Jag är rätt säker på att jag är galen

Jag har alltid varit lite av en författar-wanabee. Jag har alltid skrivit (mer elle rmindre bra) berättelser (för det mesta fantasy av olika slag). Och eftersom det finns ytterst få forum för författare som vill visa upp sina egna alster (vilka inte är fanfiction)  så får jag använda min egenm blogg tille en sådan plats.

Detta är en gammal text som jag skrev...ja vad kan det var anu? 6-8 år sedan? Det är slute tpå en berättelse som jag inte ha rnågon början, inte heller någon mitt på. Bara en ide´ ;)

Här är den då:

Slutet

Striden hade varit hård. Blod och svett hade blandats med strandens gyllene sand och havets salt.

Mina krafter var uttömda, så även hans. Jag var förvånad över att vi båda fortfarande levde, men tränade av samma mästare kunde vi kanske inte vara annat än varandras likar.

Med varje vingslag smärtade som tusen knivsting sänkte jag mig ner mot stranden och Lloche, min barndoms lekkamrat, min vän. Av hans rustning återstod bara skrot, hans kropp var täkt av brännskador och blödande sår, det ljusa håret hängde i svedda stripor. Och ändå, trotts att han var utmattad och stod vid livets ände, ändå lyste han av den där inre glöden, det ljuset som bara återfinnes hos en hjälte, en sann hjälte. Jag slöt ögonen och svalde, min kropp återgick till sin sanna mänskliga form och jag föll handlöst de sista metrarna. Jag tog mig upp på knä och vände en mörk blick mot honom. Lloche, min vän, med en sista kraftansträngning tog han sig upp på fötter. Haltande tog han sig fram emot mig stödjandes på sitt svärd.

Det där förbannade svärdet! Den vita klingan som Silvermagikern hade smitt åt honom. Varken min hetaste eld eller grymmaste besvärjelse kunde ens repa dess sjungande blad. Det enda vapen kraftfullt nog för att döda mig. Jag visste med ens att det var över, att allt var över. Jag mötte hans klara blick och nickade, han viste också. Jag såg hur han kämpade mot tårarna, mot sorgen. En hjälte kunde inte tillåta sig att gråta över fallna fiender eller över förlorade vänner.

"Vi har en profetia att uppfylla, min vän. Både du och jag vet att slutet är oundvikligt."

Han skakade på huvudet som om han försökte att ruska av sig de sista spåren av tvivel.

"Är det inte underligt," sa han. "Hur tiden kan förändra än människa?"

"Jo," svarade jag. "Jag har märkt det."

Lloche sträckte ut en darrande hand för att röra vid mig, låta fingertopparna smeka min kind, mina läppar och min hals innan de slöts kring juvelens kedja och drog till. Den vägrade brista och han stönade, det stod nu slutligen klart för honom att det inte fanns någon annan utväg. Han skakade i hela kroppen och jag visste att det varken var av rädsla eller köld.

"Var det verkligen meningen att det skulle sluta så här?"

"Det vet bara Gudarna. Men ett vet jag, vi valde våra vägar för längesedan och det är inget som vi nu kan göra ogjort. Allt som återstår för oss är att uppfylla de Gyllene skrifterna. Rädda världen Lloche, bli den hjälte du är. Den du föddes till att vara."

Jag visste att han aldrig skulle ifrågasätta skrifterna. Hedern, det var allt för honom. Riddarkodexen, hans liv, han kunde inte låta känslorna gå före allt det. Vi såg på varandra, barndomsvännerna, de älskande, fienderna. Jag log mot honom.

"Farväl då, mitt hjärtas broder."

"På återseende, min själs syster."

Medan jag böjde mitt huvud i bön höjde han sin vita klinga, lät den falla och jag lämnade den här världen.