Paolinis lidande
Nu har jag i en månad kämpat med Christopher Paolinis verk Brisnigr, det senaste verket i Arvtagaren-cykeln, som den nu mera kallas.
Ett bra ord för övrigt, brising, jag som dyslektiker kan nästan inte stava fel på det eftersom det stavas lite huller om buller från början, ta bara all gånger som jag skriver fårn istället för från.
Hur som helst. I vanliga fall har jag inge problem med att klämma en bok på sådär 700 sidor på under en månad, men nu har jag bland annat haft en liten pojke som krävt min uppmärksamhet. Men jag kan inte skylla allt på Charlie, jag hade kunnat hinna med hela Brisnigr ändå, bara jag hade haft viljan att läsa den. Men Paolinis verk inspirerar mig inte till att läsa. Den är, liksom sina två föregångare, seg, tråkig och utdragen. Det finns flera passager som jag personligen tycker är ovidkommande, de bidrar varken till utvecklingen av berättelsen eller karaktärerna och de som faktiskt bidrar hade kunnat kortas ner eller skrivits annorlunda så att de inte dragit ut på lidande så mycket.
Hela Eragons resa från Helgrind tillbaka till Varden är onödigt långt, även om jag kan anse att avslöjandet om varför Arya har varit så tvär och vem det är hon har sörjt i hal två böcker är viktig information, men det berättigar inte en resa på jag-minns-inte-hur-många-kapitel.
Man kan se en viss utveckling hos Paolinis berättarstil, men det är inte mycket. Han slänger fortfarande in onödiga beskrivningar av ovidkommande kläder, föremål och platser och man märker hur han kämpar med att försöka vara poetisk i bland annat beskrivningarna Rorans och Katrinas förhållande, deras känslor och deras samtal. Tyvärr märks det hur krystat det är och det får mig bra att muttra elak.
Nu ska jag erkänna att jag är överdrivet negativ när jag läser Paolinis verk. Den unge mannen måste verkligen göra riktigt bra ifrån sig innan jag kommer att erkänna honom som en rimlig författare. Men just hans Arvingen-cykel förtjänar inte många hurrar rop.
Åter vill jag säga att ni som verkligen gillar dem, bry er inte om mig, fortsätt tycka om dem, fortsätt läsa dem. Det är Ni som bestämmer vad ni ska läsa, inte någon annan. Och jag är en idiot som läser dem fastän jag inte tycker om dem.
Men jag älskar att hata Arvingen-cykeln. Det gör jag.
Hur som helst. Jag har inte läst klart boken än, jag har fortfarande sådär 280 sidor kvar och idag ska jag egentligen lämna tillbaka boken till biblioteket. Vilket jag väl borde göra så att någon som verkligen vill läsa den får en chans att göra det. Det är en väldig kö för dessa böcker ska jag säga er, biblioteket fick till och med köpa in några extra exemplar för att det var så många som väntade på att få läsa den.
Min fundering är bara; ska jag ställa mig på kö igen, notera vart jag är någonstans och läsa ut den nästa gång? Kontrollera att de inte har boken på engelska och läsa de sista 300 sidorna i original?
Jag vet inte, det enda jag vet är att jag inte komma lägga pengar på att köpa den. Ok, kanske sådär 20 kronor men inte mer än det.
Jag har i alla fall en positiv sak att säga om Paolinis skrivande; det inspirerar mig till att försöka sluta föra mina verk, eftersom jag tycker att kan han så kan allt jag med, eftersom jag är bättre, men det skulle jag aldrig erkänna inför någon annan än mig själv, mina närmaste vänner och...typ en miljon människor på nätet. Inte för att det är en miljon som läser min blogg, men när jag väl publicierat detta så finns det ingen återvändo.
Jag kanske skulle lägga ut något kort här så att ni kan få se hur pass mycket bättre jag är ^^ :P
Hur som helst.
