Ami.
I dagarna låg jag och funderade över min mormor, eller Ami som vi kallade henne. Till sommaren är det...tre år sedan hon dog. Det som jag låg och funderade över var vem hon var, egentligen. Jag minns henne som Ami, min mormor, men vem var hon?
Jag låg och tänkte på hur kalt hennes sovrum var. Hon och morfar sov inte i samma rum. Morfars rum var och är fullt av hav böcker och framförallt frimärksgrejer, han samlar på frimärken. Men Amis rum, vad fanns där? En liten bokhylleliknande möbel, men jag minns inte om det var särskilt många böcker i den. En stor gammal byrå med, kläder har jag för mig, gamla kläder. Ett par inramade fotografier av min mamma och min morbror när de var barn. Men mer? Det minns jag inte. Jag har för mig att det var ganska kalt hennes sovrum, och det mest personliga var just de där fotografierna. Men ett rum är ändå bara ett rum. Är det verkligen ett utryck för en persons personlighet? Vad säger det om den som bor där? Betyder ett tomt och kalt rum att den personen inte har någon personlighet, inget inre liv? Eller betyder det bara att den personen inte bryr sig om att samla på sig en massa saker?
Jag kände nog inte min mormor så väl. Vem hon egentligen var. Vad var hennes drömmar och förhoppningar? Var hon nöjd med sitt liv? Vad hade hon hoppats på med sitt liv när hon var ung?
Hur skulle hon vilja att vi skulle minnas henne som? Och som vem? Jag önskar att hon hade fört dagbok, i alla fall någon gång i sitt liv, så att vi, henne barn och barnbarn kunde få lära känna hennes inre. Så vi kunde få veta hur hon tänkte och såg på världen. Då kanske vi skulle ha fått en bättre bild av vem hon var, inte bara våran uppfattning av henne och även hennes egen.
Fler människor borde skriva dagbok. Ja jag vet, numera bloggar gud och alla människor, men en blogg är inte statisk, går inte att bevara för eftervärlden. En dagbok finns kvar.
Jag skriver dagbok, ibland. Jag har ett par, tre stycken varav två är fyllda. Det är ofta nu som jag tänker att jag borde ta mig mer tid med min dagbok, att jag borde skrivit nästan varje dag när jag var gravid. Det är så många tankar, så många känslor som drar genom huvudet varje dag, och man borde skriva ner dem, alla. Inte i en publikfriande blogg utan i en helt personlig dagbok, ett dokument till eftervärlden. Till våra barn, barnbarn och barnbarns barn. Lägga till din lilla bit av det historiska pusslet.
Poetiskt va?
Det där med att skriva dagbok för hand är en mycket bra idé. Själv tänker jag ofta att jag borde det, men när jag sätter igång så inbillar jag mig att man måste skriva så mycket o det jag skriver blir inte intressant :( så det blir inget. Men jag vet att både du o din storasyster samt även din storebror skrev o kanske även skriver fortfarande. Försök att skriva man behöver ju inte fylla i varje dag.
