Arn-templeriddaren
Så har man då sett en av Sveriges mest påkostade filmer på senaste åren (men som jag påpekade för en besviken vän: Då räkna man båda filmerna, inte bara Tempelriddaren).
Vad har jag då att säga om den? Först det positiva: det syns vart pengarna har lagts: Kläder och scenografi, för det är bra gjort. Snyggt och väldesignat (även om det hade kunnat läggas lite mer tid på vissa sminkningar). Även svärdsscenerna är välregisserade och ser ganska äkta ut.
I övrigt tycker jag nog att jag är lite besviken på filmen. Nu såg jag den kanske inte under de bästa av omständigheter; trött seg och lite allmänt överkritisk.
Men det syntes exempelvis en viss kvalitetsskillnad på skådespeleri så snart Stellan Skarsgård eller Michael Nykvist visade sig och ställdes mot några av de yngre skådespelarna. Det samma gällde de utländska skådespelarna som deltog, de flesta av dessa var riktigt duktiga och man skämdes lite över ex Joakim Nätterqvist eller Gustaf Skarsgård. Men man kanske kan skylla lite på dåligt manus också. För visst kan jag tänka mig att en del omskrivning av vissa dialoger hade kunnat göra filmen mer trovärdig (vad F-n gör Knut irrande i skogen med en indre armé förresten? Bara så där, "Tjena Arn, hälsar man inte?" jag menar hallå, hur normalt var det ens på den tiden? -OBS inget exakt citat).
Filmen tog sig dock mot slutet, och jag kan tänka mig att om denna och uppföljaren Arn - Riket vid vägens slut verkligen klipps om och blir TV-serie så kan den i slutändan bli bättre än vad denna filmen var. Jag får en viss känsla av att det saknas något, ibland går det alldeles för fort fram och det känns som om viktiga förlopp hoppas över eller hasplas förbi.
Cecilias berättelse är bättre och mer engagerande än Arns, detta kan bero på många saker. Exempelvis att jag är kvinna och därmed känner mig mer engagerad i Cecilias öde än Arns. 2, Cecilia är allmänt en intressantare karaktär än Arn. 2, Cecilias berättelse är intressantare redan i Romanförlagan (detta kan jag inte bekräfta då jag ännu inte läst böckerna).
Tro mig, jag vill inte såga denna film. Jag hade tyckt att det var kul om Sverige hade kunnat göra den här typen av film igen. Men det som filmen framförallt faller på är att man inte kan ta den på allvar. På Ingmar Bergmans tid kunde vi göra historiska dramer och få skådespelarna att göra det på allvar. Men det är något som har missats, antingen av regissören, manusförfattaren eller skådespelarna. Språket haltar och växlar mellan att vara modern svenska och någon typ av låtsas "så-här-talade-vi-i-sverige-förr" språk. Och endast få av skådespelarna lyckas få sina repliker att verka trovärdiga och äkta.
Men som sagt, den tar sig mot slutet och om det fortsätter i den här stilen så kan Arn - Riket vid vägens slut vara riktigt bra.
Till sist: Jag har all respekt för Jan Guillou både som person och som yrkesman. Att jag blev besviken på filmen har inget med honom att göra. Och är han nöjd med filmen så är det en rekommendation att se den så god som någon.