Brisingr var ingen höjdare, de fantastiska avslöjandena var inga fantastiska avslöjanden, och jag undrar om han egentligen menar något med de två kvinnorna vi möter i ett kapitel och titeln på det kapitlet "Krönikor som möts", det ser ju ut som om han hintar om något annat som han kanske tänker skriva om, men man vet aldrig. Hade det varit jag så hade det varit en vink.
Nej, nu tycker Charlie att jag är tråkig så jag måste avsluta.
Gott Nytt År på er.
Twilight, Om jag Kunde Drömma
Nu har jag läst ut Stephenie Meyers bok Twilight, om jag kunde drömma (svens titel). Och jag måste säga att även ifall all den kritik som ges av Anti-Shur'tugal så gillade jag boken. Den var trevlig att läsa. Kanske inte något litterärt mästerverk men klart värd att lägga en eftermiddag på.
Även om jag efter ett tag tröttnade på att läsa hur Gudomligt, Underbart, Överjordiskt Snygg Edward var (ja du har sagt att han är snygg, jag vet det, du behöver inte förklara det för mig VARJE gång som era blickar möts).
Det hade kunnat vara lite mer action så att säga. De sista kappiltarna när Bella jagas av James är både spännande och intressanta och jag hade gärna sett mer av det boken. Men jag kan också förstå varför Meyer drog ut på Bellas upplevelse av Edward. Det var en viktig uppbyggnad av hennes karaktärer.
Ja, Anti-Shur'tugal hävdar att de är karaktärslösa karaktärer, men de är dock karaktärer I en bok, hur bleka och platta de än må vara.
Sedan är det visa småsaker i friheterna hon tagit sig med Vampyrlegenderna. Jag kan ta att hennes vampyrer tål solljus, jag kan acceptera det. Men att de ska gnistra som diamanter? Nej, det är för mycket för mig. Att deras överjordiska snygghet skylls på att det blir lättare för dem att locka till sig sina byten är acceptabelt. Men vem, i sina sinnens fulla bruk, skulle attraheras av en karl eller en kvinna som gnistrade som en facetterad sten mitt på dagen? Inte jag i alla fall. Jag hade nog snarare blivit mer misstänksam än något annat.
Styrkan i berättelsen är just att Meyer är en lyckad berättare. Ja visst finns det bitar som man känner att, ja det hade du inte behövt berätta för mig (se avdelningen Prose i Examining Twilight på http://www.anti-shurtugal.com/wordpress/ för tydliga exempel).
Men hur elaka visa kritiker än är så uppskattade jag Twilight. Jag vet inte om jag ska ge mig på att läsa de andra böckerna i serien, förutom Midnigt Sun som är Twlight från Edwards synvinkel. Jag har läst det första kapitlet på Meyers egen hemsida och tycker att den verkar bli bättre och intressantare än Twilight.
Skulle jag då rekommendera boken till någon.
Nja, inte till någon med allt för kritiskt sinnelag, som inte är vampyrromantiker eller redan har passerat tonåren.
Men någon som har sin noirromantikse tonåring i gott minne och som fortfarande finner vampyrer och varulvar ganska kul är den åtminstone ett trevligt tidsfördriv.
Fast jag föredrar mina vampyrer lite mer rovlystna och farliga. Inte gnistrande och glimmande vackra.
Bokmässan ano 2008
Jag var på Bok- och Biblioteksmässan i går, lördag 27/9. Det är en liten tradition att alltid gå på bokmässan och jag ser alltid fram emot det varje år även om jag varje år blir lika irriterad på hur mycket folk det är och hur dessa bara kryllar på sina säregna sätt. Grupp ett som vandrar likt zombies långsamt längs de fullpackade gångarna, stirrar blint omkring sig, de ser bara böcker inte andra människor, och stannar mitt i gången och glor. Grupp två rusar som skållade råttor fram och åter, de tränger sig förbi där det inte finns pålats och de kastar sig fram för att hinna med att nå fram till vart det nu ör de ska. De har gärna vassa armbågar. I båda grupperna finns det dom där som har fullpackade ryggsäckar men alltid tycks glömma bort det. Och så ör det alla dessa köer till allt, till kassor, till maten, till toan, till bankomaten, till signering av författare, till allt!
