vet inte om hon har det i boken eller ej) är genial. Det vanligaste problemet med drakar på film brukar vara att få deras flygning att se bra ut (effekt skapare brukar tydligen inte komma på idén att titta på hur fladdermöss rör sig) och genom att göra en drake med fjädrar så kan de ge henne fågelvingar och därmed utgå från stora fåglar när de designar hennes flykt.
Saphira räddar garanterat denna filmen. Jag vill ha en drake!
För att summera: Filmen var en enda stor klyscha som knappt, knappt tog sig över "löjligt" sträcket och fram till "fungerar". Men den fungerar. Jag blev engagerad och grät till och med en skvätt (utan att avslöja för mycket kan jag säga att hade den slutat som Dragonheart hade jag inte slutat gråta än).
Men framförallt så ingav den mig en känsla som jag ofta gick omkring med när jag var tonåring, men sällan känner numera; Jag ville vara där! Jag vill också leva i en sådan värld, med drakar, och riddare och magi!
Och utan att skämmas ska jag erkänna att jag, när jag gick ut från bion, tyckte mig se drakar flyga bland molnen.
Så.
Recension av Filmstaden Bergakungen.
Salongen i (salong 1) var i var fin. En stor duk, bekväma stolar, gott om benutrymme och bra ljud.
Men jag måste säga att entrén till biografen gav mig rysningar. Det var ett stort, runt rum, utan hörn, utan bänkar, utan någonting. Dessutom var den helt full med folk. Men det hade nog inte varit bättre om den var tom. Jag blev jätte nervös och skakig av den entrén. Dessutom var det trångt. När vi skulle gå ut från biografen var den enda utgången vi hittade en trappa ned i entrén. En trappa som samtliga som varit på bio skulle ta. Och då var det inte bra salong 1 som tömdes.
Nej, dålig planlösning SF! Dålig planlösning!
