The Last Airbender-Film recension
De fyra rikena uppdelade i Eld, Vind, Vatten och Jord. I Varje rike finna det människor som har förmågan att kontrollera just deras element, de kallas ”Bändare”. För att behålla freden och balansen i världen finns det en enda person som kan kontrollera alla fyra elementen, denna person kallas ”Avatar”. För varje liv återföds avataren i ett av de fyra rikena i en evig cykel.
Men när Eldnationen går till attack mot de tre överiga rikena försvinner avataren och in gen har sett honom sedan dess.
100 år senare hittar en bor och en syster från den södra vattenstammen en pojke infrusen i isen nära deras hem på sydpolen. Pojken visar sig vara en vindbändare, den siste av sitt slag sedan eldlorden lät mörda alla vindbändare på jakt efter den nya avataren.
Syskonparet, Katara och Sokka, beslutar att ta sig an vindbändaren Aang och ta honom till vattenbändarmästarena i nordpolen och den norra vattenstammens stad.
Efter sig har de den förvisade prinsen Zuko vars ända chans att kunna återvända till sitt rike och sin titel som kronprins är att fånga den länge sökta avataren.
Jag älskar den animerade tv-serien och såg vekrligen fram emot med både skräck och förväntan på långfilmen. Och även om den inte var totalt jättegräslig så blev jag lite besviken.
En av de få ljuspunkterna var bändandet som var helt ok. Och Dev Patel som Zuko, även om han var något mer kontrollerad och sur än vad Zuko är i tv-serien så tyckte jag att han gjorde ett ganska bra jobb. Det samma gjorde Shaun Toub som Uncle Ihro. Men annars så anser jag att de inte hade gjort så mycket som de hade kunnat med den grund som de ändå hade. De hade kunnat göra så mycket mer, gjort manuset så mycket bättre.
Nej, jag blev besviken, tyvärr, för jag ville verkligen gilla den här filmen.
Tyvärr. :(