Men det är ändå en grej att gå på bokmässan. Framförallt det att ,an kan stöta på serietecknare och författare och likt fangirls uttrycka sin stjärnögda beundran, vanligtvis bara genom att stå och glo storögt på dem.
Och det var detta som jag skulle komma fram till. Efter att ha irrat runt en stund hittade jag fram till SF bokhandelns monter. Jag är en frekvent besökare i deras butik i Göteborg, men mässpriser är alltid lockande. Och till min stora förvåning och glädje hade de boksigning just då av ingen mindre än John Ajvide Lindqvist.
Förvånande verkade det inte vara någon rusning till att få böcker signade av honom, eller så kom jag dit i slutet av hans signings tid för det var inte så många som stod där. Själv blev jag lite till mig. Jag beundrar Lindqvist mycket. Jag älskar hans böcker, och då älskar jag framförallt hans sätt att berätta. Jag tycker att han är en fantastisk berättare som med bara sin lite säregna stil lyckas få sina inte allt för dramatiska berättelser både spännande och engagerande med mycket små medel. Jag älskar alla hans böcker och hade sett fram emot att få träffa honom.
Tyvärr visste jag inte att han skulle vara där så jag hade inte hunnit förbereda mig med att exempelvis ha med mig en bok som han kunde signera. Det är problemet med att möta sina favoritförfattare på boksigneringar, man har ofta redan alla deras böcker. Men så låg novellsamlingne "Pappersväggar" där och den har jag inte. Så jag slet åt mig en bok och ställde mig fånleende vid bordet och deklarerade att det var den enda som jag inte hade och att jag skulle vara väldigt glad om han vill signera den...till mig... Åsa. Han skrattade åt mitt erkännande att jag hade alla hans böcker och sade åt mig att den första novellen är den han tyckte var bäst så den kunde jag mer rätta vänta till att läsa sist. Jag log och svarade att jag trodde på honom. Annars så var "Hanteringen av odöda" min favorit. Detta verkade förvåna honom lite, de flesta har antagligen "Låt den rätte komma in", jag ser fram emot att se filmen, som sin favorit.
"jag grät hela tiden när jag läste den", Hanteringen av odöda alltså, berättade jag. Han skrattade och svarade att han grät rätt mycket när han skrev den också. Sedan tipsade han mig om att den sista novellen i "Pappersväggar" var en fortsättning, eller ett slut om man så vill, till Hanteringen... Och så pratade vi lite om att slutet i boken är lite plötsligt, lite avsnoppat så där. Han erkände då för mig att det var meningen, han ville avsluta boken där de flesta zombiefilmer brukar börja. "Aha," svarade jag, "Smart!" Sedan rodnande jag och kände att nu var min stund med honom slut och det var dags att gå.
Det kändes lite surt för jag ville berätta för honom varför jag tyckte så mycket om Hanteringen... och varför det var en ganska stor grej för mig eftersom jag annars avskyr Zombies, klarar itne av att se dem, skyr zombiefiler som pesten eftersom jag blir så satans rädd även när det bara är strunt filmer. Att zombies och onda dockor är det värsta som jag vet. Den enda zombiefilm jag fixar är Shaun of the Dead. Och att det därför var speciellt för mig att få en helt ny syn på dem, en mycket mänskligare och ömmare syn på dem genom hans bok.
Både vampyrer och varulvar har tidigare fått upprättelse i monster genren. Vampyrer ses ju numera oftare i ett romantiskt skimmer än i ren skräck och varulvar...ja de blir allt mer accepterade i de "fina salongerna" allt eftersom författare och filmskapare gör dem mer mänskliga och jordnära. De är bara människor som blir vargar då och då, ibland okontrollerat ibland kontrollerat.
Men Zombies har aldrig tidigare haft den turen. De har alltid setts som de där hjärndöda varelserna som äter folk.
