Lilla Stjärna
Just det, i sommar läste jag (äntligen) Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist.
Jag gillar Ajvide Lindqvist, jag tycker om honom som berättare och även om jag nog aldrig blvit skrämd av hans böcker (jo, Människohamn var faktiskt lite läskig bitvis) så har jag alltid tyckt om hans sätt att berätta och beskriva, framförallt hans karaktärer. 
Lilla Stjärna är ingen skräckbok på samma sätt som hans tidigare, det är inga spöken eller monster. Men blodigt värre...bitvis. Och av de recensioner som jag läst tycks det finnas de som har svårt för gore, och det är en del gore i den här boken.
Men framförallt är det en bok om utanförskap, att vara annorlunda, inte passa in. Man kan se den lite som en intressant studie i arv och miljö (och tillfälle).
Hans förmåga att på ett både välgjort och sympatiskt sätt beskriva trasiga personer kommer väl fram i Lilla Stjärna där alla (som för det mesta i hans böcker) är trasiga eller skadade på något sätt.
Jag upplever även boken som en powerbok. Ja, även om våra hjältinnor tar till extrema åtgärder så slår de trots allt tillbaka mot samhället och vuxenvärlden. Ett samhälle och en vuxenvärld som svikit dem och på skilda sätt skadat och format dem till brutna men arga flickor.
Jag har av skilda recensioner förstått att det finns läsare som har svårt för det blod och den ingående beskrivningen av våldet och all gore. Jag läser ungefär samma invändningar som jag såg i recensioner av Hantering av Odöda, att det vältras i äckel. Jag vet inte om jag är mer van, eller bara har för dålig fantasi men jag känner inte samma motvilja mot dessa inslag i både böckerna.
Nog har jag svårt att se sådant (jag undviker med hetta filmer som SAW men det är för att jag inte vill se sådant) men i bokformen så känner jag inte riktigt samma motvilja, framförallt för att detta våld och blod är en del av handlingen, det är inte meningslöst vältrande utan viktiga drag i berättelsen.
Nu är det nästan en månad sedan jag läste ut Lilla Stjärna och det första intrycken har lagt sig. Men jag minns att jag tyckte om den, berättelsen, karaktärerna och temat. Även om jag tyckte mycket bättre om Hantering av Odöda och att Människohamn var läskigare så tyckte jag om Lilla Stjärna. Ajvide Lindqvist visar än en gång varför han är en av de få (om inte enda) läsbara svenska skräckförfattaren idag.
Han hittar på nya vägar och nya drag i temat och omskapar genren efter ämnen som är såväl obehagliga som vardagliga. Och som jag sade tidigare; Han är en grym berättare.
