Min bekännelse: Sucker Punch
Jag är rätt säker på att jag skrivit om den förr men nu drar jag igång igen.
Jag ÄLSKAR Sucker Punch. Jag känner mig styrkt och inspirerad av den. Trotts att huvudrollerna ser ut som kåta små Magna flickor.
Vad är då grejen? Varför ser jag styrka, mod och frigörelse där andra ser gubbsjukhet, sexualisering och ultravåld?
Ja, filmen handlar om psykiskt förvirrade unga kvinnor inlåsta på ett psyk som fantiserar att de är strippor som fantiserar att de är krigare. Humm....
Vad jag ser är en historia och några unga utsatta kvinnor som använder sin fantasi inte bara till att fly verkligheten utan till att forma den. De använder sin fantasi till att slå sig fria från förtryck och fångenskap. För det de gör i sin fantasi gör då också i verkligheten. De styrker sig själva och varandra, besegrar sina fiender och blir fria.
*spoiler varning*
Jo, ja. Det är bara en av dem som lyckas fly ut i friheten. Jag utgår väl från att de andra verkligen dör om inte annat så på ett ementionellt och/eller psykologiskt plan. Och Baby, ja hennes öde kan ses som otroligt tragiskt. Min sambo exempelvis anser filmen vara ytterst tragiskt och deprimerade. Men jag ser hennes öde i ett annat ljus.
Ja hon blir lobotomerad, men i slutändan av fri vilja.
När hon låter Suggerpie gå
Kommentarer
Trackback