Men inget av detta fick jag tillfälle att berätta. Men jag är glad över att ha sett honom, och fått en bok signerad. Han är min svenska favoritförfattare, tätt efter Tage Danielsson som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta, jag beundrar hans stil och hans röst. En del tycker att hans språk är simpelt och hans berättande mest lever på gore och chock effekter. Vilket jag inte håller med om någonstans. Men det är ju så, alla upplever böcker olika och fäster sig vid olika saker.
Ta Hanteringen av odöda som exemplet. Jag har läst recensioner av den där recensenten förfasat sig över hur Lindqvist frossar i äckel detaljer, själv märkte jag inte av dessa alls utan var helt fångad av karaktärerna och deras öden. Men så ser jag inte världen på samma sätt som riktigt alla andra.
Boktipset!
Minns ni den jingeln? Boktipset på typ 80-talets barnprogram med den skäggige mannen som satt i en regnbågsfärgad soffa.
Det var tider det :P
Jahap. Jag ska tipsa om tre böcker.
Två från serien om Klanen Otori och den första från serien om Temeraire.
Över Näktergalens Golv
av Lian Hearn
Takeo är uppvuxen i en avlägsen bergsby bland sin familj som tillhör "de gömda". En dag anfalls byn av krigsherren Iida Sadamu och hans män. De bränner ner byn och mördar alla som bor där. Takeo själv räddas i sista stund av den unge herremannen Otori Shigeru, som tar med sig honom till sitt hem för att sedan adoptera honom.
I Otoris hushåll upptäcker Takeo hemligheter om sin far som tillhörde det legendariska Släktet. Ett folk med magiska förmågor, förmågor som Takeo själv måste lära sig att handskas med.
Långsamt lär sig Takeo sanningen som sig själv, sin familj och det öde som väntar honom.
Om sanningen ska fram så var det länge sedan som jag sträckläste en bok på det sättet som jag läste Över Näktergalens Golv. Språket är vackert och poetiskt och man får verkligen känslan av ett feodalskt Japan både i hur författaren beskriver miljöerna, människorna och traditionerna. Nu är detta inte ett feodalskt Japan, men väl inspirerat av det. En del av min fascination av boken kan ha sitt ursprung i min smyg fascination av Japan.
Hur som helst. Jag tycker att detta är en vacker och spännande bok. Karaktärerna må vara av den typiska unge mannen, läraren och prinsessan men de är välgjorda och levande. Alla har sina egna hemligheter, drömmar och rädlsor utan att det blir kliché och alla har sin egen plats i berättelsen och alla är beskrivna med samma intensitet.
Jag rekommenderar denna bok för alla såväl fantasyläsare som tröttnat lite på den "typiska" medeltida fantasyn och er som aldrig läst en fantasy. Bli inte rädda för att den räknas tilld en genren. Här finns inga riddare, inga drakar, vad jag sett än :( och inga trollkarlar med långt skägg.
Jag älskade den här boken och tror nog att ni kommer att uppskatta den lika mycket som jag har gjort.
På en Kudde av Gräs
av av Lian Hearn
Efter att ha besegrat Iida Sadamu tvingas Takeo och Kaede av ödet åt skilda håll. Takeo måste uppfylla sitt löfte till Släktet och följa dem till en skola där han tillsammans med andra söner och döttrar av Släktet ska lära sig att handskas med och utveckla sina magiska egenskaper.
Men Takeos uppfostran hos de gömda och det som han lärt sig av dem kommer i konflikt med Släktets blodtörst och kyliga inställning till livet och deras medmänniskor.
Kaede å sin sida måste återvända till sin faders gods och tvingas in i den krävande rollen som familjens överhuvud, något som är ovanligt för en kvinna och hon tvingas använda all sin lista i kampen mot det patriarkaliska systemet för att behålla sin maktställning.
Jag tyckte nog att denna bok var lite långsammare än den första, men intrigerna och karaktärerna är lika färgstarka och levande. Hearn tappar inte stilen allt för mycket. Språket är fortfarande enkelt men engagerande och beskrivningarna av miljöer och människor vackra och aldrig överflödiga. Detta är en klart värdig uppföljare.
