V. 40+5 forts
För dem som tycker att jag är en jvla mes som inte klarar av att gå lite över kan jag be att få tala om att med mitt förra barn gick jag över två veckor innan jag fick tid för igångsättning, och då fick jag fortfarande gå på två kontroller på sjukhuset innan de väl satte igång mig. Jag gick alltså över till vecka 43. Och de som inte inser hur fysiskt och psykiskt jobbigt det kan vara, eller snarare är, har antingen aldrig varit gravida och gått över så långt eller är gjorda av stel, stål och betong (eller är män).
Visst finns ni där, superkvinnorna som står ut med allt. Men tyvärr är jag inte en sådan. Jag klarar inte av det här en gång till! Går jag över lika långt som förra gången så kommer den där depritionen som jag fruktar att komma som ett brev på posten. Och jag vill inte vara olycklig och deprimerad under den första tiden den här gången också. Jag behöver inte vara saligt lycklig och glittrande, det är nästan inte en enda nyförlöst, en jag vill i alla fall vara glad eller åtminstone relativt nöjd med tillvaron. Orka med att älska mina barn! Både min treåring och min nya, som jag bara vill ha ut frisk och välmående. Inte överburen och infekterad.
OK, så illa behöver det inte vara, men det är så det känns idag. Jag vill inte mer! I morgon ska jag ringa till MVC och begära att jag ska bli igångsatt så snart som möjligt, helst nu.
Åsa, jag förstår dig helt och hållet! När jag var 40+5 med Hanna var jag dödstrött på det, men sedan vaknade man på 40+6 och vattnet gick. Förhoppningsvis ska det inte dröja 2 veckor! Ring och prata med BVC imorgon om inget har hänt. Det är olidligt att gå över! Kämpa på! Snart har du bebben här!
