Bokmässan ano 2008
Jag var på Bok- och Biblioteksmässan i går, lördag 27/9. Det är en liten tradition att alltid gå på bokmässan och jag ser alltid fram emot det varje år även om jag varje år blir lika irriterad på hur mycket folk det är och hur dessa bara kryllar på sina säregna sätt. Grupp ett som vandrar likt zombies långsamt längs de fullpackade gångarna, stirrar blint omkring sig, de ser bara böcker inte andra människor, och stannar mitt i gången och glor. Grupp två rusar som skållade råttor fram och åter, de tränger sig förbi där det inte finns pålats och de kastar sig fram för att hinna med att nå fram till vart det nu ör de ska. De har gärna vassa armbågar. I båda grupperna finns det dom där som har fullpackade ryggsäckar men alltid tycks glömma bort det. Och så ör det alla dessa köer till allt, till kassor, till maten, till toan, till bankomaten, till signering av författare, till allt!
Men det är ändå en grej att gå på bokmässan. Framförallt det att ,an kan stöta på serietecknare och författare och likt fangirls uttrycka sin stjärnögda beundran, vanligtvis bara genom att stå och glo storögt på dem.
Och det var detta som jag skulle komma fram till. Efter att ha irrat runt en stund hittade jag fram till SF bokhandelns monter. Jag är en frekvent besökare i deras butik i Göteborg, men mässpriser är alltid lockande. Och till min stora förvåning och glädje hade de boksigning just då av ingen mindre än John Ajvide Lindqvist.
Förvånande verkade det inte vara någon rusning till att få böcker signade av honom, eller så kom jag dit i slutet av hans signings tid för det var inte så många som stod där. Själv blev jag lite till mig. Jag beundrar Lindqvist mycket. Jag älskar hans böcker, och då älskar jag framförallt hans sätt att berätta. Jag tycker att han är en fantastisk berättare som med bara sin lite säregna stil lyckas få sina inte allt för dramatiska berättelser både spännande och engagerande med mycket små medel. Jag älskar alla hans böcker och hade sett fram emot att få träffa honom.
Tyvärr visste jag inte att han skulle vara där så jag hade inte hunnit förbereda mig med att exempelvis ha med mig en bok som han kunde signera. Det är problemet med att möta sina favoritförfattare på boksigneringar, man har ofta redan alla deras böcker. Men så låg novellsamlingne "Pappersväggar" där och den har jag inte. Så jag slet åt mig en bok och ställde mig fånleende vid bordet och deklarerade att det var den enda som jag inte hade och att jag skulle vara väldigt glad om han vill signera den...till mig... Åsa. Han skrattade åt mitt erkännande att jag hade alla hans böcker och sade åt mig att den första novellen är den han tyckte var bäst så den kunde jag mer rätta vänta till att läsa sist. Jag log och svarade att jag trodde på honom. Annars så var "Hanteringen av odöda" min favorit. Detta verkade förvåna honom lite, de flesta har antagligen "Låt den rätte komma in", jag ser fram emot att se filmen, som sin favorit.
"jag grät hela tiden när jag läste den", Hanteringen av odöda alltså, berättade jag. Han skrattade och svarade att han grät rätt mycket när han skrev den också. Sedan tipsade han mig om att den sista novellen i "Pappersväggar" var en fortsättning, eller ett slut om man så vill, till Hanteringen... Och så pratade vi lite om att slutet i boken är lite plötsligt, lite avsnoppat så där. Han erkände då för mig att det var meningen, han ville avsluta boken där de flesta zombiefilmer brukar börja. "Aha," svarade jag, "Smart!" Sedan rodnande jag och kände att nu var min stund med honom slut och det var dags att gå.
Det kändes lite surt för jag ville berätta för honom varför jag tyckte så mycket om Hanteringen... och varför det var en ganska stor grej för mig eftersom jag annars avskyr Zombies, klarar itne av att se dem, skyr zombiefiler som pesten eftersom jag blir så satans rädd även när det bara är strunt filmer. Att zombies och onda dockor är det värsta som jag vet. Den enda zombiefilm jag fixar är Shaun of the Dead. Och att det därför var speciellt för mig att få en helt ny syn på dem, en mycket mänskligare och ömmare syn på dem genom hans bok.
Både vampyrer och varulvar har tidigare fått upprättelse i monster genren. Vampyrer ses ju numera oftare i ett romantiskt skimmer än i ren skräck och varulvar...ja de blir allt mer accepterade i de "fina salongerna" allt eftersom författare och filmskapare gör dem mer mänskliga och jordnära. De är bara människor som blir vargar då och då, ibland okontrollerat ibland kontrollerat.
Men Zombies har aldrig tidigare haft den turen. De har alltid setts som de där hjärndöda varelserna som äter folk.
Men inget av detta fick jag tillfälle att berätta. Men jag är glad över att ha sett honom, och fått en bok signerad. Han är min svenska favoritförfattare, tätt efter Tage Danielsson som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta, jag beundrar hans stil och hans röst. En del tycker att hans språk är simpelt och hans berättande mest lever på gore och chock effekter. Vilket jag inte håller med om någonstans. Men det är ju så, alla upplever böcker olika och fäster sig vid olika saker.
Ta Hanteringen av odöda som exemplet. Jag har läst recensioner av den där recensenten förfasat sig över hur Lindqvist frossar i äckel detaljer, själv märkte jag inte av dessa alls utan var helt fångad av karaktärerna och deras öden. Men så ser jag inte världen på samma sätt som riktigt alla andra.