Hans majestäts Drake
av Naomi Novik
Europa härjas av Napoleons armé och den kejserliga flottan hotar England när kapten William Laurence och hans besettning övermannar en fransk fregatt. I det franska skeppets lastrum hittar Laurence och hans män något ovärderligt. En skatt som skulle kunna påverka utgången för kriget till Englands fördel. De hittar ett drakägg.
När draken sedan kläcks ombord Reliant tyr sig den lilla draken genast till kapten Williams och han tvingas med splittrade känslor lämna flottan som han älskar så för att tillsammans med sin drake skolas in i Englands luftvärn.
Det står snart klar för Willliams och hans drake Temeraire att Temeraire inte är någon vanlig drake.
Redan från första kapiltet så är jag såld. Naomi berättar med värme, humor och passion om Williams och hans drake Temeraire. Drakarna i hennes berättelse är inte några mystiska, mytisdka magiska verlser utan vanliga djur med lite speciella egenskaper (som att de kan prata). Hon har skapat en välgenomtänkt värld och hon verkar vara insatt i den Napolska eran. Temeraire och de andra drakaran är lika mycket individer som sina mänskliga ryttare och deras personnligheter är lika genomtänkta som människornas.
Naomi vågar ta nya vägar och bryta ny mark med en klassiks genre och ett klassiskt konsept. Hon hittar på egna lösningar och tillför nya idéer som gör att hon sticker ut i en genre som ibladn verkar rulla på i gamla hjulspår.
Jag älskade den här boken! Språekt, de nyskapande idéerna och drakarna flög rakt in i mitt hjärta.
På Ödets Vingar
Jag var på Bokhandeln idag, och trött som jag var (jag är väldigt trött nu för tiden) slog jag mig ner på en puff i ungdomsavdelningen och ägnande några minuter av att studera vilka böcker som stod där (Hittade en mycket vacker bok om demoner som jag ska köpa sedan).
Då Upptäckte jag boken På Ödets Vingar- Del 1 i Nyckelvätarna-serien av Julia Sandström.
Detta slog ann en sträng av igenkännande och jag plockade upp boken och bläddrade i den för att upptäcka att det var den berättelsen som jag trodde att det var: Vinnaren i Bonnier Carlsens Eragon-tävling.
Det är som jag alltid har sagt: Det bästa Christopher Paolini och hans böcker har inneburit är inspiration till andra unga (och lite äldre) författare och sporrat dem att kämpa vidare med sina alster, sina ambitioner och sina drömmar.
Kan han så kan jag! ^^
Så vad jag bara ville säga är: Grattis Julia till din första publicerade Roman.
Jag hoppas att det blir många fler.
Och jag hoppas att många ger din berättelse en chans. För det kommer jag att göra.
Läs mer på http://www.bokrecension.se/9163858401
Jenny & Sista avfarten till Älvlandet
"Jenny" av Jonas Gardell och "Blommornas Krig I, Sista avfarten till Älvlandet" av Tad williams.
"Jenny" av allas vår Jonas Gardell är en mycket gräslig liten bok (den pocket version som jag läste var på endast 174 sidor).
Jag har läst mycket få av Gardells böcker, men jag har läst "En komikers uppväxt" och delar av "Ett UFO gör entré". Och jag minns väl att jag gillade dem.
Jenny är likt de båda gärsligt äkta, gärsligt uppriktig och en olidlig påminnelse. Det var så hemskt att gå i högstadiet, folk var så gärsliga mot varandra och alla mådde så dåligt. Ibland kan det vara bra att bli påmind om hur hemskt det var. Vi människor har annars en förmåga att minnas allt i något rosenglimmande skimmer. Även om jag minns att jag aldrig tillhörde de mobbade så var jag ganska långt ner i skalan. Jag hörde inte till de coola men jag var en i gruppen (om en än så lien del).
