Fem starka ungdomar och en liten dam
Ibland blir man bara så för jävlar förbannad på folk. Har folk inget vett längre? Vad?
Jag har lagt märke till hur pass ojämt det är i vilken typ av hjälp man får med en barnvagn på tåg och bussar. För det mesta är det någon som hjälper till, för det mesta inser alltid någon att det går mycket fortare att få av eller på en barnvagn i fall man är två att lyfta på/av den. Men inte alltid.
Det som hände mig idag till exempel.
Jag skulle kliva av tåget i lerum efter att ha hälsat på min syster i Jonsered. På tåget fick jag hjälp av en man som just klivit av tågt med en barnvagn själv (han fick hjälp av), tåget var fullpackat och saknade barnvagsnplats. Hur somhelst så skulle jag kliva av i Lerum, och just som jag kommer fram till avsattsen för trappan tittar jag ut och ser en grupp på sådär fem unga killar (säg i gymnasieåldern) som står och trängs alldeles framför dörren (så att till och med en människa även utan vagn eller väska eller rullator har svårt att komma av) ingen av dem gör en ansatts att hjälpa mig.
Jag rullar ut vagnen och lyfter den försiktigt ned på det första trappsteger, man kan ju inte bara kasta ut vagnen med ett barn i, sedan försiktigt frammåt för att den ska dunsa ner på perongen, en medelålders dam stiger då fram mellan grabbarna och hjälper mig av den sista biten. Jag ler mot henne och tackar och försöker sedan tränga mig fram för att komma till slutet av perrongen, medan resten av passagerarna tränger sig på bakom mig.
Ja, jag hade kunnar be någon om hjälp, det hade jag, och då hade säkerligen någon hjält mig. Men gnetig som jag är så måste jag alltid försöka själv innan jag ber om hjälp, dålig ovana.
Jag blir bara så förbannad på sådant. Ok, Jag kan förstå att folk tycker att det är jobbigt när det kommer någon med en barnvagn, det tar längre tid att få av och på en vagn och det stoppar upp all på och avstigning. Men for GOD's sake! det går mycket fortare om man erbjuder sin hjälp till personen med vagnen, eller rullatorn, eller den stora väskan.
Men istället för att hjälpa till så är det många som muttrar, drar surt på munnen och tycker att alla som inte kan glida på och av tåget eller bussen snabbt som en vessla inte har ute i det offentliga rummet att göra. Och då behöver det inte gälla en mamma eller pappa med vagn, det gäller även alla personen med någont som hindrar dem i deras rörelsefrihet.
Hur många gånger har jag inte sett folk stå och trampa hettsigt och stöna surt bakom en man eller kvinna som på darrande ben försöker ta sig på eller av lokaltrafiken utan att falla och bryta sina ben. Men är det någon som tänker på att hjälpa dem? Nej! Har jag erbjudit min hjälp, ja det har jag, men det är inte alltid som de vill ha hjälp, de klarar sig bra själva säger de.
Eller en person vilkensomhelst med en alldeles för tung eller stor väska, de kan inte ens hoppas på hjälp, bara att folk inte ska tränga sig förbi i en alldeles för strid ström.
Lokaltrafiken, denna ständiga källa till likaledes irritation som munterhet, men man kommer i varje fall fram.