"Jenny" handlar om hur något outsägligt hemskt händer Juhas barndomskamrat Jenny. Det gräsligaste är att man vet vad som ska hända redan från första bokstaven i det första ordet på den första sidan. hela boken är sedan ett upplägg, en upptakt till det oundvikliga som ska ske. Och man mår bara dåligt av vetskapen om att man inte kan göra något. Men kan inte rädda Jenny.
Jag kommer med all säkerhet att läsa om denna bok. Att läsa den sporadiskt på buss och tåg gav den ingen rättvisa. Ändå lyckades den inge mig en känsla av vanmakt och förtvivlan trots att mitt läsande var så upphackat.
Gardell är en mycket bra författare, och en duktig spårkonstnär. Han vet hur man ska handskas med det svenska språket och hans berättarstil är personlig och närgången. Det är som om man satt bredvid och lyssnade på honom medan han själv berättade denna berättelse för oss.
Jag läser vanligtvis inte denna typ av böcker, men eftersom jag hade läst de två förra i serien (om man kan kalla den det) och för att jag redan då jag hörde talas om den kände en dragning till boken tvekade jag aldrig att vika av från mitt vanliga läsande och ta upp denna lilla hemska bok.
Hemsk är den. Den (eller de två andra) är inga böcker man ska läsa när man börjar fundera på barn. När man påminns om hur hemska barn kan vara mot varandra lockas man inte direkt att sätta fler stackars själar till världen för att få uppleva denna tortyr. Eller så är det kanske just dessa böcker man ska läsa, så att man blir mer uppmärksam och för en gångs skull gör något när ett barn far illa. Så att man kan vara där, se vad som händer och se till att det som hände Juha och Jenny inte händer någon annan. Man kan alltid hoppas.
Det är ett ganska stort steg från Gardell till Williams. Det är två helt olika genre, två helt olika författare och två helt olika berättarstilar.
Jag har tidigare läst två andra serier av Tad Williams. Det är "Minne Sorg och Törne" och "Otherland". Mina minnen av dessa två serier är väldigt spridd. Jag uppskattade inte alls "Minne, Sorg och Törne" som jag upplevde pågick i evigheter och hade lånat alldeles för mycket av Tolkien. I slutändan insåg jag att jag inte ens brydde mig om vad som hände med karaktärerna och gav helt enkelt upp.
"Otherland" å anda sidan älskade jag. Kanske var den tillräckligt skum för att passa mig, jag vet inte. Men allt detta undrande, denna ytterst tilltrasslade story och denna vidd på karaktärer där alla var lika intressanta fångade mig. dessutom hade den ett fungerande slut (vilket inte kan sägas om alla serier med samma invecklade historia).
Men åter till "Blommornas krig" och "sista avfarten till Älvlandet". Jag hade onda aningar när jag började på den. Den var en fantasy, om mina tidigare erfarenheter av Willimas som fantasyförfattare var inte goda. Men jag blev positivt överraskad. Storyn är kanske inte den unikaste men klart med en helt ny infallsvinkel på det där med älvor. Vår hjälte är precis lika okunnig och grön som de brukar vara men han är åtminstone inte helt urblåst (som Simon i Minne sorg och Törne). Vi har dessutom ett antal starka kvinnliga karaktärer (dock inget som är ovanligt för Williams).
Även om detta är den bästa fantasyboken jag har läst tillhör den klart kategorin "de bättre" och även "de lite mer unika".
Jag vet inte. Kanske är det erfarenheten som gjort att jag drar mig allt längre bort från den "klassiska" fantasyn och kräver lite mer än den vanliga; "ung, oerfaren och ganska blåögd (läs korkad) svinaherde/bondpojke hittar något ovanligt (infoga valfritt föremål här), tvingas ut på en resa och dras in i striden mellan ont och gott och kommer i slutändan att påverka hela världens framtid" berättelse. En del av genren där de flesta tycks anse att byta ut hjälten till en hjältinna är vågat.
Inget ont om den simplare versionen av ?Heroic Fantasy?. Jag har läst många bra böcker i det stilen och det är en god inkörsport till genren. Som allt annat finns där enklare och djupare sidor av genren. Efter en tid kräver man lite mer. Man vill ha lite mer genomtänkt story, lite djupare karaktärer och lite bättre berättarspråk.
Nåja.
Summan av kardemumman är detta; Läs "Jenny" för att den är så hemsk och samtidigt inger ett hopp. Läs även "Sista avfarten till Älvlandet" för att den är välskriven och genomtänkt.
Tack för mig.
Fanfiction
Vet ni vad fanfiction är?
Wikipedia definierar fanfic som "term för skönlitterära berättelser skapade av amatörer, alternativt professionella skribenter utan tillstånd, och som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum".
Men fanfiction är så mycket mer.
Jag läser lite fanfic då och då. Mest på svenska siter, men även en del på fanfiction.net där finns det fiction på både engelska och svenska och andra språk.
Det som jag ville komma till är detta; Det finns så extremt många duktiga författare där ute. Många unga människor som har ett berättarspråk som kan sätta många publicerade författare i skuggan.
Att de inte blir publicerade är nästan ett mysterium. Men det kan bero på många saker, som att de skriver just fanfiction, om andras karaktärer och andras världar. Men inte alla.
Jag har läst många original berättelser också på dessa fanfic-siter, bara för att detta är det enda forum de har att lägga ut sina berättelser på.
Och en del berättelser är så starka att jag inte kan förstå varför förlagen inte står på kö för dessa talanger.
Men som sagt, det kan bero på många orsaker;
Som 1) Att de aldrig skickat in sina berättelser. 2) De har gjort det men till "fel" förlag. 3) Deras berättelser är inte "rätt i tiden", d.v.s förlagen tror itne att de kan tjäna pengar på dessa berättelser. 4) Vissa lyckas kanske aldrig avsluta sina berättelser. Jag vet, det är svårt och en vanligt fenomen bland oerfarna författare. Man får inget slut på sin berättelse utan den fortsätter i evighet. Inte bara oerfarna förresten, tänk bara på alla eveghets serier som finsn där ute.
Varför skriver jag då detta? Ju, för jag satt nu på mogronen och läste igneom några riktig bra original fiction och kunde inte komma ifrån hur bra de var. Och att de borde, ja verkligen borde bli publicerade.
Den heter "Inte min Daniel" och är skriven av Pirjohelena på Fenixforum. Det är en fantastiskt välskriven och personlig berättelse med verklighetsbakgrund om hur det kan vara att förlora ett barn.
Den andra är en som jag precis börjar att läsa och heter "Jag är den du aldrig ser" och är skriven av Vendelin Magichood och da star (deras fenix-namn) och handlar om två pojkar i tonåren som bor i Stockholm, den ena på Östermalm, den andra i Solna. Av misstag lägger de till varanda på MSN och börjar där samtala.
Den är både välskriven och gripande och de båda tjejerna skriver på ett sätt som kan få den bästa författarne att vilja gå och göma sig i skam för att de inte skriver lika bra som dessa två.
Naturligtvis har dessa fics svagheter, men säg den publicerade författare som inte har det. Men det de framförallt har är hjärta och själ. Och det är något som inte varje författare kan skryta med.
Fram för fler forum för ovana författare, fram för fler mötesplaster där dessa kan skriva, läsa och läsas, där de kan stödja varandra och smälla förläggare på fingrarna genom att vara bättre är deras guldkalvar.
Det var allt från mig.
p.s
"Inte Min Daniel" finns att läsa på http://www.fenixforum.se/ men man måste vara medlem i "15+" men det kan man be om att få bli i det vanliga fiction forumet.
"Jag är den du aldrig ser" finns här: http://www.freewebs.com/jagardendualdrigser/hittastoryn.htm
Jag använder dessutom bara deras fenixnamn för att jag känner att de inte känsn rätt att namnge dem bara rakt av här utan att säga till först. Dessutom är jag lite för lat för att ta reda på deras riktiga namn ;)
d.s
